Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sturdza, Ioan - Sture - Sture, Anund - Sture, Magnus Anundsson - Sture, Algot Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sture
504
tianu. som han under lång tid stod nära i sin
politiska verksamhet. Ifrig deltagare i den
ccntral-maktsfientligt och antidynastiskt färgade
agitationen mot Catargius kabinett 1871-76, framträdde
han sedan som afgjord motståndare till Ryssland,
motsatte sig 1877 Rumäniens deltagande i kriget
mot Turkiet och verkställde som utrikesminister
(från aug. 1882) i Bratianus ministär dess
anslutning till trippelalliansen 1883. Efter
bröderna J. och D. Bratianus död 1891 och 1892
korades han i nov. 1892 till det national-liberala
partiets ledare och var sedermera under fyra olika
perioder (okt. 1895-dec. 1896, april 1897-april 1899,
febr. 1901-årsskiftet 1904-05, mars 1907-jan. 1909)
ministerpresident. Han inlade stora förtjänster
om undanskjutandet af den finansiella krisen under
1900-talets första år. Som oppositionsledare liflig
agitator för rumänernas i Siebenburgen sak, uppträdde
han som regeringschef med betydlig moderation mot
Österrike-Ungern. Som ständig generalsekreterare i
Rumänska akademien ledde han dess stora historiska
urkundspublikationer ("Documente privatore
la istoria Romånilor" och "Acte si docu-mente
relative la istoria renascerei Romåniei"). Han
framträdde dessutom som politisk och numis-matisk
författare (bl. a. Numismatica romdna, 1878).
1-5. H.B-n.
Sture, svenska adliga ätter. Under medeltiden kunna
särskiljas fyra släkter med namnet S., alla med olika
sköldemärken. Två af dem uppträda samtidigt under
1300-talets förra hälft. Den ena, sjöbladssläkten,
förde tre sjöblad i sitt vapen (se afbildningar i
art. Sjöblad, fig. l och 4), och dess äldste kände
medlem är riddaren Anund S. (se S. 1), som namnes
redan 1310. Den andra hade ett tjurhufvud i skölden
och torde vara tidigast företrädd af riddaren Ro
rik S., en anhängare af hertig Erik och omtalad i
handlingarna 1310 och 1312. Både Anund och Rörik
S. tillhörde västgötafrälset, och troligen voro de
sinsemellan besläktade. Medan sjöbladsätten gick en
stor framtid till mötes och särskildt vann berömmelse
genom sin siste ättling, riksföreståndaren S t e n S
t u r e d. ä. (se S. 4), spelade tjurhufvuds-grenen
i fortsättningen en mindre framträdande roll. Med
Rörik S. d. y. förvärfvade den egendomar i Småland
och blef sedan en närmast småländsk släkt. Dess sista
kända medlemmar äro riddaren M a g n u s S. (d. 1419)
samt dennes söner Karl (död s. å.) och Bengt, som
lefde ännu 1429. En tredje Sturesläkt (vapen: spets
nedifrån), säkerligen af dansk börd, representeras
af riddaren Sven Nilsson S. till Ekesjö i Småland
(se S. 5). Han efterlämnade inga söner, men hans
dotterson Nils Bosson (se S. 6) antog hans namn,
dock med bibehållande af fädernevapnet: en delad
sköld (se N a 11 o c h D a g, sp. 564, fig.), och
blef stamfader för den s. k. yngre Stureätten,
som 1561 blef grcflig med Svante Stensson S. (so S. 9)
och utgick 1616 på svärdssidan med dennes sonson
Svante Mauritsson. - Om friherrliga ätten S., som
var en gren af samma stora släkt, som den s. k. yngre
Stureätten eg. tillhörde, se Natt och Dag.
A. Sjöbladssläkten.
1. Anund S., riksråd, d. 1360 eller 1361,
synes ha deltagit redan i det stora fredsmötet i
Hälsingborg 1310, vid hvilket en tillfällig försoning
åvägabragtes mellan konung Birger och hertigarna. 1321
tillhörde han hertiginnan Ingeborgs råd och belönades
af henne s. å. för gjorda tjänster. 1327 blef
han riddare. Under Magnus Eriksson var han en af
riksrådets förnämsta och mest betrodda medlemmar.
Han var sålunda kunglig ståthållare i Skåne 1333
och svenskt ombud vid afslutandet af ett stillestånd
med Lubeck 1352. Han synes ha varit gift
med en dotter till riddaren Karl Näskonungsson
(natt och dag).
2. Magnus Anundsson S., den föregåendes son,
riksråd, liksom fadern bofast i Västergötland,
var 1356 riddare och synes redan 1358 ha haft plats
i riksrådet. I striden mellan Magnus Eriksson och
mecklenburgarna stod han troget på den förres sida
ända till 1371 års förlikning. S. namnes sista
gången 1391. Han var gift med en dotter till
Algot Magnusson (griphufvud), som säkerligen
var en sonson till den från Magnus Ladulås’
historia bekante västgötalagmannen Algot Brynjolfsson.
3. Algot Magnusson S. (kallades af samtiden aldrig
Sture), den föregåendes son, riksråd, f. omkr.
1355, d. 1426, namnes första gången 1374.
Genom sitt giftermål omkr. 1380 med Märta Bosdotter
(natt och dag) kom han att i motsats till sin fader
och farfader merendels uppehålla sig i Östergötland
och Mälarlandskapen, och sedan han (senast 1400)
förvärfvat gården Räfsnäs i Södermanland, fick
släkten där för framtiden sitt stamgods. Då den
bekante Bo Jonsson, en nära frände till Märta
Bosdotter, 1383 eller 1384 kommit i besittning
af örestens och Openstens fästen, insatte han S.
som slottshöfvitsman, i hvilken funktion denne
kvarstod äfven efter Bo Jonssons död 1386. 1388 var S.
den förste svenske man, som anslöt sig till drottning
Margareta, och han mottog därvid Opensten och öresten
med underlydande områden som län af drottningen.
Denna glömde aldrig sin tacksamhetsskuld till S.,
och han intog under hela sitt återstående lif, tack
vare den gunst, han åtnjöt både hos Margareta och Erik
af Pommern, en särställning inom den svenska
aristokratien. Opensten och öresten lämnade
han snart och nyttjades i en mängd andra uppdrag.
1392-93 var han sålunda slottshöfvitsman på
Örebro och lär vintern 1393-94 ha ledt belägringen
af Stockholm, där mecklenburgarna ännu voro
herrar. Medan en hanseatisk besättning härskade i
Stockholm (1395-98), var S. höfvitsman öfver
hela Uppland. Af riksrådet blef han medlem
senast 1395, då han spelade en framskjuten roll vid
förhandlingarna i Lindholm och Hälsingborg.
Han slogs till riddare vid Mora sten 23 juli
1396. S. var 1403-04 befälhafvare för den
gottländska expedition, genom hvilken drottning
Margareta hoppats återvinna ön från Tyska orden,
men som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
