Print (PDF) - On this page / på denna sida - Steer, Philipp Wilson - Steevens, George Warrington - Stefan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155 Steevens-Stefan 1156 lysningsstudium: '"Jonquils'", Spegeln, Den röda klänningen. G-g N. Steevens [sti'vns], George Warrington, engelsk krigskorrespondent, f. 10 dec. 1869 i Sy-denham invid London, d. 15 jan. 1900 i Lady-smith, blef 1893 fellow vid Pembroke college i Oxford, egnade sig s. å. åt tidningsmannabanaa och var från 1896 "flygande" korrespondent åt den då nyuppsatta tidningen "Daily Mail". S. samlade i bokform några af sina på grund af hans åskådliga berättarkonst mycket uppmärksammade korrespondensserier (With the conquering turk, 1898, With Kitchener to Kliar tum, 1899, m. fl.). Han sändes hösten 1899 till Syd-Afrika, följde Whites armé som krigskorrespondent under boer-kriget, inneslöts med denna i Ladysmith och föll under belägringen offer för en farsot. Hans korrespondenser från boerkriget föreligga i den postumt utgifna samlingen From Capetown to Ladysmith (1900). V.S-g. Stefan (lat. Ste'phanus), namn på nio påfvar. - 1. S. I, biskop i Rom omkr. 254-257, försvarade kättares dop emot Cyprianus m. fl. biskopar och arbetade för att göra den romerska traditionen bindande för hela kyrkan. Kanoniserad. - 2. S. II, påfve 752-757, historiskt betydande genom sin ställning till f ränkerna och Kyrkostatens grundläggning 754 (se Kyrkostaten, sp. 516). - 3. S. III, 768-772, höll en synod i Lateranen 769 med beslut mot den grekiska bilddyrkan och med nyordning af påfvevalen (ingen lekman, valen blott genom den romerska klerus). - 4. S. IV, 816-817, ställde sig under den frankiske konungen Ludvig den frommes beskydd. - 5. S. V, 885-891, krönte hertig Guido af Spoleto till kejsare. - 6. S. VI, 896-897, lät uppgräfva en af sina företrädares, Formosus', lik och kasta det i Tiber, men blef därför under ett uppror fängslad och strypt. - 7. S. VII, 929-931, och 8. S. VIII, 939-942, voro båda h. o. h. beroende af sina älskarinnor Teodora och Marozia. - 9. S. IX, 1057-58, broder till Gottfrid af Lothringen, ifrade för celibatets genomförande och uppgjorde planer för normandernas fördrifvande ur Italien; han lät ock patarian (se P a t a r e n e r) resa sig i norra Italien. Hans regering var en förpostfäktning till påfvedömets kamp mot tyska kejsardömet. (HJ. li-t.) Stefan 1. Staffan (lat. Stephanus), Hälsinglands apostel, hette enligt Adam af Bremen egentligen S t e n f i eller Simon samt sändes af den bremiske ärkebiskopen Adalbert (1043-72) som .raissionsbiskop till Hälsingland, där han predikade med framgång. Så långt Adam. Folktraditionen i Hälsingland vet att berätta, att han, då han dristade att nedbryta af gudatempel och bildstoder, måste fly för de uppretade hedningarna. Dessa upphunno honom emellertid och dödade honom på ödmorden, vid Tynnebro å. Martyrens lik begrofs i Norrala, där ett litet kapell utmärker platsen. En länge gängse och vidt utbredd teori, som sätter S. i sammanhang med "staffansskedet" och "staffansvisorna", har visat sig ohållbar. Se därom Staffansvisor. Stefan, den förste ärkebiskopen i Uppsala (födelseåret okändt), d. 18 juli 1185. När den påfligo legaten Nikolaus Breakspear 1152 besökte Sverige, var det hans afsikt att medverka vid upprättandet af ett själfständigt svenskt ärkebiskops-döme, i likhet med hvad som nyss skett i Norge. Den politiska situationen omöjliggjorde emellertid planernas förverkligande. Konung Sverker hade att kämpa mot en medtäflare om makten. Till mötet i Linköping hade därför kyrkomän från de delar af landet, som behärskades af upprorspartiet, hvilket synes ha varit mindre gynnsamt stämdt mot kyrkliga kraf, icke velat eller icke kunnat komma. Legaten öfverlämnade det oanvända palliet Ärkebiskop Stefans sigill (på det äldsta bevarade, i Sverige skrifna pergamentbref). till ärkebiskop Eskil af Lund, hvilket blef af stor betydelse för framtiden. Ur striderna efter Erik den heliges död framgick Karl, Sverkers son, som Sveriges konung. Följande traditionen inom sin släkt, understödde han den för gregorianska ideal kämpande fraktionen inom kyrkan, i första hand cisterciensorden. 1164 afsändes till påfven Alexander III, som då uppehöll sig i Sens i Frankrike, en beskickning, som skulle frambära suppli-ker om upprättandet af ett svenskt ärkebiskopssäte. Medlem af denna beskickning var S., en cister-ciensmunk från Alvastra, då korad till biskop i Uppsala. Hans nationalitet är okänd. Antagligen var han icke svensk. (En senare tradition har gjort honom till engelsman.) Situationen var gynnsam för beviljande af svenskarnas begäran. Vid påfvevalet 1159 hade de kejserligt sinnade uppsatt en motpåfve. Den högkyrklige Alexander hade flytt till Frankrike, och den katolska världen var delad i tvenne partier. Med glädje måste Alexander se den svenska beskickningen, ty den innebar Sveriges anslutning till honom. I Sens befann sig för tillfället den ofvannämnde ärkebiskop Eskil, landsflyktig på grund af sin anslutning till Alexander. Honom gaf påfven uppdraget att inviga S. till ärkebiskop af Uppsala, det svenska väldets gamla politiska och religiösa centrum. Härigenom upprätthölls allt fortfarande det danska primatet öfver den svenska kyrkan. Invigningen egde rum en söndag i augusti (möjligen 3 aug.) 1164. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
