Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor / 799-800 (1918) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svab, Anton Antonsson von - Svabb - Svabel - Svabelbänsel - Svabensverk - Svada - Svadecism - Svadilfare - Swadlincote - Svafva - Swaffham - Svafla - Svafling - Svafner - Svafvel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svab, Anton Antonsson von, bergsvetenskapsman,
f. 29 juli 1702 på Näfverberg nära Falun, d. 28
jan. 1768 i Stockholm, aflade bergsexamen i Uppsala
och blef 1723 auskultant i Bergskollegium. Efter
att 1725 ha företagit en resa till Norge i syfte
att taga kännedom om landets bergverk och 1728
ha besökt Finland i enahanda ändamål begaf han
sig 1730 på en längre studiefärd till Tyskland,
Österrike, Italien, Frankrike och England. Efter
sin återkomst 1736 utnämndes han till bergmästare i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län. Ehuru han
redan 1741 tog afsked från denna befattning, hade
han likväl dessförinnan hunnit bilda ett bolag, som
bearbetade af honom upptäckta stenkolsfyndigheter
nära Hälsingborg, och iståndsätta det likaledes
af honom funna Ädelfors guldverk. 1748 inkallades
S. som e. o. assessor i Bergskollegium samt blef 1756
öfverdirektör vid kontrollverket, med säte och stämma
i Kommerskollegium, och 1757 e. o. bergsråd. 1751
adlades han med namnet von S. Han var led. af
Vet. akad. sedan 1741 och af Vet. soc. i Uppsala
sedan 1750. S. intar ett mycket framstående rum
i svenska bergväsendets historia. Han var den
förste, som uppfann att af blände göra ren zink,
samt införde förbättringar vid Sala silfververk
i malmens rostning och smältning, hvarjämte han
uppfann en ny metod att ur de gamla varphögarna där
utdraga silfver. – En halfbroder till S., Anders S.,
f. 1681, adlad 1719,, d. som bergsråd 1731, gjorde sig
likaledes förtjänt om den svenska bergshandteringen.
Th. N-m.

Svabb. Se Svabel.

Svabel (Svabb), sjöv., ett af gammalt uppslaget
tågvirke förfärdigadt kvastformigt rengöringsverktyg,
som å fartyg används till upptorkning af vatten,
tvättning af däck, kajut m. fl. ställen. Vanligtvis
förekomma två storlekar: däckssvabel och
handsvabel. Den i öfre ändan tvärs öfver bukten af
garnen pålagda bänseln, hvars krysslag gå i sicksack,
benämnes svabelbänsel. Att med en svabel upptorka
vatten å däcket o. d. ställen kallas att svabla.
R. N.*

Svabelbänsel, sjöv. Se Svabel.

Svabensverk,
kapellförsamling i Gäfleborgs län, Bollnäs tingslag,
ingår i Alfta kommun. 132 inv. (1917). Kapell
till Alfta, Uppsala stift, Voxnans kontrakt.

Svada (af lat. Suada, öfvertalningskonstens gudinna;
jfr Peitho), flödande vältalighet; ordflöde,
öfverströmmande talförhet, "munläder".

Svadeçism [-detji’sm; af sanskr. sva, "sin",
"egen", och deça, "trakt", "land"], indisk nationell
reformrörelse, som särskildt efter lord Curzons
administrativa uppdelning (1905) af Bengalen i två
förvaltningsdistrikt starkt utvecklats i Ostindien,
särskildt Bengalen, och går ut på att införa
själfförvaltning (genom indiska högre
ämbetsmän) och slutlig frigörelse från
engelskt öfverherravälde. Jfr Svaraj.
K. F. J.

Svadilfare, nord. myt. Se Loke.

Swadlincote [sωå’dlinkåut], stadsliknande samhälle
(urban district) i engelska grefsk. Derby,
6,5 km. s. ö. om Burton-on-Trent. 18,674
inv. (1911). Samhället omfattar församlingarna
Swadlincote, Church Gresley and Stanton samt
Newhall, hvilka bilda ett enda industrisamhälle,
företrädesvis beroende af sten- och lergodsindustri
samt stenkolsbrytning.

Svafa, nord, myt. Se Helge.

Swaffham [sωä’fəm], köping i engelska
grefsk. Norfolk, 40 km. v. om Norwich. 3,234
inv. (1911). Järngjuteri. Stora
kreatursmarknader. I närheten pittoreska
ruiner af ett kluniacenskloster, anlagdt
kort efter den normandiska eröfringen (1066).
J. F. N.

Svafla, kem., ett negativt sulfhydrat, motsvarande
en syra. Oftast förstår man med svaflor de mot
nämnda sulfhydrat svarande anhydriderna eller
sulfiderna. Ex. kolsvafla, CS₂, som är anhydrid
till sulfhydratet H₂ CS₃.

Svafling, trädg., för fullständig desinficiering
af växthus, källarlokaler o. s. v., utföres på så
sätt, att svafvel förbrännes och den därvid uppkomna
svafveldioxiden kvarhålles genom noggrann tillslutning
af fönster och dörrar. I växthus med lefvande växter
kan sådan svafling icke utföras, emedan den skulle
döda de odlade växterna. Däremot används i växthus
ej sällan en annan svaflingsmetod till bekämpande
af mjöldaggsvampar (på rosor, krysanthemum m. fl.),
nämligen förgasning af svafvel i särskilda apparater,
där svaflet hindras att fatta eld, eller helt enkelt
på så sätt, att pulveriseradt svafvel utströs dels
öfver växternas blad, dels på värmeledningsrören
i huset, där det långsamt afdunstar.
C. G. D.

Svafner, nord. myt., förekommer både som en benämning
på Oden, på en konung öfver Svafvaland, som var
morfader till Helge Hjorvardsson (se Helge), och som
ett mytiskt ormnamn. Th. W.*

Svafvel, kem., ett icke metalliskt grundämne, som
varit kändt sedan äldsta tider. Svafvel förekommer i
naturen dels gediget, dels i förening med metaller,
såsom järn, bly, zink, kvicksilfver, koppar m. fl.,
dels i förening med syre i naturliga svafvelsyrade
salter, såsom gips (kalciumsulfat), alunsten,
bittersalt (magnesiumsulfat), tungspat (bariumsulfat)
m. fl. Äfven i några organiska ämnen, såsom lökolja,
senapsolja och proteinämnen, ingår en mindre mängd
svafvel, såsom Deyeux först 1781 ådagalade. Det mesta
i handeln förekommande svaflet är gediget svafvel, som
i Europa hufvudsakligen brytes på Sicilien i närheten
af Girgenti, där det förekommer tillsammans med gips
och strontiumsulfat uti kalksten, som tillhör den
miocena afdelningen af tertiärformationen. Betydliga
mängder gediget svafvel finnas äfven i Louisiana i
Nord-Amerika samt i vulkantrakter på Island, i Mexico,
Västindien, Armenien och Japan. Svafvelaflagringarna
på Sicilien samt i Louisiana ha sannolikt bildats
ur svafvelhaltiga heta källor eller genom reduktion
af gips medelst organiska ämnen (jfr art. Jäsning,
sp. 474); det vulkaniska svaflet har däremot
uppkommit genom luftens oxiderande inverkan på
svafvelvätehaltiga ångor, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>