- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
507-508

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sture, Sten Gustafsson (Sten Sture d.ä.) - Sture, Sven Nilsson - Sture, Nils Bosson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lagstadgad hyllning och mottaga regeringsmakten, hvaremot
S. skulle godtgöras med tillbörliga förläningar. Vid
konungens därpå följande kröning utnämndes S. till
hans hofmästare och erhöll lifstidsbref på hela
Finland och dessutom Nyköpings slott m. m. i
Sverige. När konungen kort därpå afreste från
Sverige, blef S. medlem af den tillförordnade
regeringen. Förhållandet mellan Hans och S. kom
dock ganska snart att förete vissa slitningar,
och 1499 blefvo den senares väldiga förläningar
något minskade. S. skänkte sin medverkan åt den
sammanslutning mellan missnöjda svenska stormän,
som närmast på Svante Nilssons initiativ började
åvägabringas redan under 1500 och som 1 aug. 1501
utmynnade i en sammansvärjning mot konungen och det
danska väldet. Det kort därefter utbrytande upproret
kröntes med framgång, och som följd däraf blef
S. samma höst ånyo vald till riksföreståndare. Våren
1502 lyckades det Hemming Gadh, som efter återkomsten
från Rom blifvit S:s förnämsta stöd och rådgifvare,
att å herr Stens vägnar bemäktiga sig Stockholms
slott. Med en uppbådad dalahär förmådde så S. den
dittills motspänstige Jakob Ulfsson att böja sig
för regementsförändringen. Vid 1503 års ingång var
han på nytt herre öfver hela Sverige med undantag af
Kalmar och Öland. På återresa från danska gränsen,
dit han på senhösten 1503 ledsagat konung Hans’ i
Stockholm tillfångatagna drottning Kristina, afled
S. Han begrofs 1504 i Mariefreds kartusiankloster,
som han själf grundlagt, men hans stoft flyttades
senare till Kärnbo kyrka och 1576 till Strängnäs’
domkyrka. Då 1698 grafven såldes till G. O. Stenbocks
änka, nedsänktes herr Stens och Gustaf Algotssons
grafstenar i denna, men Gustaf III lät 1774
nedlägga hvad som fanns kvar af hans stoft i en
praktfull sarkofag af grön marmor, som uppställdes
i kyrkans högkor. Sveriges allmoge bevarade honom
länge i tacksamt minne, och ännu vid Nordiska
sjuårskrigets utbrott 1563 trodde sig Danmarks
konung kunna förmå de svenske bönderna till affall
genom ett högtidligt löfte, att han ville återge dem
samma lyckliga villkor, som varit dem beskärda under
"gamle herr Sten". Om hans vapen se Sjöblad, fig. 4. -
I sitt äktenskap med Ingeborg Åkesdotter (d. 1507)
efterlämnade S. inga barn. Däremot hade han en oäkta
dotter Birgitta (d. som nunna i Vadstena 1536). En
syster till honom var gift med Johan Kristersson
(Vasa), och till följd häraf kom hans förmögenhet,
som dels genom arf - S. var den siste af en rik släkt
-, dels genom klok hushållning blifvit mycket stor,
att till väsentlig del hamna i Gustaf Vasas ego. -
På 1870-talet utarbetade J. Börjesson skiss (nu i
brons i Nationalmuseum) till ett storslaget monument
öfver S., afsedt att resas i Stockholm. I Uppsala
beslöt studentkåren på 1890-talet att resa en staty
af S. Sedan ett par gånger pristäflingar till ett
monument egt rum, blef efter en täfling 1902, hvarvid
en för ändamålet skänkt porfyrkolonn skulle ingå
i kompositionen och hvarvid skisser af Malmqvist,
Kr. Eriksson och O. Hjortzberg ställdes i första
rummen, en i fjärde rummet belönad skiss af Milles
(se därom denne), uppgjord utan hänsyn till kolonnen,
antagen till utförande (se vidstående
plansch). Man beslöt först, att monumentet
skulle resas på Tunåsen vid Uppsala, men
planen öfvergafs, och ännu är ej platsen för
detsamma bestämd. S. behandlas i ett skådespel af
F. Hedberg (1903). Litt.: K. G. Styffe, "Bidrag till
Skandinaviens historia ur utländska arkiver", IV
(1875), och G. Carlsson, "Hemming Gadh" (1915).

B. Den antagligen danska S.-släkten.

5. Sven Nilsson S., riksråd, d. 1424,
säkerligen son till danske riddaren Nils S.,
som nämnes 1377 och 1392 och som förde
samma vapen som S. Ehuru S. urspr. hade sin
hemort i Halland, egde han redan 1392 gods
äfven i norra Småland och blef i början
af 1400-talet där bofast. 1395 eller i början
af 1396 afsändes han af drottning Margareta till
Gottland som befälhafvare för hennes därvarande
trupper och lyckades sätta sig i besittning af
öns landsbygd. Han sökte sedan bemäktiga sig Visby,
där konung Albrekts son hertig Erik hade väldet, men
öfvergick ungefär vid ingången af 1397 till
fienden. S. blef nu en af vitalianernas
(se d. o.) förnämsta höfdingar och
företog i denna egenskap en expedition
mot Stockholm vid midsommaren s. å.
Den hanseatiska garnisonen var emellertid på sin
vakt, och S. måste med oförrättadt ärende återvända
till Gottland. Strax därefter blef han till följd
af hertig Eriks frånfälle höfvitsman öfver hela ön.
Vitalianernas sjöröfverier antogo nu under hans
ledning vildare former än någonsin och drabbade
vän och fiende utan synnerlig åtskillnad. Det var
därför en stor lättnad för sjöfarten i Östersjön,
när Tyska ordens högmästare våren 1398 lyckades
eröfra Gottland och aflägsna S. därifrån.
Denne satte sig strax i besittning af Gaddaborg,
Faxeholm m. fl. fästen vid Bottniska viken och
behärskade därifrån hela det svenska Norrland och
Österbotten, men ingick snart under bemedling af Algot
Magnusson S. (se S. 3) förlikning med drottningen,
som därvid fick de förutnämnda fästena i sitt våld.
Trots sina föregåenden var S., som synes ha stått
den bekante Abraham Brodersson nära, under sitt
återstående lif ganska högt betrodd hos drottning
Margareta och konung Erik. 1403-04 deltog
han i Algot Magnussons gottländska expedition,
blef senast 1407 riddare, öfvervar som kungligt
råd och delegerad förhandlingarna med holsteinarna
i Slesvig 1417 och fungerade från 1416 till sin
död som befälhafvare på Sundholms slott i Njudung,
Småland. Åtminstone under sina sista år hade
han till sätesgård Ekesjö (nuv. Eksjö-hofgård)
i närheten af nämnda slott. Vid Kullen, där han
också egde jordagods, visade han ännu på ålderdomen,
att han icke alldeles glömt sin böjelse för
sjöröfveri, och passerande hanseatiska skepp råkade
här stundom ut för hans roflust.

C. Yngre Sturesläkten.

6. Nils Bosson S., riksråd, son till riddaren
Bo Stensson (natt och dag) och Karin Svensdotter
Sture, f. på 1420-talet, d. 25 aug. 1494, blef
slagen till riddare redan under Kristofer af Bajern.
Sturenamnet, som han ännu 1448 icke antagit,
tillägges honom första gången 1452. 1457
gifte han sig med marsken Tord Bondes
syster Birgitta, och med denna förbindelse
sammanhängde det utan tvifvel, att han allt framgent

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free