Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 557-558 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stålbad - Stålbandsflordelare - Stålberg, Karolina Vilhelmina - Stålberg, Johan - Stålbriljanter - Stålbrons - Ståldiameter - Ståletsning - Stålfartyg - Stålglansstaren - Stålgravyr - Stålgöt - Stålhammar, Per Jönsson - Stålhammar, Joen - Stålhandske, Torsten Torstensson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betraktas som svala salta eller mineralbad, ty någon
kolsyra finnes ej hos dessa. De tagas vid +32°–36°
C., och i detta vatten ligger den badande 10–12
minuter, hvarefter han omsorgsfullt borstas. Under de
följande baden sänkes temperaturen till +28°–30°, och
badtiden förlänges till 20–30 minuter. Efter badet
följer dusch eller öfversköljning. I stålbadet
finns enligt Södervall "1/2 proc. salter,
hvaraf 4/5 järnvitriol och alun". Dessa stålbad
äro mycket begagnade i Ronneby, ehuru man ej kan
fullt förklara, hvarpå deras verkningar bero,
men ej åstadkommas de af badets järnhalt, utan
fastmera af en del andra faktorer, såsom den svalare
badtemperaturen och själfva badets metodik o. s. v.
Ln.

Stålbandsflordelare, text. Se Kardning,
sp. 924.

Stålberg, Karolina Vilhelmina, vitter författarinna,
f. 26 nov. 1803 i Stockholm, d. 23 juli 1872,
började redan 1819 bidraga till Stockholmstidningen
m. fl. tidningar med dikter, undertecknade
Vi1helmina, debuterade 1826 med Min lyras första
toner och Min ungdoms idealer, hvilka 1831 följdes
af Poetiska försök. Efter att ha skrifvit åtskilliga
noveller, Ingrid Örnefot och Axel Nilsson Tott (1832),
Den lyckliga omnibusfärden (1838; ty. öfv. 1858)
m. fl., utgaf hon 1839 sin första större roman,
Emmas hjerta (3:e uppl. 1884; öfv. till da.,
holl. och ty.). Hennes senare litterära produkter
utgöras af ett par arbeten i bunden form, Diocles och
Lydia (1841) och Lyriska toner (1843; med förord
af Franzén, som uppmuntrat henne), skildringar
ur hvardagslifvet: Major Müllers döttrar (1845;
da. öfv. 1846), De begge aristokraterna (1847)
m. fl., och en mängd till omfånget mycket betydande
historiska romaner, bl. a. Catharina Månsdotter
(2 dlr, 1848; 3:e uppl. 1875; da. öfv. 1873,
1880 o. 1881), Drottning Filippa (2 dlr, 1849; ny
uppl. 1873), Christina, drottning af Sverige (1861;
2:a uppl. 1863) och Bröderna Stålkrona (2 dlr, 1863;
ty. öfv. 1865). Hon skref dessutom Försök till ett
nordiskt mythologiskt lexikon (1844), Blomsterspråket,
historiskt, mythologiskt och poetiskt tecknadt
(1843), Om svenska prinsessor (1858), barnböcker,
gåt- och charadsamlingar m. m. Dessa arbeten
egde i allmänhet en stor läsekrets; i Tyskland och
Danmark angåfvos de stundom som verk af fru Carlén
och Onkel Adam. Vilhelmina S. var fosterbarn i den
familj, hvars namn hon bar; hon var filantropiskt
verksam trots torftigheten i sina egna villkor. Hon
bodde i Stockholm till 1870, då hon flyttade till
Mariefred.

