- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1207-1208

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenberg, Isak Johan Emerik Gustaf - Stenberga - Stenbildning - Stenbitsläktet - Stenbjörn - Stenblockad - Stenbock - Stenbock, Gustaf Olofsson - Stenbock, Katarina - Stenbock, Olof Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1207

Stenberga-Stenbock

1208

bild af Teologiska fakulteten i Uppsala (1911),
professor T. Fries (1912. alla dessa i Uppsala
universitet), riksantikvarien O. Montelius, lektor S’,
von Friesen (1913, stadsfullmäktige i Stockholm),
målaren Gr. Rydberg (1916, konstakademien),
landshöfding A. Svedelius (1917, bolaget
Grängesberg-Oxelösund) m. fl. S. blef led. af
konstakademien 19C6, lärare vid konsthögskolan
1908 och var professor i målning där 1909-12.
G-g N.

Stenberga, socken i Jönköpings län, östra härad. 5,180
har. 743 inv. (1916). Annex till Näs-hult, Växjö
stift, östra härads kontrakt.

Stenbildning, med. Se Sten, med.

Stenbitsläktet, zool. Se S u g f i s k a r.

Stenbjörn. Se Björn, bygnk., sp. 576.

Stenblockad, krigsv. Se Krig, sp. 1288.

Stenbock, svenska adliga släkter. Den första af
de två släkter, som fört en stenbock i vapnet, den
s. k. äldre Stenbocksläkten, härstammar från Johan
Skytte i Ikornathorp (Småland), som lefde vid slutet
af 1300-talet. Dennes sonson Gustaf Olofsson till
Toftaholm är bekant som riksråd och politiker under
unionstiden. Som höfvitsman på Älfsborg vid striderna
mellan Karl Knutsson och Kristian 1452 betedde han
sig tvetydigt mot dem båda. Af konung Kristian fick
han sedermera Sunnerbo härad i förläning. Under
Sten Stures tid stod han på dennes sida. Genom
sina giftermål, först med Ingrid Bengtsdotter af
Vinstorpa-ätten och senare med Anna Turesdotter
(Bielke), var han befryndad med landets förnämsta
ätter. Han dog i början af 1490-talet (före 1493)
utan manliga arfvingar. – Gustaf Olofssons dotter
Anna var gift med riksrådet Arvid Knutsson till
Torpa i Västergötland, som i sitt vapen förde en
sparre öfver en stjärna och hvars släkt säkerligen
ej kan föras längre tillbaka än till hans farfader,
Arvid Jönsson, häradshöfding i Kinds härad i förra
hälften af 1400-talet. Att han tillhört den till
stor del uppkonstruerade släkten Store (se d. o.),
är ej säkert. Hans son Olof Arvidsson, riksråd på de
yngre Sturarnas och Gustaf Vasas tid, upptog sin
på manssidan utgångna mödernesläkts vapen och blef
stamfader för den yngre Stenbocksläkten. Släkten blef,
med dennes son Gustaf Olofsson (se S. 1), friherrlig
vid Erik XIV:s kröning samt greflig 1651. Namnet
antogs ej förr än i början af 1600-talet. Alla nu
lefvande med namnet S. härstamma från fältmarskalken
grefve Magnus S. (se S. 10). Grenar af släkten äro
bosatta i Estland (se Kolk), i Livland, där de fått
tillstånd att kalla sig S.-Fermor och Essen-S.-Fermor,
samt i Ryssland. – På det familjen S. 1829–68
tillhöriga Torsjö förvarades bl. a. ett betydande
arkiv (se vidare Torsjö).

1. Gustaf Olofsson S., friherre (skref sig till
Torpa), son till Olof Arvidsson S., riksråd, f. 1502,
d. 24 maj 1571 på Strömsholm, nämnes som medlem af
rådet redan 1534 liksom af regementsrådet under
dess tillvaro och bar under senare delen af Gustaf
Vasas regering äfven titeln sekrete råd l. öfverste
sekrete råd l. öfverste råd. Han hörde till denne
konungs mest betrodda män. Han var en af dem, som
1531 till Sverige afhämtade
konungens första gemål, Katarina af Sachsen-Lauenburg,
och sändes på 1530-talet flera gånger i beskickningar
till Danmark. 1540 anförtroddes honom Älfsborgs slott
och län, och då s. å. den s. k. regeringsformen för
Västergötland skulle träda i kraft, förordnades
han till ståthållare i detta landskap. Under
hela den följande delen af Gustaf Vasas regering
innehade han nyssnämnda slott och län och likaså
ståthållarvärdigheten. Åren 1542 och 1543 förde han
befäl i Dackefejden. Eljest var hans verksamhet under
tiden 1540–60 af fredlig art och hufvudsakligen egnad
åt Västergötland, där han utförde en mängd uppdrag åt
konungen och där han en tid äfven var lagman. Af Erik
XIV upphöjdes han 1561 i friherrlig värdighet, men
synes ej längre ha kallats sekrete råd, och Älfsborgs
län måste han s. å. lämna ifrån sig. Han blef
emellertid fortfarande flitigt använd. Så affärdades
han 1561 som sändebud till Danmark och erhöll under
Nordiska sjuårskriget mångahanda uppdrag. Stundom
voro dessa af rent militär beskaffenhet, såsom då
han 1564 skickades att belägra Bohus, men till hans
anförarskicklighet hade Erik XIV misstro. Han sade
honom vara för "simpel" och ej tillräckligt hård att
hålla krigsfolket i ordning. Stundom fick han biträda
med anskaffande af förråd åt den i Västergötland
samlade styrkan och skulle ej ge sig i någon
farlighet, där fienderna voro. Misstänkt af konungen,
var han 1567 nära att dela de i Uppsala mördade
herrarnas öde. Ej underligt, att han vid resningen
1568 slöt sig till hertigarna. 1569 upphöjdes han till
riksmarsk, men han har ej kvarlämnat några spår af
sin verksamhet som sådan.

2. Katarina S., den föregåendes dotter.
Se Katarina, svenska drottningar 4.

3. Olof Gustafsson S., friherre, den föregåendes
broder, riksråd, anträdde 1559 en utländsk resa,
besökte södra Europa och uppehöll sig äfven i
Frankrike, var under Erik XIV:-s regering en tid
ståthållare på Hapsal, dömdes 1564 af konungens nämnd
att mista lif, ära och gods, emedan han utfarit
i hotelser mot konungen, men benådades af denne.
Efter Johan III:s tronbestigning (1568) syntes
han gå en lysande framtid till mötes. Han omtalas
redan i jan. 1569 som riksråd och friherre och
sändes m. fl. andra till Estland för att underhandla
om Johans erkännande som konung. Emellertid blef
hans bana snart afbruten, förmodligen på grund af
hans vilda lynne, som gjorde honom mindre
användbar i rikets tjänst. Som Erik XIV:s väktare på
Stockholms slott 1569 förgick han sig till den grad,
att han "bar hugg" på sin fånge och fråntog honom
hans kläder. Fängslad för detta handlingssätt,
blef han senare försonad med Johan III och erhöll af
honom 1572 Kungslena friherreskap i Västergötland,
men han hade då redan försvunnit ur riksrådet,
och några offentliga uppdrag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0646.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free