Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenzler, Adolf Friedrich - Stenåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1281
Stenåldern
1282
bibliotek i London, tills han 1833 erhöll en
professur i orientaliska språk i Breslau, där
han till 1872 tillika var andre bibliotekarie
vid universitetsbiblioteket. En mycket gedigen
sanskritist, utgaf han särdeles förtjänstfulla
arbeten på den indiska filologiens område:
"Brahma-Vaivarta-Puräni specimen" (1829), "Kaghuvansa,
Kälidässe carmen" (text och lat. öfv., 1832),
"Kumära-Sambhava, Kälidäsae carmen" (text och
lat. öfv. 1838), "Mricchakatikä, id est Curriculum
figli-num Sudrakse regis" (1847), "Yäjnavalkyas
gesetz-buch" (text och tysk öfv., 1849), "Indische
hausre-geln", text och tysk öfv. jämte ordbok
(1. "Acva-läyana" 1864-65; _ 2. "Päraskara" 1876-78,
ordbok till "Acvaläyana", "Päraskara", QäTi-khäyana"
och "Gobhila", 1886, i "Abhandlungen fiir die kunde
des Morgenlandes", bd III, IV, VI, IX), "Kälidäsas
Meghaduta" (med kommentar och ordbok, 1874), "The
Institutes of Gautama" (1876) och Elementarbuch
der sanskritsprache (en mycket använd lärobok
för begynnare, 1868; 6:e och 7:e uppl., utg. af
Pischelj 1892 och 1902, 8:e, utg. af Geldner, 1915).
K. F. J.
Stenåldern, arkeol., den del af den förhistoriska
tiden, då människan ännu tillverkade hufvudmassan
af skärande redskap och vapen af sten, alltså innan
hon ännu lärt sig att använda metallerna. Jämte sten
(flinta, diorit, diabas, obsidian, nefrit, jadeit,
serpentin m. m.) användes i stor utsträckning
ben och trä som material för både verktyg och
vapen. Stenåldern indelas vanligen i paleolitisk
och neolitisk tid. Den förra motsvarar en del af
istiden och dess slutfas (jfr Paleolitiska perioden
och Paleolitisk konst, med illustrationssidor).
Den neolitiska perioden, som här skall behandlas,
plägar i Norden ofta delas i äldre och yngre
stenålder; den äldre är karakteriserad genom oslipade
flintredskap, men yngre än den paleolitiska tiden,
som ju utgör den egentliga äldre stenåldern enligt
utomnordiskt språkbruk, den yngre utmärkes genom
slipade flintredskap. Spår af stenålder finnas i alla
världsdelar, men denna utvecklingsepok ligger för
flertalet kulturfolk årtusenden tillbaka i tiden,
under det att den för vissa naturfolk fortsatt
till in i våra dagar. Här skall beröras endast det
område, som omfattar Väst-Asien, Nord-Afrika och
Europa. Stenålderns slut i denna kulturkomplex,
som gifvetvis hade beröringar äfven med den bortre
Östern, växlar ungefär mellan 4,000 och 2,000 år
f. Kr. Öfverallt utmärkas stenålderns yngre delar af
kopparns framträdande, hvarför man äfven talar om en
kopparålder som öfvergångstid till bronsåldern. Den
egentliga yngre stenålderns början torde ligga
10,000–15,000 år tillbaka. Det har icke saknats försök
till en relativ kronologi för denna långa tidrymd,
hvarvid man i Nord-Europa kunnat parallellisera
kulturutvecklingen med efter istidens slut omväxlande
landhöjningar och landsänkningar. Under yoldiatiden,
glaciärernas afsmältningstid, låg en stor del af
det nutida landet under vatten. I den mån isen
drog sig tillbaka, höjde sig landet, och under
den s. k. ancylustiden afskars Östersjön från
förbindelse med Västerhafvet och utvecklade sig till
en sötvattensinsjö (se Ancylussjön). Då
inträdde ett mildare klimat än t. o. m. i vår tid.
