Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sturzen-Becker, Oskar Patrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utdanade härunder ytterligare sin följetongsstil
efter mönster af fransmän och ungtyskar. Andra arbeten
från dessa år äro bl. a. Med en bit krita (1841),
Med en bit blyerts (1842) samt Ur Stockholmslifvet (1844),
som innehöll skildringar af hufvudstadsfigurer och
hufvudstadsscenerier. En liten vådevill Bellman i
Mariefred uppfördes 1842, men blef aldrig tryckt. Det
är en ren bagatell. Utom i "Aftonbladet" skref
S. efter hemkomsten i ett par af honom utgifna
litterära och poetiska veckoblad, "Bazaren" (1841)
och "Liten lefver än" (1843); den senare skulle
vara en vitter skämttidning, men innehöll äfven
allvarligare bidrag. 1843 lämnade S. "Aftonbladet"
med anledning af det Almquistska anfallet på Blanche
och däraf föranledda händelser. 1844 utgaf han under
titeln Min fattiga sångmö en samling äldre och nyare
dikter, dels politiska tidsdikter, närmast påverkade
af de ungtyske skalderna, några präglade af en viss
sentimentalitet, andra af en käck och manlig karaktär,
såsom - Till de unga och den rent personliga Som liber
studiosus (senare kallad "År 1830"), som skildrar den
verkan Polens resning utöfvade på den uppsaliensiska
ungdomen; dels realistiska genrebilder, likaledes
stundom känslosamma, men med humoristisk eller ironisk
spets à la Heine; dels småberättelser på vers, de
första profven på den poetiska berättelsediktning,
som han mot slutet af sitt lif med förkärlek skulle
odla. Diktsamlingen yppade både känsla och kvickhet
samt en ledighet och frihet i formen, som gaf åt S:s
poesi en säregen karaktär. Likvisst ville kritiken
icke taga den spirituelle följetonisten riktigt på
allvar, då han vågade sig inom lyrikens och epikens
råmärken, hvartill äfven kom, att den politiska
tendensen på en del håll icke föll i smaken. Den
omilda kritik, som förekom äfven i liberala blad,
gjorde S. missmodig; i den lundensiska "Studier,
kritiker och notiser" framhöll dock K. A. Hagberg
samlingens förtjänster och S:s höga rang som
skald. Äktenskapliga sorger föranledde S. att på
sommaren 1844 lämna Stockholm och slå sig ned ömsevis
i Skåne och Danmark; hans verksamhet blef nu till god
del egnad journalistik och politik. Han stred ifrigt
för den skandinaviska tanken, sådan han ville ha den
genomförd, underhandlade med ledande politiker på ömse
håll - äfven med furstarna -, ville ha skandinavismen
betraktad som en handlingens, ej blott en ordens sak
och försvarade sin själfständiga ståndpunkt ömsom
mot skandinavismens vedersakare, ömsom - i ett senare
skede - mot de nationalliberale danske skandinaverna,
som tycktes honom föra politiken alltför ensidigt
danskt och alltför ljumt. Hösten 1844-47 var han
bosatt i Köpenhamn, där han i Skandinavisk selskab
föreläste öfver Den nyare svenska skönlitteraturen
och tidningspressen (1845; utgifna i omarbetad
form 1861 med titeln Grupper och personnager],
spirituella, pigga, en smula okynniga, men ej sällan
träffande karakteristiker ur samtidens svenska
litteratur. F. ö. gaf han sina svenska landsmän
motsvarande skildringar af danska förhållanden i
Hinsidan sundet (1846). 1847 öfverflyttade han till
Hälsingborg, där han grundlade "Öresundsposten",
som nära nog var skandinavismens officiösa organ
under en följd af
år. Han ifrade lör Sveriges deltagande i kriget
1848-50. Dessutom utgaf han 1850-51 följetongsbladet
"Orvar Ödd" och äfven andra litterära blad. Sedan
utbytte han åter Hälsingborg mot Köpenhamn, där han
1854-63 var bosatt och verkade som "privat diplomat"
i skandinavismens tjänst, lifligt intresserad för
planerna att bilda ett skandinaviskt statsförbund,
skref korrespondenser till olika svenska blad,
främst "Aftonbladet", och artiklar på danska i
"Fædrelandet", utgaf en "Skandinavisk gazette"
(1861-62) och deltog äfven i bearbetandet af den
utländska pressopinionen. Men han råkade härvid i
schism med de danske nationalliberale och uppträdde
mot Halls förhalningspolitik; han blef t. o. m. varg
i veum hos den tongifvande danska opinionen, det
visade sig, att han ej förmådde "forma politik i ett
land, som han ej tillhörde". Missmodig öfverflyttade
han 1863 ånyo till Hälsingborg, egnande sig åt
korrespondenser, kulturhistoriska uppsatser och
framför allt poesi. Som publicist tillhörde han sin
tids yppersta pennor och klaraste personligheter;
skämtet dolde oftast ett djupt allvar.
Som skald hade S. fortsatt sin verksamhet vid sidan
af det politiska och journalistiska arbetet. Under
1840-talet var f. ö. äfven hans diktning öfvervägande
politisk, till förmån för Polens och Danmarks sak, för
de skandinaviska och liberala idéerna och för Sveriges
deltagande vid sidan af de danske bröderna i striden
mot Tyskland. Från midten af 1850-talet framträdde en
starkare håg för diktning, oberoende af tendensen,
inflytanden från Kristian Winther och Byron,
möjligen också Paludan-Müller, blefvo nu synbara
i hans skaldskap, och han närmade sig alltmera en
rent realistisk skildring, ej minst med blick för
naturscenerier. I dikten Verkligheten till fantasien
(1862) bjuder han den romantiske fantasiskalden
(en del af hans forna jag) farväl och förklarar sig
vilja se sig kring med ögat, gripa tag med handen
och på jorden bygga ett Gimle för människor. Äfven i
metriskt afseende tog han ett steg åt realism genom en
friare rytm, som närmade sig talet, ej utan inflytande
från Winther och Heine, en rytm, som betecknar ett
nytt uppslag inom den svenska verskonsten, liksom
han gärna, jämte sin vän Talis Qualis, använde
ovanliga och öfverraskande rim. 1861-62 utgaf han
sina Samlade arbeten i fem delar, 1868 följda af
en efterskörd, Samlade ax. I dessa rymmas de ofvan
omtalade litteraturföljetongerna samt en hel följd
andra prosastycken (samlade i "La Veranda"), men
hufvudparten består af episka och lyriska dikter,
till största delen nya, i hvarje fall okända för den
större allmänheten och uppenbarande en ursprunglig,
egenartad och själfständig, ehuru ojämn och nyckfull
skaldenatur. Bland de berättande dikterna märkas
Grefvinnan Gruffiakin, Djurgårdslandskap med figurer,
en romanesk, till innehållet i hög grad omöjlig
sensationshistoria, som dock innehåller briljanta
detaljer, humoristiska skildringar och lifliga
naturmålningar, vidare de i "Brunt och rosenrödt"
upptagna berättande dikterna Claus Störtebecker
(en korsardikt om en fribytare, med hvilken förf:n
kände sig i släkt), John Faa m. fl. Stilen i dessa
berättande dikter är af en viss "följetongskaraktär’’,
kviok, fyndig, liffull, omständlig, esomoftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
