- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1077-1078

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsbanan Ljusdal-Hudiksvall - Stasbankrutt - Statsbanornas tjänstemannaförening - Statsberedning - Statsborgarskap - Statsborgeren - Statsbrist - Statsdepartement - Statsdeputation - Statsdespotism - Stasekonomi - Statsexpedition - Stasform

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

107<

Statsbankrutt-Statsform

1078

lösta obligationer, representerande ett belopp af
105,624 kr. Vid statsbanans byggande ingick den
inköpta järnvägen efter ombyggnad till normal-spårig
i denna utom hvad beträffar nedgången till Hudiksvall,
där man åt linjen för att erhålla mindre stark lutning
måste ge en afvikande, något längre sträckning. Under
ombyggnadstiden pågick emellertid trafiken å den
smalspåriga linjen.

Statsbanan Ljusdal-Hudiksvall ingår i
Statens järnvägars 11 :e trafiksektion,
som tillhör dessas 4:e distrikt.
A. d’A.

Statsbankrutt, finansv., partiellt eller totalt
inställande af betalningen af statsskulderna.

Statsbanornas tjänstemannaförening. Se
Järnvägstjänstemannaföreningar.

Statsberedning kallades en kommitté, i viss mån
motsvarande frihetstidens statskommission (se d. o.),
som tillsattes 20 april 1792 för uppgörande af förslag
till riksstat och upplöstes 29 aug. s. å. Den ersattes
då med en ny kommitté, kallad K. statsutredningen,
hvars ledande kraft var Karl Lagerheim (se L a g e r
h e i m 1) och hvars uppgift skulle vara ej blott att
uppgöra statsregleringsförslag, utan ock att granska
hela finansförvaltningen under Gustaf IILs tid med
undantag af Riksbankens och Riksgäldskontorets (om
en påföljd däraf se E. R u u t h, sp. 1285). Den
upplöstes l maj 1794. Under Gustaf IV Adolfs egen
regering anförtroddes åter tidtals (1796- 1809)
i st. f. åt Statskontoret åt en statsberedning,
väsentligen ledd af Lagerheim, att upprätta
statsregleringsförslag. Jfr Riksstat, sp. 395. S.B.

Statsborgarskap. Se Medborgarrätt.

Statsborgeren. Se So el vol d, P. P.

Statsbrist, finansv., föreligger, då statens
inkomster icke räcka till för bestridande af
statsutgifterna. Från statsbrist i denna dess
egentliga bemärkelse bör skiljas s. k. kassabrist,
som består däri, att statsinkomsterna för en viss
period icke inflyta så tidigt, som erfordras för
bestridande af samma periods statsutgifter. För
att hafva en sådan kassabrist måste staten antingen
anlita krediten (se Statsskuld) eller ock hålla en
kassa af sådan storlek, att ifrågavarande brist ur
densamma städse kan fyllas. Den förra utvägen är
den vanligen anlitade. I Sverige används den senare,
hvilken dock i allmänhet är mindre lämplig därför,
att en betydlig del af en sådan kassa ofta måste
komma att ligga oanvänd och staten därigenom orsakas
kostnader i form af ränteförlust. - Den egentliga
statsbristen undanröjes antingen därigenom, att man
minskar statsutgifterna, eller därigenom, att man
ökar de för dessa disponibla medlen. Det sistnämnda
kan ske genom att öka statsinkomsterna (i regel genom
att öka beskattningen), genom att försälja domäner,
genom att tillgripa en under gynnsammare tider
samlad statsskatt eller genom att upptaga lån. Då
domänförsäljning och samlandet af en statsskatt endast
undantagsvis kunna med fördel användas, kommer valet
att egentligen gälla ökning af skatter och upptagande
af lån. Ordinarie utgifter i den bemärkelsen, att de
regelbundet återkomma, böra betäckas med skatter. Att
anlita statens kredit för att anskaffa medel för
dessa utgifter bör endast ske i ytterst tvingande
fall och äfven då endast öfvergående. Med hänsyn till
extraordinarie ut-

gifter måste man göra skillnad dels mellan kapitalrika
och kapitalfattiga länder, dels mellan inländska
och utländska lån. I kapitalfattiga länder är
lån att föredraga framför beskattning, i den
händelse upplåningen sker i utlandet, enär ökad
beskattning skulle undandraga näringslifvet kapital,
som antingen redan äro i detsamma använda eller
som behöfvas för att fylla näringslifvets växande
behof af kapital. Visserligen har man mot utländska
lån anmärkt, att de ställa landet i ett merendels
skadligt beroende af utlandet och försämra landets
utländska betalningsbalans, men äfven i det fall, där
så skulle vara förhållandet, äro dessa olägenheter
mindre än de, som en ökad beskattning medför. De,
som ifra mot den utländska skuldsättningen, förbise,
att grunden till det onda icke ligger uti denna,
utan uti statsutgifternas höjd. Framför inländska
lån är däremot beskattning att föredraga, enär
den ökade beskattningen innebär dels en hämsko på
konsumtionen, dels en sporre till ökad näringsflit. I
kapitalrika länder ega inländska lån företräde framför
utländska. Svårare att afgöra är i detta fall frågan
om förhållandet mellan inländsk upplåning och ökad
beskattning. I alla de fall, då upptagande af statslån
används för att skaffa medel till statsutgifterna,
gäller likväl, att staten bör, i den mån detta
kan ske, afbetala de sålunda åsamkade skulderna,
för att skuldsumman ej oupphörligen må tillväxa och
slutligen bli staten för tung. En sådan af-betalning
är i synnerhet påkallad med hänsyn till den del af
statsskulden, som orsakats af sådana extraordinarie
utgifter, hvilka icke skapat några nya, vare sig
direkta eller indirekta inkomstkällor för staten:
krigskostnader, anläggning af fästningar, anskaffning
af vapen, utgifter för själfva statsförvaltningen
o. d. D- D-*

Statsdeparteme’nt, i flera länder benämning för vissa
grenar af statsförvaltningen. Se Departement 1.

Statsdeputationen. Se Deputation, sp. 170.

Statsdespotism. Se Despotism, sp. 231.

Statsekonomi, dels ett numera föråldradt namn
på nationalekonomien, dels likbetydande med
statshushållning eller statens finansväsen.
D D.*

Statsexpedition, före departementalstyrelsens
införande (1840) benämning på fördelningarna af
konungens kansli. Se Kansli, sp. 809-811.

Statsform är den gestaltning staten erhåller genom
det sätt, hvarpå statsmaktens (se d. o.) utöfning är
organiserad i statsförfattningen (se d. o.). Då detta
sätt kan vara olika, finnas flera statsformer. Att
karakterisera och indela dem har alltid varit en
hufvuduppgift för statsvetenskapen, men därvid har man
utgått från olika synpunkter, hvaraf följden blifvit
flera statsformssystem. Det - åtminstone till sina
grundprinciper - mest använda har varit Aristoteles’,
hvilket, utgående från de styrandes antal, uppställde
tre statsformer: enmansvälde (monarki], fåmansvälde
(aristokrati) och mångvälde (vanligen kalladt
demokrati). Äfven monarkier kunna emellertid vara
aristokratiska och demokratiska (jfr Aristokrati och
Demokrati). Med rätta reducerade därför Machiavelli
statsformstyperna till två: monarki och republik ’se
dessa ord och Envälde), och med denna modifikation
har den aristoteliska indelningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:11 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free