- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 26. Slöke - Stockholm /
1391-1392

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilkast - Stilkägel - Stilla bältet - Stilla hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1391

Stilkast-Stilla hafvet

1392

Sti!kast, S ätt kast. Se Boktryckarkonst B och
tillhörande fig.

Stilkägel, boktr. Se Kägel och Stil 4.

Stilla bältet, meteor. Se S t i 11 j e. Jfr N
e-derbörd, sp. 675, och Passadvindar.

Stilla hafvet, Stora oceanen, Söderhafvet (eng. The
Pacific
l. Pacific ocean, fr. L’océan pacifique l. Le
Pacifique
, ty. Pazifisches meer, Stilles meer, Stiller
ozean
l. Grosser ozean), det största af världshafven,
begränsas i v. af Australien, Indiska arkipelagen
och Asien, i n. står det genom det 92 km. breda och
grunda Berings sund i förbindelse med Norra ishafvet,
i ö. begränsas det af Amerika; i s. räknas än 40:e
breddgraden, än södra polcirkeln (66 1/2° s. br.) som
gräns mellan de meridianer, som gå öfver Kap Hoorn
(67° v. lgd) i ö. och genom South East cape på
Tasmanien (147° ö. lgd) i v. Arealen inom dessa
gränser (södra polcirkeln) har af Krümmel (1909)
beräknats till 165,715,000 kvkm. (däri inräknade
dess bihaf). Det är sålunda större än alla jordens
fastland tillsammans. Vid ekvatorn, där det är
bredast, täcker det hälften af jordens omkrets (105°
ö.–75° v. lgd, 20,000 km.), ännu vid 44° s. br. är
dess bredd 11,300 km., men längst i n. blott 92 km. (i
Berings sund). Från Berings sund till södra polcirkeln
är det nära 15,000 km. De största af dess randhaf
äro Berings haf, Ochotska hafvet, Japanska hafvet,
Kinesiska hafvet, Kaliforniska viken och Tasmanska
hafvet samt det austral-asiatiska medelhafvet,
tills. 14,443,730 kvkm., så att på det öppna hafvet
själft komma 151,271,270 kvkm. (Krümmel).

Intet världshaf är så rikt på öar som S., men
dessa äro i allmänhet mycket små. Frånräknadt öarna
utefter kontinenternas kuster, Nya Zeeland och de båda
största af öarna ute i Oceanen (Hawaii och Viti-Levu),
ligger emellan 30° n. och s. br. och emellan Asien
och 130° v. lgd en otalig mängd öar, hvilka dock
tills. upptaga blott 30,000 kvkm. (= Dalarnas
areal). Fördelas de på det nämnda hafsområdet, som
utgör minst 37 mill. kvkm., så kommer 1 kvkm. land på
1,200 kvkm. haf, eller på ett haf af Europas storlek
ett land af samma omfång som Skaraborgs län. S:s
oceaniska öar sammanfattas under namnet
Oceanien (se d. o.).

S. är det djupaste af världshafven. Djupet
växer i allmänhet från s. ö., där det utanför
Patagonien är 2,000 m., mot n. v. och v., där det når
8,000–9,000 m. och än mer. Man har genom under senaste
årtiondena verkställda mätningar funnit i S:s botten
fördjupningar (s. k. grafvar), som sänka sig vida
lägre under hafsytan, än jordens högsta berg (8,840
m.) höja sig öfver densamma. Tio af dessa grafvar ha
enhvar öfver 7,000 m. djup, åtta öfver 8,000 m. Dessa
de djupaste sänkorna äro Mindanaografven ö. om ön
Mindanao, 9,780 m. (funnet af tyska skeppet "Planet"
2 juni 1912), det hittills funna största hafsdjupet,
Mariangrafven (Guam l. Nerodjupet) s. ö. om ögruppen
Marianerna under 12° 43’ n. br. och 145° 49’ ö. lgd,
9,636 m., funnet af amerikanska telegrafskeppet
"Nero" 14 nov. 1899, Kermadecgrafven, 9,427 m.,
ö. om Kermadecöarna, hvilken fortsättes mot n. af
Tongagrafven,
9,184 m., Filippingrafven ö. om Filippinerna, en
nordlig fortsättning af Mindanaografven, 8,900 m.,
Japangrafven l. Tuscaroradjupet, 8,513 m., ö. om
Kurilerna, upptäckt af amerikanska skeppet "Tuscarora"
(1873) och under många år ansedt för det största
hafsdjupet, Palaugrafven, ö. om Palauöarna, 8,138 m.,
samt Bougainvilledjupet vid Bougainvilleön, 8,015
m. Alla dessa maximidjup ligga sålunda i hafvets
västra del; de största djupen i den östra delen,
utanför Chile, Peru och Mexico, nå resp. 7,695 m.,
6,210 m. och 5,120 m. Hafvets medeldjup har beräknats
till 4,100 m., eller, om randhafven medräknas,
3,800 m.

