Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenindustrien - Stening - Steninge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marmorarter äro däremot ännu obegagnade inom
stenindustrien. – Takskiffertillverkningen, som
förr egde ganska stor betydelse och drifvits äfven i
Dalsland och Småland, har under senare tider pågått
vid Glafva i Värmland (grå glimmerskiffer) och vid
Grythyttehed i västligaste delen af Örebro län (grå
och svart urlerskiffer). Vid Nordöns skifferbrott
nära Tjufkil i Bohuslän tillverkas af därvarande
tjockskiffriga, kvartsrika glimmerskiffrar numera
endast trottoarhällar, trädgårdsbord, trapp-
och golfsten. – Täljsten har förr brutits och
bearbetats vid Handöl i Jämtland, Löddby i Uppland,
Töksmark i Värmland samt inom flera socknar i
Dalsland. Endast vid Handöl (se vidare d. o.) pågår
driften. – En ganska ovanlig gren af stenindustrien
är tillverkningen vid Klagshamn i södra Skåne (se
Klagstorp 2) af byggnadssten af inom kritformationen
där förekommande flinta. – Vid ett tjugutal
stenhuggerier finnas, förutom stensågar och svarfvar,
äfven mekaniska slip- och polerverk för tillverkning
af polerade plana skifvor, grafvårdar, kolonner
m. m. af såväl granit som marmor. Värdet af den
svenska stenindustriens alster, som 1913 steg till 24
mill. kr., har under de därpå följande åren aftagit
(i följd af Världskriget) och utgjorde 1915 endast
15 mill. kr. Antalet arbetare vid stenhuggerier samt
kalk- och kritbruk var s. å. 12,700 (mot 17,000 år
1914). Hufvudparten af tillverkningarna utgöres
af gat-, kant- och sträcksten samt råblock, som
exporteras till de flesta europeiska länder. Den
förnämsta exportartikeln är gatsten, hvaraf
1915 tillverkades 487,950 ton med ett värde af 6
mill. kr. (1913 resp. 959,629 och 11,4 mill.) och
hvaraf s. å. utfördes 309,042 ton med ett värde af
4 mill. kr. (1913 resp. 873,871 och 10,1 mill.).
Arbetsmetoderna inom stenindustrien ha under senare
årtionden undergått stora förändringar, i det att
maskinarbete i stor utsträckning ersatt handarbetet,
hvilket dock fortfarande spelar en mycket väsentlig
roll. Brytningen, det första arbetet, som vidtages,
sker antingen i öppna brott eller i grufvor. De öppna
brotten äro antingen anlagda på en sluttning, eller
ock bilda de större och mindre sänkningar, exempelvis
de stora skotska granitbrotten och gatstensbrotten vid
Quenast i Belgien. Bland stora underjordiska stenbrott
äro oolitbrotten vid Bath, flera skifferbrott i Wales,
kvarnstensbrotten vid Niedermendig m. fl. särskildt
bekanta. Brytningen af sandstenen vid Övedskloster i
Skåne sker likaledes i underjordiska brott. Själfva
lösgörandet af stenen sker genom kilning eller
sprängning, hvarvid borrningen utföres antingen för
hand eller med borrmaskiner, drifna af ånga eller
komprimerad luft. I några engelska och belgiska
kalstensbrott uttas stenen genom sågning. Vid de
större stenbrotten spela de mekaniska anordningarna
för stenens flyttning och transport (ångkranar,
luftbanor, rälvägar o. s. v.) en viktig roll. Stenens
tuktning, d. v. s. den första bearbetningen till
regelbundna block, sker merendels för hand med
sättstamp och slägga samt grofva hackor. Den därefter
följande huggningen utföres antingen för hand (medelst
hackor eller mejslar) eller medelst maskiner (se
därom vidare Stenbearbetning). I Sveriges geologiska
undersöknings museum vid Frescati (Stockholm)
finnes en särskild afdelning, innehållande slipade
och polerade eller eljest bearbetade profstycken,
jämte oarbetade prof af inom såväl den svenska som
den utländska stenindustrien använda eller härför
användbara bergarter, jämte en del färdiga föremål;
och i flera af nämnda institutions publikationer
lämnas redogörelser och upplysningar i förevarande
ämne. Hj. L. E. E.
Stening (lat. lapidātio), ett af ålder användt sätt
för utkräfvande af dödsstraff. Vissa af de gamla
svenska landskapslagarna stadga sådant straff för
kvinnor i de fall, då män dömdes till stegel och
hjul e. d. Stening kunde också användas, utan att
döden afsågs. Vid ringare förbrytelser kunde sålunda
dömas till "torf och till tjära", hvilket innebar,
att den dömdes hufvud beströks med tjära, hvari
ströddes fjäder, samt att han därefter tvangs att
springa gatlopp för att undfly till skogen, medan
menigheten hade att kasta stenar, käppar och jord
på honom. V. A-t.
Steninge, socken i Hallands län, Halmstads
härad. 1,410 har. 493 inv. (1916). Annex till
Harplinge, Göteborgs stift, Halmstads kontrakt.
Steninge, herresäte i Husby-Ärlinghundra socken,
Stockholms län, naturskönt beläget vid Mälarens vik
Skarfven, 7 km. från Märsta järnvägsstation. Egendomen
omfattar 3,7 mtl i Husby, 4 mtl i Odensala och ett
par afsöndringar i S:t Olof, tax. till 400,200
kr., samt ångkvarn, tax.-v. 8,000 kr. (1916). Den
första kända egaren, fru Katarina till Steninge,
omnämnes 1299. Under senare medeltiden tillhörde
det medlemmar af släkten Oxenstierna, bl a. Bengt
Kristiernsson och hans son Kristiern, som afrättades
i Stockholms blodbad, och kom från denna ätt till
ätten Gyllenstierna. Grefve Karl Gyllenstierna,
änkedrottning Hedvig Eleonoras högtbetrodde man,
lät bygga det nuv. slottet
 |
| Fig. 1. Steninge slott. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