Stålbom, Johan, målare, f. 1712 i Nyland
(Finland), d. 1777 på sin gård Orräng, Grebo socken,
Östergötland, kom till Stockholm i målårlära och
blef 1733 lärling hos Joh. Pasch och därefter hos
Lor. Pasch d. ä. Man känner om hans öden endast,
att han senast på 1740-talet bosatt sig
i Östergötland. I Linköpings stiftsbibliotek är han
representerad bl. a. genom porträtt af M. Lidén och
H. Sparschuch samt i konsistoriet genom porträtt
af A. O. Rhyzelius och P. Filenius. Eljest äro hans
bilder spridda i familjesamlingar i Östergötland. De
bättre af dem utmärkas genom rätt god teckning och
kraftig, men ej fin färg, som eger starka kött-toner
med grön- eller gråaktiga skuggor. Flera af hans
porträtt äro graverade af Fritzsch och Gillberg.
-rn.*

Stålbriljanter l. Ståldiamanter utgöras af små
stålstift, hvilkas hufvud äro slipade i fasetter
och som fästas som prydnader på åtskilliga föremål,
såsom broscher, armband, ringar m. rn.

Stålbrons. Se Kanonmetall.

Ståldiamanter. Se Stålbriljanter.

Ståletsning, konsth. Se Etsning, sp. 1009.

Stålfartyg, skpsb. Se Järnfartyg.

Stålglansstaren, zool. Se Lamprotornis.

Stålgravyr, konsth. Se Stålstick.

Stålgöt, metall. Se Göt, sp. 881-882.

Stålhammar, svensk adlig ätt härstammar från

1. Per Jönsson S., krigare, f. 1612 i Ängved,
Svenarums socken, Jönköpings län, d. 11 jan. 1701.
Han var 1623-33 trosspojke, blef 1633 ryttare
vid Smålands kavalleri, adlades 1650 med
namnet S. (han hette förut Hammar), utmärkte sig i
synnerhet i Karl XI:s danska krig samt var 1677-92
öfverste och chef för ofvannämnda regemente. Han egde
Hultsvik i Korsberga socken. Alla hans fyra söner
blefvo officerare, och den talrika ättens manliga
medlemmar ha med ytterst få undantag varit militärer,
liksom dess kvinnliga varit gifta med sådana.

2. Joen S., den föregåendes yngste son, krigare,
f. 24 april 1659, d. 3 nov. J708 i Ukraina, följde
1700 den af Karl XII anförda hären som ryttmästare
vid Smålands kavalleri, blef 1703 major och 1705
öfverstelöjtnant; han var med på Själland, i
Östersjöprovinserna, Polen, Sachsen och Ukraina.
Under krigsåren förde han liflig brefväxling med
sin hustru (sedan 1689) Sofia, född Drake, hvilken
under hans frånvaro skötte makarnas egendom Salshult
(se d. o.). De af denna korrespondens återstående
(på Salshult förvarade) 85 brefven från S., hvilka
ligga till grund för Ellen Fries’ uppsats "En
karolins lefnadsöden" (i "Teckningar ur svenska adelns
familjelif i gamla tider", 1901), ha utgetts af A.
Quennerstedt i "Karolinska krigares dagböcker"
(VII, 1912). Om Sofia S. handlar Snoilskys dikt
"Frun på Salshult" (i "Svenska bilder").

Stålhandske, Torsten Torstensson, krigare, f. 1594
i Borgå socken i Finland, d. 21 april 1644 i
Hadersleben, följde i sin ungdom öfverste Patrik
Ruthwen, som fått i uppdrag att för svensk räkning
i Skottland värfva trupper. Hemkommen, utnämndes
han till underofficer vid Lifgardet, följde 1626
Gustaf II Adolf till Preussen samt blef s. å. major
vid Arvid Horns regemente och 1627 vid kavalleriet
under Åke Tott. Han utmärkte sig vid flera tillfällen
och utnämndes 1629 till öfverstelöjtnant vid Nylands
och Tavastehus kavalleri. Under Trettioåriga kriget
anförde han ständigt de finske ryttarna, som blefvo
ryktbara under namn af "hakkapälliter". I slaget
vid Breitenfeld 7 sept. 1631 stod han ytterst på
högra flygeln. Sedan han ihärdisgt motstått fiendens
upprepade angrepp,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>