- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1209-1210

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbock, Olof Gustafsson - Stenbock, Erik Gustafsson - Stenbock, Karl Gustafsson - Stenbock, Gustaf Eriksson - Stenbock, Fredrik Gustafsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erhöll han ej vidare af konungen. Anklagad för
åtskilliga grofva brott, flydde han 1592 ur riket,
hvarefter hans friherreskap indrogs. Han återvände,
försedd med ett skyddsbref af Sigismund, och
hertig Karl lät honom på grund däraf fritt vistas i
landet, men förläningen återfick han ej. Han flydde
emellertid 1597 till Danmark, återkom 1598 och begaf
sig sedan till Finland. Där blef han efter hertig
Karls ditkomst 1599 tillfångatagen, bunden vid ett
träd och skjuten, hvarefter kroppen nedgräfdes i ett
kärr. Den ädelsinnade Karin Månsdotter lär ha gett
liket en kristlig begrafning.

4. Erik Gustafsson S., friherre, den föregåendes
broder, riksråd, f. 28 juli 1538, d. (sannolikt)
1603, kammarjunkare hos Erik XIV, synes ha
tillhört rådet redan på dennes tid, upphöjdes till
friherre 1561 (skref sig då till Tofta) och utsågs
1562, då Svante Sture blef guvernör i Estland,
till rådgifvare åt denne och Klas Kristersson
(Horn). Han användes sedan flitigt i Nordiska
sjuårskriget. Så t. ex. förordnades han kort före
slaget vid Axtorna 1565 till anförare för härens
rytteri, nyttjades 1566 vid belägringen af Bohus,
utnämndes i nov. 1567, ehuru han befunnit sig bland
de af Erik XIV misstänkte herrarna – han var nära
att bli mördad i Uppsala 1567 –, till fältmarskalk
för rytteriet och fick 2 april 1568 befälet öfver
trupperna i de södra gränslandskapen. Vid upproret
1568 slöt han sig till hertigarna, hvilket enligt
hans egen uppgift medförde adelns och krigsfolkets
affall i Västergötland och Småland. Efter Johan III:s
tronbestigning mottog han ock riklig belöning. Han
fick 1568 fullmakt som lagman i Västergötland, erhöll
s. å. Kronobäcks och Örestens friherreskap, blef
möjligen s. å. öfverståthållare i Västergötland och
nämnes i jan. 1569 som tillförordnadt riksråd. Under
Nordiska sjuårskrigets sista skede förde han tidtals
högsta befälet vid gränsen. Till straff för, att
han bortfört sin kusin Malin Sture, fråntog konungen
honom 1573 hans ämbeten och förläningar, men snart
återgåfvos honom dessa, ty 1574 återfick han Johans
bevågenhet. Ej långt därefter var han ståthållare
på Älfsborg. Till Johan III:s gunst bidrog, att han
på 1570-talet verkade för liturgiens införande
i Västergötland och att han under striden om de
hertigliga rättigheterna troget stod på konungens
sida. Emellertid föll han efter mötet i Reval 1589
liksom många andra rådsherrar i onåd, men återfick
inom kort gunsten. Som Klas Flemings svåger åtnjöt
han i hög grad Sigismunds förtroende och bekräftades
1594 i sina ämbeten och förläningar. Genom att
afhålla sig från alla riksmöten och undandraga sig
all delaktighet i den efter Sigismunds afresa 1594
anordnade interims-styrelsen i Sverige framkallade
han stor förbittring hos hertig Karl. Slutligen flydde
han 1597 från Älfsborg till Danmark och därifrån till
Polen. Efter Sigismunds nederlag 1598 lefde han i
Danmark, med säkerhet ännu 1601. Han omtalas i sin ungdom
som "fast öfverdådigare" än brodern Olof och synes
ej ha utmärkt sig genom begåfning som krigare eller
statsman. En del af det indragna friherreskapet
återgafs 1603 åt hans son Gustaf. S:s kärleksepisod
med Malin Sture har gett stoff till en berömd pastiche
af Fröding.

5. Karl Gustafsson S., friherre, den föregåendes
broder, d. 1609, nämnes som hofjunkare
hos Johan III, förde 1582 befäl under
Pontus De la Gardie i Estland och var en af
de fullmäktige, som 1583 afslöto stilleståndet
med Ryssland vid Pliusa, hade 1584 och
äfven senare beställning som knektöfverste,
kallas 1584 och 1585 hofråd, deltog 1592
i underhandlingar med ryssarna och uppges i
mars 1593 ha blifvit befälhafvare på Kexholm.
Under stridigheterna mellan Sigismund och
hertig Karl ställde han sig liksom bröderna
afgjordt på den förres sida. Missnöjd med hans
uppförande, återkallade hertigen 1596 hans förläning,
hvarpå han begaf sig till Polen, där han af Sigismund
1596 förordnades till ståthållare öfver Kalmar slott
och län samt Öland. 1597 måste han emellertid uppge
Kalmar slott och öfverlämna sig själf som fånge åt
hertigen, som satte honom i förvar på Gripsholm.
Vid Linköpings riksdag 1600 ålades S., som icke
synes ha varit välkänd, att med ed fria sig från
beskyllningen för delaktighet i ett mord. Trots allt
återvann han dock, åtminstone i någon mån, hertigens
nåd, ty 1603 öfverlät denne åt honom brodern Olofs
friherreskap Kungslena.

6. (Skref sig Stenbuk eller Stenbuck),
Gustaf Eriksson S., friherre, son till S. 4,
riksråd, f. 11 sept. 1575, d. 16 juli 1629,
uppfostrades i sin faders och sina farbröders
politiska tänkesätt, hvadan han i början undan
hertig Karls ovilja måste fly från Sverige.
1604 fick han tillåtelse att återvända och
förvärfvade sig konungens ynnest, så att han
1609 blef riksråd och 1610 jämte J. Skytte
skickades som sändebud till England, där han
blef slagen till riddare. 1611 blef han lagman
i Tiohärad och 1612 ombud vid fredsunderhandlingen
med danskarna i Ulfsbäck. 1613 (delvis redan 1603)
återfick han sin faders indragna friherreskap,
och s. å. blef han ståthållare öfver
Västergötland. 1615 blef S. hofrättsråd i Svea
hofrätt, och 1617–18, efter freden i Stolbova, deltog
han i uppgörandet af gränsskillnaden mellan det gamla
Ingermanland och Ryssland.

7. Fredrik Gustafsson S., grefve, den föregåendes
son, president, f. 22 mars 1607, d. 29 juli
1652, blef redan som yngling kammarherre hos
Gustaf II Adolf samt deltog med sådan utmärkelse i
polska och tyska krigen, att han 1631 blef öfverste
för Smålands ryttare. I slaget vid Lützen 6 nov.
1632 blef S. så svårt sårad, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0647.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free