- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
505-506

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sture, Algot Magnusson - Sture, Sten Gustafsson (Sten Sture d.ä.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ändade resultatlöst. 1405 fick S. Ångermanland
med Styresholms slott i lifstidsförläning och
skref sig 1419 till Gripsholms slott, hvilket
senare han dock redan 1423 hade utbytt mot
Nyköpingshus. Sistnämnda år åtföljde han konung Erik
på dennes utomlandsresa. S. blef begrafven i Vadstena
kloster. Han synes ha varit en förmögen man, icke
alltför nogräknad om medlen, när det gällde rikedomens
förökande. Med Märta Bosdotter (d. 1414) hade han
fyra till namnet kända barn: dottern Katarina,
g. m. Närkeslagmannen Karl Karlsson (en sonson till
den heliga Birgitta), och sönerna Sture Algotsson
till Grönskog (1427 flottbefälhafvare i konung Eriks
krig mot hansestäderna, d. 1434), Gustaf Algotsson
till Ängsö (d. 1448) och Anund Sture till Räfsnäs,
samtliga riddare och riksråd.

4. Sten Gustafsson S. (Sten Sture d. ä.),
den föregåendes sonsons son, riksföreståndare,
f. omkr. 1440, d. 14 dec. 1503 i Jönköping, var son
till riksrådet och höfvitsmannen på Kalmar herr Gustaf
Anundsson S. och konung Karl Knutssons halfsyster
Birgitta Stensdotter (Bielke) och blef redan 1444
faderlös. Modern gifte om sig med riksrådet Gustaf
Karlsson (gumsehufvud), och S. torde ha uppfostrats
i deras hem, dels på Kalmar, där styffadern en
tid var höfvitsman, dels på Ekholmens gård i
Uppland. Släktskapen med konung Karl anvisade åt
S. redan tidigt hans plats i landets inre strider,
och under Karl Knutssons sjuåriga landsflykt besökte
han denne i Danzig. 1464 deltog han i biskop Kettil
Karlssons (Vasa) resning mot konung Kristian I
och delar med Kettil äran af segern vid Haraker,
där den uppbådade dalahären tillfogade Kristian ett
afgörande nederlag. Vid samma tid närmade han sig
Axelssönernas mäktiga släkt (se Tott), som fått
anledning till fiendskap mot danske konungen. Han
förlofvade sig först med en dotter till Ivar Axelsson
vid namn Agneta och gifte sig, sedan denna före
bröllopet aflidit, omkr. 1467 med Åke Axelssons
dotter Ingeborg. S., som nämnes riddare redan
1462 och senast 1466 inkallades i riksrådet, bodde
denna tid på fädernegården Räfsnäs, till hvilken han
skref sig. Sedan han genom framgångsrikt uppträdande
under de inre oroligheterna 1466-67 i förening med
Nils S. (se nedan) och Erik Axelsson banat vägen för
konung Karls slutliga tronbestigning sistnämnda år,
blef han 1469 af Erik Karlssons (Vasa) uppror mot Karl
Knutsson nödsakad att ånyo gripa till vapen och vann
1470 tills. med Nils S. i spetsen för dalkarlarna en
betydande seger öfver upprorshären vid Uppbo färja
i Dalarna. Då konung Kristian kort därefter inföll i
Västergötland, vände sig S. med stor snabbhet äfven
mot honom och slog honom vid Öresten s. å. På sin
dödsbädd anförtrodde Karl Knutsson honom alla de
slott och städer, som lydde under Karls omedelbara
förvaltning (däribland Stockholm), och utpekade
honom sålunda i själfva verket som landets blifvande
styresman. Vid Karls död, 15 maj 1470, tog S. därför
genast ledningen. Nästföljande midsommar valdes
han af riksrådet till riksföreståndare, och mötet
i Arboga i maj 1471, vid hvilket äfven borgare och
bönder voro representerade, bekräftade honom i denna
värdighet. Sveriges själfständighet och hans egen
ställning tryggades
så för tjugufem år framåt genom den ärorika
segern på Brunkeberg (se d. o.) 10 okt. 1471,
för hvilken hufvudförtjänsten tillkommer S. själf
och till minne hvaraf han och hans gemål skänkte
till Stockholms Storkyrka Notkes berömda staty af
den helige Göran (se d. o.). Sverige fick efter
årtionden af nästan oafbrutna fejder en längre tids
så godt som ostördt lugn, och Brunkebergssegern
medförde en af riksföreståndaren ledd och omhuldad
nationell väckelse, hvilken bl. a. tog sig
uttryck i grundläggandet af Uppsala universitet,
som öppnades 1477 på initiativ af ärkebiskop Jakob
Ulfsson, men under intresserad medverkan af S. I
riksstyrelsen stödde sig S. väsentligen på de
lägre folkklasserna, som för honom hyste varm
tillgifvenhet, och han torde själf ha betraktat
sig som en Engelbrekts efterföljare. Redan denna
omständighet vållade efter hand en motsättning
mellan honom och rådsaristokratien, framför allt
biskoparna, och som ett tidigt uttryck däraf har
man att betrakta Kalmar recess 1483, genom hvilken
konung Hans af Danmark mot S:s vilja erkändes som
svensk konung. S. var emellertid stark nog att,
visserligen under stigande svårigheter, för 14
år framåt förhindra recessens verkställighet och
konung Hans’ öfvertagande af regeringsmakten i
Sverige. Det trots, som en själfrådig storman af
Ivar Axelssons betydenhet tack vare sina viktiga
län var i stånd att bjuda riksföreståndaren, bröts
genom den med vapen verkställda indragningen af dessa
län 1487. Förmedelst en skicklig diplomati i Rom,
som framför allt knyter sig till Hemming Gadhs namn,
blef det S. möjligt icke blott att gendrifva danska
bannlysningsförsök, utan ock att förvärfva sådana
påfliga löften och medgifvanden, som äfventyrade
den svenska hierarkiens själfständighet gentemot
riksföreståndaren. I utrikespolitiskt hänseende sökte
han fullfölja Karl Knutssons gamla tanke, att Sverige
borde betjäna sig af den livländska ordensstatens
begynnande upplösning för att där på ett eller annat
sätt få insteg. Samverkande olyckliga omständigheter,
hvilka S. med all sin smidiga och kloka statskonst
icke kunde bemästra, medförde emellertid till sist en
för hans maktställning ödesdiger kris. Konung Hans
afslöt 1493 ett mot Sverige riktadt förbund med den
framträngande moskovitiske storfursten, som därefter
lät sina trupper infalla i Finland 1495. Under
det sålunda öppnade, för Finland pröfningsrika
fälttåget blef S. oense med Svante Nilsson Sture, som
i kriget ådagalagt mycken skicklighet. Denne reste i
vredesmod hem till Sverige och lyckades i förening med
ärkebiskopen Jakob Ulfsson vinna riksrådets majoritet
för en politik, som åsyftade S:s afsättning och
konung Hans’ inkallande. I ett ögonblick, då S. med
sina alltjämt trogna bondetrupper var på god väg att
nedslå oppositionen, anlände den danske konungen med
en stor här och flotta till Stockholm. Det lyckades
danskarna att vid Rotebro 28 sept. 1497 tillfoga
en antågande dalahär betydande förluster, och då
därjämte ett af S. företaget utfall från Stockholm
blodigt tillbakaslagits, måste han ändtligen bekväma
sig till underhandlingar. Vid ett personligt möte
mellan honom och konungen 6 okt. träffades slutlig
förlikning. Hans skulle omedelbart erhålla lagstad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:03:26 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcg/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free