Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm / 1011-1012 (1917) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Starhemberg, Ernst Rüdiger - Starhemberg, Guido - Starhemberg, Georg - Starigrad - Staring, Anthony Christiaan Winand - Stark, Karl Bernhard - Stark, Ludwig - Stark, Johannes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under en långvarig belägring stadens
försvar, tills en undsättningshär dref belägrarna

på flykten. Denna bragd, som belönades
med fältmarskalks- och geheimerådsvärdighet,
förde hans rykte öfver Europa
och bildar höjdpunkten af hans militära bana.
Han anförde 1683–84 och 1686 det kejserliga
infanteriet i Ungern, men sårades vid Ofens
belägring sistn. år och drog sig därefter tillbaka
från aktiv krigstjänst. 1691–1701 var han president
i hofkrigsrådet. Biogr. af Thürheim (1882).

2. Guido, grefve von S., fältherre, f. 1657 i Graz,
d. 1737 i Wien, tillhörde den yngsta linjen af släkten
(se ofvan). S. utmärkte sig vid Wiens belägring

1683 samt under fälttågen mot turkarna på 1680- och
1690-talen, avancerade 1688 till öfverste, 1692 till
fältmarskalklöjtnant och 1696 till fälttygmästare. I
Spanska tronföljdskriget stod S. till en början
(från 1701) under Eugens af Savojen befäl vid
armén i Italien, men mottog 1703 öfverbefälet öfver
denna. Trots det otillräckliga understöd i manskap och
penningar, som han mottog från hofvet i Wien, höll
han de öfverlägsne fransmännen stången. Berömd är
särskildt den äfventyrliga marsch, genom hvilken
han på nyåret 1704 räddade den hårdt ansatte
hertigen af Savojen. Denna bragd belönades s. å. med
fältmarskalksvärdighet. 1706–08 förde S. befäl mot de
upproriske ungrarna, och 1708 fick han öfverbefälet
öfver österrikiska armén i Spanien. Det gällde
där att under samverkan med engelsmän, holländare
och portugiser samt med det habsburgskt sinnade
partiet bland spanjorerna drifva bort fransmännen
och bana väg för den österrikiske tronpretendenten,
ärkehertig Karl. S. gjorde det bästa möjliga af den
svåra situationen. 1710 lyckades han efter segrarna
vid Almenara och Zaragoza besätta Madrid. Han skulle
dock gärna ha försmått denna framgång, om han i
stället fått fullständigt tillintetgöra den fientliga
armén och befästa sin ställning i Aragonien (marschen
till Madrid företogs mot S:s önskan). Framgången blef
också kortvarig. Vendôme, hans gamle motståndare från
de italienska fälttågen, tvang honom genom slaget vid
Villaviciosa (s. å.) att öfverge Madrid och retirera
till Barcelona. Därefter blef han tvungen att hålla
sig på defensiven, i synnerhet sedan ärkehertig Karl,
vorden kejsare, lämnat landet (S. utnämndes då till
vicekonung af Spanien) och England öfvergett alliansen
med Österrike. 1713

utrymde S. Spanien och drog sig tillbaka till
privatlifvet. – En mästare i att finna utvägar under
de vidrigaste förhållanden, kan S. betraktas som,
näst Eugen af Savojen, Österrikes störste fältherre
på sin tid. Biografi af Arneth (1853).

3. Georg, grefve, sedan 1765 furst von S., diplomat,
f. 1724, d. 1807, slöt som ambassadör i Paris
(sedan 1754) 1755 års ryktbara fransk-österrikiska
allians, blef 1766 stats- och konferensminister och
var 1770–83 befullmäktigad minister i Österrikiska
Nederländerna. – Hans son furst Ludwig S., f. 1762,
d. 1833, var 1793–1810 ambassadör i London.

1–2. ^{N. H–tz.}

Starigrad, slav. ("gamla staden"). Se Cittavecchia 1.

Staring, Antony Christiaan Winand, holländsk
skald, f. 1767 i Gendringen, d. 1840 på sitt gods
Wildenborch vid Zutphen, skref fyra smärre samlingar
dikter (utg. tillsammans 1837; 7:e uppl. 1898 med
inl. af N. Beets) och prosaarbetena Schetsen (1816)
och Kleine verhalen (1837). Hans alstring utmärks af
ursprunglig, inhemskt betonad humor och känsla. Se
lefnadsteckning af Lulofs (1843).

Stark, Karl Bernhard, tysk arkeolog, f. 1824 i Jena,
d. 1879, blef 1855 professor i arkeologi i Heidelberg och
1866 direktor för det på hans initiativ där upprättade
arkeologiska institutet. Af hans skrifter må nämnas
Archäologische studien (1852),
Städteleben, kunst und altertum in Frankreich (1855),
Niobe und die niobiden (1863),
Nach dem griechischen Orient (1874),
Systematik und geschichte der archäologie (1878) m. fl.

(^{T. J. A.})

Stark, Ludwig, tysk musiker, f. 1831 i München,
d. 1884 i Stuttgart, var från 1857 lärare vid
Stuttgarts konservatorium, i hvars stiftande
han deltagit, blef 1873 filos. hedersdoktor vid
Tübingens universitet och fick professors titel. Han
komponerade instrumental- och sångstycken samt verkade
som utgifvare af klassisk musik m. m. Om hans arbeten
tills. med Faisst och S. Lebert se dessa.

Stark, Johannes, tysk fysiker, f. 1874 i Schickenhof,
Bajern, studerade 1894–97 i München, där han
1897 blef assistent hos fysikern v. Lommel,
utnämndes 1907 till professor i fysik i Hannover
och s. å. i Greifswald, 1909 i Aachen och 1917
i Greifswald. S. är en utomordentligt flitig
forskare, som, efter att först ha utfört några
mindre undersökningar i andra delar af fysiken,
sedan 1898 helt egnat sig åt elektricitetsläran
och alldeles särskildt åt elektriska urladdningar i
gaser och läran om elektroner. Sina undersökningar
på detta område sammanförde han i monografien Die
elektricität in gasen (1902). Han har äfven sedan
dess fullföljt detta arbete och särskildt utfört
märkliga undersökningar af kanalstrålar och deras
hastighet, sammanfattade i Die atomionen chemischer
elemente und ihre kanalstrahlenspektra (1913). Sedan
1913 arbetar han jämte sina lärjungar med iakttagelser
ang. ett elektriskt fälts inverkan på spektrallinjer
(i flera afh. med titeln "Beobachtungen über den
effekt des elektrischen feldes auf spektrallinien",
1914). Han upptäckte därvid samtidigt med italienaren
Lo Surdo en vanligen Starkeffekt kallad elektrisk
analogi, till den s. k. "Zeemaneffekten", af stort
teoretiskt intresse. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>