I Frankrike visa sig spår af en kultur, som man efter
en fyndplats Mas d’Azil kallat azylien. Den utmärkes
genom frånvaron af föregående epoks viktigaste
jaktdjur, renen; man finner i stället mejslar af
horn, harpunspetsar af hjorthorn, små långseggade
pilspetsar, pärlor af djurtänder, men ännu ingen
keramik. I Danmark har man i Maglemose vid Mullerup
på Själland anträffat ymniga kulturlämningar efter en
stam, som tros ha lefvat på flottar ute på en liten
insjö. Där träffar man människans äldsta husdjur,
hunden, flintan användes till olika, primitivt
slagna redskap (kärnyxor, skifyxor, små långsidiga
pilspetsar); vidare hittas yxor, mejslar och harpuner
af horn, dolkar och metkrokar af ben m. m. Efter
ancylustiden följde en ny landsänkning, hvarigenom
Östersjön åter trädde i förbindelse med Nordsjön och
t. o. m. erhöll en starkare salthalt än nu. Klimatet
var fortfarande mildt. Tiden har kallats litorinatiden
efter en snäcka, som funnits i aflagringar från det
dåv. hafvet (se Litorinahafvet), som täckte betydande
områden af det nuv. Sverige, exempelvis en stor del af
Uppland. På olika håll har man funnit spår af tidens
kultur. Till de äldsta boplatserna höra de vid Kunda
i Estland och Viste i Norge. Harpuner tillverkades
af ben, början till slipning af stenredskap (dock ej
af flinta) kan iakttagas, och vid Viste förekomma
grofva lerkärlsskärfvor. En annan aspekt visa de
danska äldre kjökkenmöddingarna l. skalhögarna,
som vi känna från de danska kusterna, t. ex. vid
Ertebölle nära Limfjorden. Dessa högar, som bildats
af affall från måltiderna, särskildt ostronskal, ega
stundom en längd af flera hundra m. och 1–3 m. höjd. I
dem finnas lämningar af eldstäder, lerkärl, redskap
af flinta (oslipade), ben och hjorthorn. Hunden är
det enda husdjuret, bland jaktdjuren märkas hjort,
rådjur, vildsvin, varg, räf, björn, lo, mård,
igelkott, bäfver, säl och katt, fåglar, såsom
svan och tjäder, flera fiskarter, såsom sill, ål
och torsk. De vanligaste redskapen äro "kärnyxorna"
samt de triangulära eller trapetsformiga "skifyxorna"
af flinta, hvarjämte slipade yxor af sten med rund
genomskärning och trubbig nacke ("trindyxor") ta sin
början. Tjockväggiga lerkärl förekomma ymnigt. Grafvar
anlades på själfva boplatsen; ibland kringsattes
liket med några stenar, ibland omgafs det blott
af musselskal.
Besläktad med kjökkenmöddingskulturen är den franska
Campignien-kulturen, som äfvenledes nyttjar slagna
kärn- och skifyxor jämte helt eller delvis slipade
stenyxor, men eger en mera utvecklad och därtill
ornerad keramik. Ben af nötkreatur ha upptäckts
på dess boplatser, men osäkert är, om det var
tamboskap. Jakt och fiske jämte insamling af vilda
växter bjödo ännu under den äldre neolitiska tiden
de enda näringsmöjligheterna; först under den yngre
neolitiska tiden (den slipade flintans tid) öfvergick
Europas befolkning till verklig bofasthet med åkerbruk
och boskapsskötsel, hvilket naturligtvis ej hindrade
säsongfiske och säsongjakt eller att folkstammar
i därtill särskildt lämpade eller periferiska
trakter fortfarande väsentligen omfattade de urgamla
näringsgrenarna.
Med hänsyn till Skandinavien ter sig utvecklingen
under stenåldern på följande sätt (jfr bilderna af
vapen, redskap, keramik m. m. å pl. I o. II).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
