Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Staffanstorp - Staffansvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
921
Staffansvisor
i Hyby socken, jämte vattenkvarn, tax. till 276,200
kr., och omkr. 0,9 mtl jordbruksfastigheter, tax. till
597,800 kr.
Staffansvisor, gamla kväden, som eg. på annandag
jul, Stefans 1. Staffans dag, sjungits eller sjungas
af från hem till hem inom samhället ridande eller
vandrande yngre män eller gossar (staffansriddare
1. staffansgångare). Dessa voro i regel
utklädda, i några orter i halm, men vanligen, genom
sammanblandning med trettondagsupptåg, till de tre
vise män eller heliga tre konungar samt Herodes och
"Hero-des dräng" eller "knekt". Vidare medföljde en
löjligt utstyrd figur, kallad "Judas med pungen" eller
"Jussup" (Josef), hvilken hade att uppsamla de gåfvor,
som tillföllo sångarna, äfvensom stundom vid dennes
sida en till kvinna lika groteskt utklädd mansperson,
"Judas’ käring", i några orter också kallad
"Staffans gumma". Tåget inleddes med ett slags af en
särskild bärare på en stång buren cirkelrund eller
stjärnformig, kring sin axel roterande papperslykta,
"stjärnan". Stundom benämndes denne stjärnbärare
Staffan, stundom ock "kungen". Eljest uppträdde
Staffan ofta ridande på något föremål eller på ryggen
af en eller tvenne karlar, hvilka, höljda af ett
lakan eller dylikt, bildade "häst". Till sällskapet
anslöt sig också mångenstädes en till bock på ett
eller annat sätt utklädd deltagare, "julbocken"
(jfr Jul). Sällskapet kunde således vara ganska
brokigt, och upptåget var under den tid, som här
åsyftas (början af 1800-talet), tydligen sammansatt
af flera urspr, skilda element. Staffansuppträdet
skulle ega rum före dagningen. Bland de sånger,
som härvid föredrogos, förekom regelbundet en, som
kallades Staffansvisan. Denna finnes emellertid i
två fullkomligt skilda hufvudformer: den ena i alla
sina versioner handlande om, huru Staffan vid skenet
af "den ljusa stjärnan" vattnar sina fem fålar, af
hvilka två äro hvita, två röda eller svarta och den
femte, på hvilken Staffan själf rider, ’’apelgrå"; den
andra, i sina svenska versioner, föga eller i ett fall
t. o. m. alls icke berörande Staffan, utan förtäljande
om konung Herodes och undret med en på hans bord åter
upplefvande stekt tupp, hvilken förmäler, att Kristus
är född, samt om Josefs och Marias flykt med barnet
till Egypten och ett därvid timadt nytt under, i det
att en nysådd åker omedelbart mognar till skörd. Denna
senare hufvudform af Staffansvisan synes emellertid
inom vårt land ha haft föga spridning - den är känd
endast från ett i Skara 1851 tryckt skillingstryck
samt från ett par socknar i Uppland -, under det
att den förra i en mångfald variationer varit
spridd från södra Norrland till sydligaste Sverige
samt i en del af det svensk-bebodda Finland och
möjligen, i en mycket afvikande form, äfven i Norge
(Mandal). Den äldsta svenska anteckningen förskrifver
sig från början af 1700-talet och är gjord af prosten
0. Broman i Hudiksvall. Denne omtalar samtidigt,
att uppträdandet af "staffanskarlar" var vanligt i
Hälsingland under 1600-talet. Han omnämner ock ett
förbud mot denna sed (jfr Jul, sp. 259). Märkligt är,
att redan i denna anteckning tiggarverser anknutits
till den egentliga visan. Enligt en 1748 tryckt
uppgift begynte visan sålunda:
Staffan han var en stalledräng
- Hålt dig väl fålan min! -
han vattnade fålarna alla fem.
- Hjälp Gud och Sankte Staffan! -
Omkvädet "Hålt dig väl fålan min!" anger, att
sångarna ursprungligen uppträdt till häst (jfr
Staffansskede). Redan Broman sammanställde
visans Staffan med Hälsinglands apostel
med samma namn (se Stefan), och han hade
länge efterföljare i denna åsikt. Sedan vid midten
af 1800-talet visornas utbredning utredts, har
emellertid denna teori bevisats vara ohållbar. Med
visornas Staffan afses urspr., trots bristen på all
motsvarighet i den nytestamentliga berättelsen,
den förste martyren Stefanus (se d. o.), åt hvilken
annandag jul blef helgad redan ungefär
samtidigt med kyrkans antagande af 25 dec.,
Mithras (se d. o.) och Solens dag (se S o l d y r-
k a n), som Kristi födelsedag. Liksom Kristus så-
lunda samställdes med invictus Sol ("den obeseg-
rade solen"), upphöjde kyrkan den andra jul-
dagens helige till invictus signifer caelestis militiae
("den himmelska härskarans obesegrade fälttecken-
bärare"). Juldagen föddes Frälsaren, "världens
ljus", hit till jorden, annandagen föddes den förste
martyren till himmelen. Den senares död samman-
ställdes sålunda på ett märkligt sätt med den förres
födelse. Hos de germanska folken synes Stefan ha
mycket tidigt blifvit särdeles populär. 779 förbjöd
Karl den store Stefansgillen. Stefan och hans
häst förekomma i en tidig medeltida besvärjelse-
formel mot häståkommor. Äfven i Sverige blef
Stefan under medeltiden hästarnas skyddshelgon.
Fig. 1. Stefan vattnande 2 sina hästar. Från takmål-
ningarna i Dädesjö kyrka (jfr pl. till art. Kyrkmål-
ningar).
I Flistads kyrka i Östergötland offrades åt hel-
gonets bild för hästlycka, och flerstädes bibehöll
sig länge seden att på annandag jul offra i kyrkan
för hästarnas trefnad. Annandag jul var en häst-
dag (se vidare Staffansskede). Staffan fram-
ställes gärna antingen på en grå häst eller om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
