Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stuart - Stuart, Robert - Stuart, Alexander - Stuart, Walter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
William ärfde godsen i England och blef stamfar för släkten Fitzalan (se d. o.), tredje sonen Walter blef steward (mlat. dapifer) hos konung David I af Skottland, erhöll af denne flera gods i Renfrewshire och grundlade på ett af dessa 1163 klostret Paisley. Som steward af Skottland omtalas han äfven under Malkolm IV i ett bref af 1158;
han afled 1177. Sysslan gick i arf till hans son Alan och sonson Walter (d. 1246), möjligen bar redan den förste Walter tillnamnet the Stewart. Den yngre Walters son Alexander the Stewart förvärfvade genom gifte öarna Bute och Arran (de blefvo medelpunkten för släktens makt) och anförde 1263 vid Largs skotska hären mot konung Håkan af Norge. Hans yngre son John hade 7 söner, från hvilka många i Skottlands historia ryktbara grenar af ätten stamma, bl. a. earlerna af Lennox och Maria Stuarts gemål lord Darnley (se S. 13) samt earlerna af Gal1oway (med denna ättgren befryndad är Ulstersläkten Stewart, se d. o., hvars hufvudman bär titeln markis af Londonderry). Alexanders äldre son James ärfde 1283 faderns stewardsyssla, utmärkte sig i frihetsstriderna under Wallace och Robert Bruce och dog 1309. Hans son Walter the Stewart (d. 1326) anförde jämte sir James Douglas skottarnas högra flygel vid Bannockburn 1314 och gifte sig med konung Robert Bruces dotter Marjorie. Deras ende son Robert the Stewart besteg 1371 som Robert II Skottlands tron. Om regerande medlemmar af släkten S. se Robert, konungar af Skottland 2-3, och Jakob, konungar af Skottland l-5, Jakob, konungar af England och Skottland l-2, Maria, skotska drottningar 2, Karl, konungar af England och Skottland l-2, Maria, engelska drottningar 3, och Anna, engelska furstinnor 5. Konung Jakob V:s dotter Maria, hvilken var den första, som stafvade släktnamnet "Stuart", hade genom sin farmoder, Henrik VII:s dotter Margareta, arfsanspråk på Englands krona, och hennes son, Jakob VI af Skottland, besteg till följd af denna arfsrätt 1603 äfven Englands tron. Närmast honom i arfsrätt stod hans fader lord Darnleys brorsdotter Arabella S. (se S. 16), hvilken genom sin farmoder Margaret Douglas, dotter till Jakob IV :s änka Margareta i dennas senare äktenskap, äfven härstammade från Henrik VII; hennes tronanspråk kostade henne från 1611 fängelse på lifstid. Släkten S. störtades 1649 från Skottlands och Englands troner, men återfick dem 1660 med Karl II; dennes broder Jakob II störtades 1688, men hans dotter Maria blef samregent med Vilhelm III af Oranien, hvilken äfven innehade Stuartska tronanspråk som dotterson till Karl I. Marias syster Anna (d. 1714) var den sista regerande medlemmen af släkten. Hennes halfbroder Jakob och hans son Karl uppträdde emellertid som tronkräfvare mot huset Hannover; se om dem Jakob, sp. 1186-87, och Karl, sp. 1018-19. Med pretendenten Karls yngre broder, kardinal Henry S., hertig af York (se S. 21), af sina anhängare kallad "konung Henrik IX", utslocknade 1807 släktens kungliga gren. En ättgren till linjen S. af Ochiltree kora på 1560-talet till Sverige och fortlefver där (se sp. 454).
Från oäkta söner till flera bland de medeltida Stuartkonungarna härstamma åtskilliga ättgrenar, bl. a. äfven earlerna och markiserna af Bute. Genealogisk litt.: W. Townend, "Descendents of the Stuarts" (1858), J. Skelton, "The royal house of S." (1890), J. H. Round, "Studies in peerage and family history" (1901), och S. Cowan, "The royal house of S." (1908).
1. Robert S., 1:e hertig af Albany, Skottlands regent, son till konung Robert II och Elisabet Mure, f. i början af 1340-talet, d. 1420 på Stirlings slott, legitimerades vid föräldrarnas giftermål omkr. 1349 och erhöll 1371 titeln earl of Fife and Menteith. Han utmärkte sig för stor tapperhet under gränsstrider med engelsmännen på 1380-talet och blef 1389, då fadern var ålderdomsskröplig och brodern John, earl af Carrick sedermera konung Robert III), genom en olyckshändelse blifvit vanför, af ständerna utsedd till riksföreståndare. S. skötte regeringen äfven efter broderns tronbestigning (1390) till 1399, då regentskapet öfvertogs af tronföljaren David S. (se S. 6). 1398 hade S. upphöjts till hertig af Albany (namnet togs från det gamla riket Albania; se Skottland, sp. 1167) ungefär samtidigt med, att brorsonen David S. blef hertig af Rothesay; de voro de förste innehafvarna af skotsk hertigvärdighet, och upphöjelsen anses ha tillkommit, för att de i rang vid gränsmöten ej skulle stå efter den engelske prinsen Johan of Gaunt, som var hertig af Lancaster. S. blef snart oense med Rothesay och ansågs vara medskyldig till dennes död 1402. Han blef därefter s. å. ånyo riksföreståndare och utsågs efter sin broder Robert III:s död 1406 till Skottlands regent, enär den nye konungen Jakob I var fången i England. Han häfdade kraftigt regeringsmakten mot upproriska stormän och förde med England än små gränskrig, än fruktlösa förhandlingar om konung Jakobs frigifning. Han torde ha varit den statsklokaste och kraftigaste af ättens medlemmar.
2. Alexander S., lord af Badenoch och earl af Buchan, i Skottlands historia känd under vedernamnet The wolf of Badenoch, den föregåendes broder, f. omkr. 1343, d. omkr. 1405, var 4:e son till konung Robert II och Elisabet Mure, legitimerades omkr. 1349, fick 1371 distriktet Badenoch i län och blef omkr. 1382 earl af Buchan. Han råkade i häftig tvist med några kyrkliga institutioner och fick sitt vedernamn "vargen i Badenoch" till följd af den hänsynslösa vildhet, hvarmed han for fram under dessa strider; sålunda uppbrände han katedralen i Elgin, flera andra kyrkor och staden Forres (1390). Med anledning däraf blef han bannlyst, förde sedan en tid stigmanslif, men erhöll snart absolution och förhöll sig därefter i allmänhet fredligt.
3. Walter S., earl af Atholl, de föregåendes halfbroder, d. 1437, var son till konung Robert II och dennes andra gemål Eufemia af Ross, hade 1424 betydlig andel i konung Jakob I:s frigifning ur fångenskapen, men inlät sig 1437 i en mot denne riktad sammansvärjning med syfte att mörda konungen och skaffa S:s sonson sir Robert S. kronan. Sammansvärjningen upptäcktes, och S. blef underkastad tortyr samt därpå afrättad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
