Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenindustrien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggnadskonsten mest använda bergarterna, bearbetas
företrädesvis i Storbritannien, Tyskland och
Frankrike, men numera ganska afsevärdt äfven i
Sverige. Berömda kalkstensbrott finnas på Portland och
vid Bath i England, vid Caen och i trakten af Paris
i Frankrike; marmorindustrien florerar i Belgien,
Frankrike och framförallt Italien, hvarifrån de stora
marmorsågerierna i Hamburg erhålla sitt råmaterial. De
viktigaste sandstensbrotten ligga i Storbritannien
och Tyskland. Åtskilliga vulkaniska bergarter,
lavor och tuffer, utgöra ett tacksamt arkitektoniskt
material och användas mycket i synnerhet i Mosel-
och Rhentrakterna samt i Italien.
Sveriges stenindustri. Under medeltidens lifliga
byggnadsverksamhet, då de gottländska kyrkorna samt
Uppsala, Linköpings, Skara och Lunds domkyrkor jämte
flera andra monumentala byggnader uppfördes, begagnade
man i mycket stor utsträckning de förträffliga
byggnadsmaterial, som landets kalk- och sandstenar
erbjuda. Detta var fallet äfven under 1500-talet,
då Vadstena slott byggdes af kalksten, samt under den
tessinska perioden, då i synnerhet Gottlands sandsten
erhöll stor användning. De uppräknade byggnaderna
visa tillfyllest, att stenhuggeriyrket i Sverige i
äldre tider intog en ganska hög ståndpunkt, hvilket
f. ö. torde framgå däraf, att redan på 1100-talet
gottländska stenhuggare införskrefvos till Livland
samt att bearbetad kalksten under 1400–1600-talen
exporterades. Denna äldre industri aftog emellertid
i samma mån, som byggnadskonsten råkade i förfall,
och har först under de senare årtiondena ånyo
uppblomstrat. Omkr 1688 anlades Kolmårdens marmorbruk,
hvilket med växlande framgång drifvits ända till
närvarande tid och vid dekorering och inredning af
monumentala byggnader utöfvat ett visst inflytande,
hvarjämte där också drifvits en icke obetydlig
tillverkning af grafvårdar, husgeråds- och smärre
prydnadssaker. Detta har varit fallet äfven vid det
världsberömda porfyrverket i Älfdalen, som anlades på
1770-talet, egentligen för att bereda arbetsförtjänst
åt öfre Dalarnas fattiga befolkning. Det färdigbyggdes
1778, förstördes genom eldsolycka på 1870-talet,
och låg därefter öde. Bland där tillverkade större,
dekorativa föremål äro att särskildt märka Karl
XIV Johans sarkofag i Riddarholmskyrkan, den stora
vasen vid Rosendals k. lustslott på Djurgården
samt fotställningen till Gustaf III:s staty i
Stockholm. Under slutet af 1880-talet anlades ett
nytt porfyrverk vid Backa i Orsa socken, men detta
är sedan åtskilliga år nedlagdt, och ett försök,
som 1900 gjordes, att uppta det nedlagda gamla
Älfdalsverket och drifva det i större skala utföll
ekonomiskt ogynnsamt. Vid det därefter senare anlagda
Älfdalens Nya porfyrverk tillverkas endast smärre
föremål, såsom vaser, ljusstakar, askar, brefpressar,
knifskaft, broscher, knappar m. m., dock blott i
ringa skala. Vid Långban i Värmland fanns under
1830-talet ett stensliperi och polerverk, hvarest
åtskilliga prydnads- och husgerådssaker tillverkades
dels af den där förekommande s. k. järnkiseln, dels af
svart hälleflinta från Grythyttehed i Örebro län. Af
större betydelse har under de senare årtiondena den
gren af stenindustrien blifvit, som grundar sig på
granitens tillgodogörande. Redan mot
slutet af 1600-talet användes nämnda bergart för
viktigare ingenjörsarbeten och under senare delen
af 1700-talet egde staten väl ordnade granitbrott
vid Karlskrona. Dock var det först vid midten af
1800-talet som bergarten gaf upphof åt en verklig
industri, nämligen 1844, då det ännu befintliga
stenhuggeriet på Malmön (se d. o.) i Bohus län
anlades af köpmannen K. A. Kullgren och N. Ericson
(kanal- och järnvägsbyggaren). Liknande affärer
grundades 1850 af F. H. Wolff i Blekinge och i
början af 1860-talet af Wennerström och Berg i
Stockholm; 1870 anlades på Malmön det första större
granitsliperiet, några år senare bildade den tyska
firman Kessel & Röhl från Berlin Aktiebolaget Kessel &
Röhls Granit-a.-b., Oskarshamn, hvilket bearbetade
flera af våra viktigaste granitsorter och utöfvade
stort inflytande på granitindustrien inom landet genom
sin verksamhet, som dock numera nästan upphört. De
mycket goda förutsättningarna för stor stenindustri
i Sverige ha för hvarje år i allt större utsträckning
tillgodogjorts. Landets outtömliga tillgångar på för
olika byggnadsändamål passande granit och granitgnejs
bearbetas nu förnämligast längs kusterna, nämligen
i Bohus län mellan Lysekil och norska gränsen,
i Halland emellan Varberg och Halmstad, i Blekinge
emellan Karlshamn och Karlskrona, i Småland emellan
Påskallavik och Västervik, i Östergötland i Jonsbergs
skärgård och vid Grafversfors samt i Stockholms-
och Norrtäljetrakterna m. fl. st. Den egentliga
afsättningen är på utlandet, i synnerhet Tyskland,
Danmark och England, och hufvudprodukterna äro
gatsten, oarbetade block, kaj- och brobyggnadssten
samt grafvårdar och andra monument. Sedan några år
utgöra svart diorit, diabas och hyperit, som under
namn af svartgranit brytas i nordöstra Skåne, Småland,
Västergötland och Värmland, ett i utlandet lifligt
efterfrågadt material till grafvårdar. De viktigaste
svenska sandstensbrotten ligga på Gottland, hvarifrån
stor utförsel af slipsten eger rum, vid Övedskloster
och Ringsjön i Skåne, vid Lugnås i Västergötland,
vid Lemunda nära Motala samt i Orsa socken i Dalarna.
Övedsklostersandstenen, till färgen ljusröd, brytes
ej som de öfriga i öppna brott, utan i 60 m. djup
grufva; den bearbetas till fasadsten. – Silurisk
kalksten brytes och bearbetas i stor skala i Närke,
Väster- och Östergötland, i Skåne, på Öland och
Gottland samt i Jämtland. Användningen inom landet
af sådan bergart till byggnadssten har under de
senare årtiondena tillväxt högst betydligt. I
Visby tillverkas därjämte bijouterivaror af den
färgrika s. k. gottlandsmarmorn samt försteningar ur
densamma. – Urkalksten, marmor, tillgodogöres numera
i stor utsträckning vid Kolmårdens marmarbruk af Nya
Marmorbruks-a.-b., Norrköping (polerad och opolerad
byggnadsmarmor, golf- och trappsten, pilastrar,
kolonner, balustrar m. m.). I mindre skala bearbetas
en ljus Sörmlandsmarmor vid Klastorp (se d. o.) samt
vid Mölnbo och Groppetorp i Södermanland. En vid
Ekeberg i Närke förekommande hvit, dolomitartad marmor
har fått ganska stor användning till husbyggnader
i Stockholm (bl a. Dramatiska teatern). Äfven vid
Vattholma och på Singön i Uppland har marmor brutits.
Bergslagens rika tillgångar på vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
