- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
7-8

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbladet. 1. Tidning, som utgafs i Stockholm 1838-39 - Stockholmsbladet. 2. Tidning, som utgafs i Stockholm 1901-06 - Stockholms blodbad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

denne, sp. 668). - 2. Tidning, som utgafs i Stockholm
1901-06 af L. Ljunglund (se denne).

Stockholms blodbad är den i historien öfliga
benämningen på de afrättningar 8 nov. 1520 och
följande dagar, hvarmed Kristian II sökte trygga sitt
nyvunna välde öfver Sverige. Af själfva blodbadet ger
Olaus Petri i sin krönika en gripande skildring; han
uppges af senare författare själf ha varit ett åsyna
vittne, hvilket dock torde vara mycket ovisst. Om
dess förhistoria åter är vår kunskap ofullständig, och
mer än en lucka måste fyllas med gissningar, så icke
minst i fråga om, hvem som haft förnämsta anparten
i ogärningen. Hufvudkällan för händelseförloppet är
en till Gustaf Vasa som riksföreståndare afgifven
berättelse af tre Uppsalaprelater, som själfva närvoro
(koncept i Riksarkivet, tr. efter dåliga afskrifter i
"Handl. rör. Skandin:s hist.", 2, och i "Scriptores
rerum Svecicarum", III). Man eger därjämte en 8
nov. 1520 af en andlig nämnd afgifven motiverad
förklaring, att vissa anklagade vore att anse som
kättare. Inledningsvis må erinras, att Kristian II
5 sept. 1520 utfärdat de mest omfattande amnestibref
dels för Kristina Gyllenstierna, dels för Stockholms
stad: allt som passerat under senaste örlig skulle
vara "en klar och aftalad sak till en ändelig ända",
särskildt allt, som skett mot ärkebiskoparna Jakob
Ulfsson och Gustaf Trolle, biskop Otte i Västerås
m. fl., vara en aftalad sak i alla delar, andliga
och världsliga. Under brefven hängdes konungens
majestätssigill, svenska riksklämman och till
vittnesbörd flera andra sigill, bland dem Gustaf
Trolles och biskop Ottes. Större garantier tycktes
man icke kunna äska. Efter ett kort besök i Danmark
återkom konungen på senhösten till Stockholm, och
hans kröning firades 4 nov. Onsdagen därefter, 7 nov.,
skedde en stor samling på slottet, riksråd, frälsemän
och kvinnor, biskopar och prelater, Stockholms
magistrat och alla dessas tjänare, hvarpå portarna
stängdes och ingen släpptes ut, hvilket visar, att
man handlade efter en bestämd plan. Konungen tog sin
plats "på domstolen", och Gustaf Trolle framträdde,
anklagade den aflidne Sten Sture, hans änka och deras
medhjälpare för det öfvervåld de begått mot Uppsala
domkyrka, Stäkets slott m. m., lät utropa deras namn
och begärde rättvisa af konungen, åberopande dennes
kröningsed. Konungen frågade, om han icke ville
söka sämja och förlikning eller om han ville hellre
ha saken pröfvad efter lagen. Ärkebiskopen bad,
att de närvarande skulle arresteras och honom ske
fyllest, hvilket konungen också lofvade. Måhända
uppträdde äfven biskop Otte själf och ett ombud
för ärkebiskop Jakob med sina kraf. I hvarje fall
sammanfattades alla tre i en skriftlig inlaga,
som samma dag framlämnades. Här uppräknades Sten
Sture och hans anhängare, betecknades som kättare,
framställdes ersättningskraf för Uppsala domkyrka och
Trolle själf, uppgående till den svindlande summan
af 1 mill. lödiga mark silfver, dock med möjlighet
till moderation, dessutom för Jakob Ulfsson och
biskop Otte, samt påyrkades straff öfver "sådana
uppenbara kättare". Kristina Gyllenstierna uppträdde
emellertid och lät uppläsa riksdagens föreningsskrift
