- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
509-510

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sture, Nils Bosson - Sture, Svante Nilsson - Sture, Sten Svantesson (Sten Sture d.y.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kom att intaga en utprägladt nationell hållning. Under
de oroligheter, som s. å. ledde till konung Karl
Knutssons fall, tillhörde S. in i det sista den mot
Karl trogna minoriteten inom riksrådet. 1466 ställde
han sig i spetsen för det parti, som kräfde konung
Karls återinsättande. Han försäkrade sig därvid om
dalallmogens bistånd och lyckades 1467 genom sitt
orädda och beslutsamma uppträdande mot ärkebiskop Jöns
Bengtsson och dennes mäktiga anhang genomdrifva sin
vilja och åter upphöja Karl Knutsspn på tronen. Han
utmärkte sig sedan vid kufvandet af Erik Karlssons
(Vasa) uppror 1470 och i Brunkebergsslaget 1471. Under
Sten Stures regering var han en flitig deltagare i
rådsmötena. S., som redan 1466 blef slottsherre på
Västerås, hvarunder också Dalarna lydde, förvärfvade
sig dalkarlarnas varma sympatier, hvilka sedan gingo
i arf till hans ättlingar. Mot slutet af sitt lif
(troligen 1493) fick han emellertid utbyta Västerås
slott och län mot Stäkeborg, och denna omständighet
torde ha grumlat den gamla vänskapen med vapenbrodern
Sten Sture. Han begrofs i Västerås domkyrka vid
sidan af sin maka. Till följd af sitt giftermål var
S. under 1460-talet bosatt på Penningby i Roslagen,
men skref sig sedan till morfaderns gård Ekesjö, som
efter honom ärfdes af Svante Nilsson och Sten Sture
d. y. Utom Svante (se S. 7) hade han i sitt äktenskap
ännu en son, Maurits (d. 1493). S. är hjälten i en
roman af K. G. Starbäck (1870-71).

7. Svante Nilsson S. (kallade sig själf aldrig Sture,
men nämndes stundom med detta namn af sina samtida),
den föregåendes son, riksföreståndare, d. 2 jan. 1512
i Västerås, inträdde 1482 i riksrådet och blef vid
samma tid höfvitsman på Örebro slott. Redan tidigt
mycket verksam i det politiska lifvet, visade han
sig under ryska kriget 1495-96 också inneha goda
krigaregenskaper och gjorde sig särskildt ryktbar
genom den raska kupp, hvarmed han 26 aug. 1496 intog
det ryska fästet Ivangorod. Emellertid inträdde en
olycksdiger kris i förhållandet mellan honom och
Sten Sture, hvilket troligen redan under faderns
lifstid tagit en vändning till det sämre och som
icke förbättrats däraf, att riksföreståndaren vägrat
efterkomma Svantes anhållan om det efter Nils Sture
lediga Stäkeborgs slott. Svante lämnade plötsligt
den finska krigsskådeplatsen och reste hem till
Sverige, följd af Sten Stures harmfulla utgjutelse,
att han var "en fältflykting, som rymde undan rikets
baner". När konung Hans 1497 lyckades öfvervinna
Sten Sture och bemäktiga sig Sveriges krona,
hade han Svante Nilsson mer än någon annan att
tacka för sin framgång. Denne belönades emellertid
icke på ett mot förtjänsten svarande sätt. Riddar- 
och riksmarskvärdigheterna föllo visserligen på
hans lott, men hans förläningar blefvo ej nämnvärdt
ökade. Det länge efterträdda Stäkeborg erhöll han väl
1499, men blott i utbyte mot Älfsborg, som förlänats
åt honom 1497 i st. f. Örebro. Redan 1499 spårar man
hos herr Svante en begynnande oppositionsanda mot det
kungliga regementet, och följande vår åvägabragte han
en öfverenskommelse med Sten Sture, genom hvilken
de båda förutvarande fienderna lofvade hvarandra
ömsesidigt stöd emot
konungen. Under medverkan af utvalde
Linköpingsbiskopen Hemming Gadh organiserade så
Svante Nilsson och Sten Sture det allmänna upproret
1501. Svante fick härvid Örebro slott tillbaka,
men sin önskan att också ernå ställningen som
riksföreståndare fick han, ehuru motvilligt,
tillbakahålla, så länge Sten Sture lefde. Fullt
försonad med herr Sten, utöfver hvad gemensamma
intressen kräfde, blef han knappast någonsin. Vid
Sten Stures frånfälle valdes herr Svante till
riksföreståndare i jan. 1504. Från sin företrädare
ärfde han krig med Danmark, och detta krig
pågick med ett par smärre afbrott under hela hans
regeringstid. Hans ställning försvårades därigenom,
att han i det inre så godt som ständigt motarbetades
af samma hufvudsakligen hierarkiska krafter, hvilka
varit hans bundsförvanter mot Sten Sture 1497, och
det var egentligen blott en af kyrkans män, hans nära
vän Hemming Gadh, som understödde honom. Denne var
honom på olika områden till oskattbar hjälp. Det är
dock knappast riktigt, när man stundom framhåller
Gadh som Sveriges verklige regent under S:s tid. I
viktiga ögonblick visade S. äfven under sina sista
år stor förmåga att på egen hand taga ledningen
och initiativet och att med seg energi fullfölja
sina syften. Härom vittnar den under 1509 knutna
förbindelsen med Lübeck, hvilken omintetgjorde
det beklagliga svensk-danska fördraget i Köpenhamn
s. å. Tack vare detta förbund blefvo danskarna
därjämte 1510 slutligt fördrifna från svenskt
område. I samma riktning pekar också hans seger
öfver den af biskoparna ledda rådsopposition,
som vid mötet i Stockholm i juni 1511 yrkade på
hans afsättning, men som senare på året så godt
som alldeles synes ha öfvervunnits till följd af
menige mans sympatier för S. och dennes egen fasta
hållning. Han begrofs i Västerås domkyrka. Han var
gift först (omkr. 1490) med Iliana Gädda (d. 1495),
dotter till riddaren Erengisle Karlsson Gädda, och
därefter från 1504 med Mätta Ivarsdotter (Dyre) från
Danmark, änka efter norska riksrådet Knut Alfsson. I
förra äktenskapet föddes två söner, af hvilka blott
Sten (se S. 8) nådde mogen ålder. S. behandlas i
en roman af Carl Blink (1908). Litt.: K. G. Styffe,
"Bidrag till Skandinaviens historia" etc. V (1884)
och G. Carlssons under S. 4 anförda arbete.

8. Sten Svantesson S. (Sten Sture d. y.), den
föregåendes son, riksföreståndare, f. i slutet af 1492
eller början af 1493, d. 3 febr. 1520, blef redan i
barnaåren slagen till riddare af konung Hans. Tidigt
föremål för stora förhoppningar från faderns och
det nationella partiets sida, blef han 1510 vid 18
års ålder inkallad i riksrådet och deltog s. å. i
en viktig beskickning till Lübeck med åtföljande
härfärd till de danska öarna. Den duglighet, han
härunder visade, var anledning till att han efter
hemkomsten blef slottsherre på Örebro och höfvitsman
öfver Västergötland; i sistnämnda egenskap hade han
att leda försvaret mot de anfallande danskarna. Med
den honom egna beslutsamheten och kraften satte han
sig omedelbart efter faderns död i besittning af
dennes slott och gårdar, hvarvid både styfmodern och
riksrådet utan tvifvel hade anledning att känna sig
förfördelade. I öppen strid med riksrådet, som redan
i jan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free