Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 511-512 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sture, Sten Svantesson (Sten Sture d.y.) - Sture, Svante Stensson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1512 valt Erik Trolle till riksföreståndare, lät
S. hylla sig som sådan af allmogen i de olika
landskapen och genomdref till sist också, att
riksrådet 23 juli 1512 erkände honom som faderns
efterträdare.

Sten Sture d. y:s bild på ett ät honom och hans maka (se nedan) skänkt altarskåp i Västerås domkyrka.

Han hade redan i början af året antagit
det folkkära Sturenamnet (dessförinnan skref han sig
endast Sten Svantesson), men till skillnad från den
äldre herr Sten kallade han sig som riksföreståndare
merendels "Sten Sture i Ekesjö". I kraftfullhet
var han sin store namnes jämlike, men kraften var
parad med icke ringa hänsynslöshet, och af Sten
Sture d. ä:s smidighot egde han föga. Uppburen af
menige mans kärlek och förtroende, umgicks han med
planer att sätta konungakronan på sitt hufvud. För
dessa förhoppningar var det djupt ödesdigert, när
den hatfulle, dansksinnade Gustaf Trolle, Erik
Trolles son, 1515 hemkom från Rom som nyutnämnd
svensk ärkebiskop. I samförstånd med konung Kristian
II visade han riksföreståndaren öppet trots, och
då under hans ledning det gamla unionspartiet ånyo
organiserade sig i mera utmanande former än någonsin,
blef det för S. nödvändigt att 1516 öppna en belägring
af ärkebiskopsslottet Stäket, där Trolle inneslutit
sig. En dansk undsättningshär blef 1517 tillbakaslagen
utanför Stockholm, och i dec. s. å. måste Stäket
kapitulera. S. inskred med stor stränghet mot
ärkebiskopens medhjälpare, Stäket jämnades med jorden,
och Trolle insattes i fängelse. När konung Kristian
själf följande år kom till Stockholm med en stark här
och flotta, besegrades han af S. i det ryktbara slaget
vid Brännkyrka 27 juli 1518. Det var under de härpå
följande underhandlingarna mellan S. och Kristian, som
den senare fick tillfälle att svekfullt bortföra till
Danmark den gisslan, S. gett honom, däribland Gustaf
Eriksson Vasa och Hemming Gadh. 1520 igångsattes ånyo
ett danskt anfall mot Sverige, denna gång större stil
än någonsin. S. mötte invasionshären vid Bogesund 19
jan., men blef sårad redan i början af
fäktningen. Skräckslagen genom anförarens missöde, slog
då den svenska hären till reträtt, och under S:s
härunder företagna återresa till Stockholm afled
han på Mälarens is. Han begrofs i gråmunkeklostret i
Stockholm, men vid blodbadet s. å. lät konung Kristian
upptaga hans lik ur grafven och bränna det på bål
till tecken på det kätteri, hvartill S. förmenades ha
gjort sig skyldig genom sitt uppträdande mot Gustaf
Trolle. S. var sedan 1511 gift med Kristina Nilsdotter
Gyllenstierna (se d. o. 1) och hade flera barn, bland
dem Nils (d. 1527 vid fjorton års ålder), hvars namn
Daljunkern (se denne) tog, och Svante (se S. 9). En
minnesvård öfver S. restes 22 nov. 1904 (stenen har
oriktigt 23 nov.) på Katarina kyrkogård i Stockholm,
och vid Skottek, där han fick banesåret, aftäcktes
midsommardagen 1914 till hans ära ett monument,
ett stort granitblock, med inskriptioner. S. har
lämnat stoff till skådespel af Fr. Nettelblad (1822),
L. L. Lindbohm (1865) och J A. Strindberg ("Siste
riddaren", 1908) samt tysken C. H. Wesel (1845), till
en roman af Carl Blink, dikten "Riksskymning" af Talis
Qualis och en ballad af E. Bäckström m. m. Litt.:
K. Ahlenius, "S. och Gustaf Trolle 1514-1517" (i
"Hist. tidskr.", 1897), och G. Carlsson, "Hemming
Gadh" (1915).


9. Svante Stensson S., grefve, den
föregåendes son, riksmarsk, politiskt offer, f. 1 maj
1517, vistades i sin ungdom en tid utomlands för att
fullborda sin uppfostran, bl. a. hos hertig Magnus af
Sachsen-Lauenburg, Gustaf Vasas svärfar. 1534 blef han
tillfångatagen af lybeckarna och hölls af dem under
bevakning i mer än 2 år, emedan han ej kunde förmås
till att med deras hjälp gripa efter konung Gustafs
krona. Efter sin hemkomst intog han genom börd,
rikedom och gifte 1538 med Märta Leijonhufvud, syster
till drottning Margareta Leijonhufvud, en synnerligen
ansedd ställning. Han inträdde i rådet 1538 eller
1539 och bar i slutet af Gustaf Vasas regering titeln
sekrete råd l. öfverste sekrete råd. 1537 utfärdades
för honom förläningsbref på Stegeborgs slott och
län, i hvars ställe han 1543 mottog Läckö slott och
län, som han ännu under Erik XIV:s tid innehade. I
rikets tjänst utförde han mångahanda uppdrag. Under
Dackefejden, då hans trohet ånyo sattes på prof,
försvarade han Stegeborg mot bönderna. Medan ryska
kriget pågick, utnämndes han 1556 till befälhafvare
i Finland och kallar sig "öfverste krigsråd för det
i Finland församlade krigsfolket". Äfven efter Erik
XIV:s tronbestigning åtnjöt han i början förtroende,
erhöll 1561 titeln riksmarsk och upphöjdes s. å. till
grefve, hvarefter ett litet grefskap, bestående af
Västerviks stad, Stegeholms slott och ett antal
gårdar, tilldelades honom. Han utsågs 1562 till
guvernör öfver Estland, men ådrog sig konungens
misshag och blef på egen begäran 1564 befriad från
sin befattning. Hemkommen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>