Hafsströmmarna i S. äro ej studerade i samma detalj
som Atlantiska hafvets, och deras växlingar med
årstiderna äro föga kända utom i Monsunbältena. Två
ekvatorialströmmar, från ö. till v., framkallade
af passaden, gå mellan 20° n. och 24° s. br., men
skiljas från hvarandra genom en motström mellan 3°–5°
n. br. och 8° n. br., hvilken således rör sig helt
n. om ekvatorn. Den norra ekvatorialströmmen böjer sig
vid Filippinerna åt n. och fortsätter som Kuro-shio
(se d. o.) upp mot Japan, motsvarande Golfströmmen
i Atlantiska hafvet. Den möter ö. om Kurilerna
den från n. kommande kalla Kurilströmmen samt
fortsätter tvärs öfver S., men då den når Amerikas
kust, har dess vatten nästan alldeles svalnat. Vid
denna kust böjer den sig åt s. och sammanflyter
med den kalla kaliforniska strömmen. Äfven den
södra ekvatorialströmmen ändrar riktning, då den i
v. träffar land (Nya Guinea och Indiska övärlden), och
en del går mot n. och förenar sig med den ekvatoriala
motströmmen eller banar sig under inverkan af
nordöstmonsunen genom sydkinesiska hafvet in i Indiska
hafvet (under sydvästmonsunen kastas dessa sista om,
och ytvattnet i Kinesiska sjön förenar sig sannolikt
med Kuro-shio), en annan gren går åt s. förbi
Australien under namn af Öst-australiska strömmen
och vänder sig omkr. 40° s. br. mot ö. Härunder möter
den en från Södra ishafvet kommande kall ström, hvars
vatten slutligen alldeles får öfverhand och under namn
af Peru- (l. Humboldt-)strömmen tränger upp efter
Syd-Amerikas västkust. Dock är det kalla vattnet
utefter denna kust delvis en följd däraf, att kallt
bottenvatten stiger upp till ytan i ersättning för
de af ekvatorialströmmen mot v. drifna vattenmassorna.

Vattnets temperatur vid ytan är störst i den
västra tropiska delen, alltså ö. om Filippinerna
och Nya Guinea. Området för temperatur öfver 20°
C. ligger mellan 25° n. br. och 25° s. br.; då
denna temperatur är ett nödvändigt villkor för
korallerna, träffas inom detta bälte den stora mängd
af korallöar och korallref, som är utmärkande för
S. På de högre breddgraderna är S:s vatten i regel
några grader svalare än Atlantiska hafvets vatten
på samma bredd. Vattnets salthalt växlar på samma
sätt som i Atlantiska hafvet (se d. o., sp. 337);
dock är i sistnämnda haf salthalten större än i
S. Medan nordatlantiska hafvet är det saltrikaste
af världshafven (37,9 pro mille), är norra delen af
S. det saltfattigaste (35,9 pro mille); äfven södra
delen af S. har lägre salthalt (36,9 pro mille) än
södra delen af Atlantiska hafvet (37,9 pro mille). Med
afseende på vindarna kan S. delas i 4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:09 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcf/0740.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free