i Stockholm 23 nov. 1517 om Stäkets nedbrytande
och Gustaf Trolles afsättning med löfte
att hålla samman och afvärja allas fördärf,
vare sig saken företogs i "påfvens gård" eller
annorstädes. Åt förhandlingen gafs härigenom i viss
mån en ny vändning. Konungen frågade dem, som beseglat
urkunden, en efter annan, om de så hade gjort. Biskop
Brask, som i urkunden nämndes först, svarade ja, men
åberopade sin hemliga protest, och de andra ursäktade
sig, så godt de kunde. Sällsamt nog nämnes ej ett ord
om amnestibrefven. Konungen lämnade därefter salen,
men öfverläggningen fortfor, utan tvifvel ganska
upprörd, tills mörkret inbröt. Då inträdde Claus
Bilde och Sören Norby, åtföljda af krigsknektar med
lyktor och bloss, och letade ut en mängd personer,
män och kvinnor, som fördes till tornet. Biskopar,
prelater och andra klerker drefvos in i ett trångt
rum, där de fingo stanna öfver natten, men biskoparna
i Skara och Strängnäs förvarades särskildt. 8
nov. på morgonen tillsattes en nämnd af 14 andliga,
ett par biskopar, representanter för de förnämsta
svenska stiften, bland dessa ärkedjäknen Laurentius
Andreæ i Strängnäs och kaniken Sven i Skara,
den blifvande biskopen, samt en dominikanmunk. De
fingo afge en förklaring "efter den heliga kyrkans,
kejsarens och Sveriges lag", i hvilken Gustaf Trolles
anklagelseakt inrycktes, och på slutet åberopades
såväl föreningen 1517 som bannlysningsbullan
öfver Sten Sture, att denne och hans uppräknade
medhjälpare gjort sig skyldiga till uppenbart kätteri;
om dem, som beseglat 1517 års förening, nämndes i
öfrigt ingenting direkt. Förklaringen är emellertid
ofullständigt beseglad, någon rättegång egde icke rum,
och någon slutlig dom blef aldrig afgifven. Efter
middagsmåltiden kom till de instängde klerkerna bud,
att de båda biskoparna i Strängnäs och Skara leddes
ut till afrättsplatsen. Förskräckta lupo de ut med
de andre biskoparna i spetsen för att söka hindra
konungen att fullborda sin gärning, men möttes
af Didrik Slagheck, som med hotelser, "liksom
han ville springa upp i ansiktet på biskoparne",
skrämde dem tillbaka - det var tydligen han, som
nu öfvertagit ledningen -, och blodbadet fortgick
denna och följande dag, hvarpå den tredje dagen
de aflifvades kroppar fördes ut på Södermalm och
brändes, med dem de uppgräfda liken af Sten Sture
och en späd son till honom, hvarjämte Trolle för
samma behandling låtit uppgräfva en honom förhatlig
präst och nya afrättningar egde rum. Man har gjort
ett försök (K. Paludan-Müller) att förklara blodbadet
som ett öfverilningens verk, framkalladt af det förut
okända 1517 års föreningsbref. Det är tvifvelsutan
en ohållbar teori. Gustaf Trolles uppträdande
berodde tydligen på ett aftal med konungen, och den
förre hade yrkat på strängt straff (jfr Kr. Erslev,
"Det stockholmske blodbads forhistorie" i "Dansk
hist. tidskr." ser. 6, III), men i verkställigheten
spelade andra afsikter eller tillfälligheter in. Af
de i Trolles skrift nämnda blefvo de fleste afrättade,
bland dem 3 borgmästare och 14 rådmän i Stockholm, af
dem, som utfärdat föreningsbrefvet (utom magistraten i
Stockholm), endast ett fåtal, och dessutom andra, som
hvarken nämndes på det ena eller andra stället. Att
ett hufvudsyfte varit att rikta ett dråpslag mot
Sveriges motståndskraft, är tydligt


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:37:33 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free