- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1123-1124

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverdrup, Jacob Liv Borch - Sverdrup, Harald Ulrik - Sverdrup, Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den erfarne landmand. Et agronomiskt blad
(1837-39). 1835 öfvertog S. förvaltningen
af Fritzö järnverk och Larviks grefskap för
danska konferensrådet Fr. W. Treschow. Hans
landtbruksseminarium fortsattes 1837-66 af sonen
Peder Jakob S. (f. 1802, d. 1872), och dennes son
Harald Ulrik S. (f. 1846, d. 1916), sedan 1875
landtbruksingenjör, gjorde sig äfvenledes förtjänt
om landtbrukets utveckling, bl. a. som medstiftare
af Det norske myrselskap, 1902, och tillhörde många
år styrelsen i Selskapet for Norges vel.

3. Harald Ulrik S., son till S. 2, präst, politiker,
f. 1813, d. 1891, var präst i Balestrand 1845-83
samt representerade N. Bergenhus amt i alla storting
1851-76 (utom under perioden 1871-73), där han
med synnerlig skicklighet understödde sin broder
Johans (se S. 4) politik. I kyrko- och
skolfrågor arbetade han för snarast konservativa
politiska mål och fick därigenom inflytande på
broderns alltmera moderata ställning till samtidens
kyrkliga och religiösa tvister.
illustration placeholder

4. Johan S., son till S. 2, Norges mest betydande
partiledare och statsman på 1800-talet, f. 30
juli 1816 på Jarlsbergs hufvudgård, d. 17 febr.
1892 i Kristiania, fattade som gosse hänförelse
för Rousseaus idéer och franska revolutionen. S.
kom till Kristiania 1830 och dimitterades
1833 till studentexamen. Jämte juridik idkade
han de följande åren ifrigt humanistiska, i synnerhet
historiska och filosofiska, studier och slöt sig
med värme till Wergeland. 1841 tog han sin
juridiska ämbetsexamen (ingalunda med utmärkelse)
och slog
sig 1844 som sakförare ned i Larvik. Han lyckades
snabbt upparbeta en lönande praktik. Redan
29 dec. 1848 fick han säte och stämma i
stadsfullmäktige, och på samma möte valdes han till
dessas ordf. Slagorden under februarirevolutionen
1848 surrade i hans öra, och S., som alltifrån början
kände, att han stod i ett visst sammanhang med det
världshistoriska förloppet och att hans verksamhet
måste gå ut på att fortsätta franska revolutionen
på norsk mark, så långt de nationella förhållandena
där gjorde detta möjligt, blef den västeuropeiska
liberalismens förespråkare, men i kraft af sitt
intresse för allmänna frågor med ett radikalt,
princippolitiskt inslag. 1851-84 var han medlem
af stortinget som representant först för Larvik
och Sandefjord, sedan 1859 för Akershus, där han,
som 1857 blifvit hypoteksbanksdirektör i Kristiania,
bebodde en egendom i Vestre Aker. I stortinget gjorde
sig S:s eminenta parlamentariska begåfning, hans
retoriskt präglade vältalighet och hans slagfärdighet
snart gällande. Han sökte först närma sig den gamla
bondeoppositionen med O. G. Ueland som ledare; men
denna grupp var stadd i upplösning. Af dess rester
jämte en efter hand
starkare kontingent stadsradikaler och oafhängiga
demokrater skapade S. norska vänstern med honom själf
som den öfverlägsne ledaren. Detta blef hans stora
lifsgärning. I samma mån partiet växte, voro S:s
egen maktställning, hans eget inflytande en gifven
sak. Hans makt nådde sin höjdpunkt de år (1871-81),
då han, stödd af en säker och lydig majoritet, var
stortingspresident. Vänsterns stora mål då för tiden
var att införa parlamentarismen i Norge, och därom
utspunno sig väldiga konstitutionella strider, som
slutligen bragte landet till revolutionens rand. För
vänstern gällde det att fixera stortingets maktlinjer
genom att få det parlamentariska styrelsesättet
erkändt och praktiseradt, stortingets obegränsade
bevillningsmakt fastställd och hvarje kungligt veto
upphäfdt för att därigenom bana väg till en verkligt
demokratisk folkstyrelse. En maktförskjutning var det,
som S. och hans parti satte som sitt mål, ett mål, som
fullt ut ernåddes, men först efter en hel mansålders
(1851-84) upprifvande kamp. Hela tiden var S. alltid
på sin vakt, alltid i elden. Samtidigt bar han också
som ingen annan dagens börda i det parlamentariska
lifvet äfven i öfrigt. Han var led. af och i regel
därjämte ordf. i de viktigaste stortingsutskotten,
bl. a. 1857-84 af protokolkomiteen (för granskning
af regeringens handlingar), sedan 1871 som ordf.,
1859-84 af fuldmagtskomiteen, likaledes sedan
1871 som ordf., 1857-63 af justiskomiteen,
1865-74 och 1880-81 af militserkomiteen, 1871-79 af
jernbanekomiteen, 1883-84 ordf. i aktionskomiteen,
som skulle tillsätta riksrätt öfver ministären
Selmer. Alla demokratiska reformer de 40 år,
som hans statsmannalif omfattar, kommo till stånd
genom hans medverkan och voro till väsentlig del
hans verk. Under seg opposition lyckades han 1884
genomföra en grundlagsändring, som ökade antalet
röstberättigade från 145,700 år 1882 till 182,400
år 1885; men detta var ändå långt ifrån hans mål,
allmän rösträtt. Folkets deltagande i rättskipningen
genom jury-institutionen kom till stånd 1887. En
enligt allmän värnplikt organiserad miliskår, som
fick epokgörande betydelse för utvecklingen af Norges
värnkraft, förverkligades sedan 1 jan. 1889. Denna
reform bildade ett viktigt led i S:s unionspolitik,
där hans synpunkt ända till 1886 var, att föreningen
mellan Sverige och Norge innebure gemenskap blott i
dynasti och försvar. Kronan på sitt verk satte S.,
då han genom riksrätten 1883-84 slog regeringen till
marken. Att denna riksrätt sattes i gång, betecknar
S:s och vänsterns fullständiga seger. Då han, innan
riksrättsdomarna ännu afkunnats, 28 jan. 1884 hade
stiftat Norges venstreforening, hvars ordf. han
blef, och 1 febr. s. å. Stortingets venstreforening,
hvars ledning äfven lades i hans händer, stod han
vid riksrättens afslutning som landets verklige
herre. Parlamentarismens införlifvande med norskt
statsskick hade nu blifvit en nödvändighet, och
konung Oskar fann sig till slut tvungen att böja sig
för det oundvikliga. 23 juni 1884 kallades S. att
bilda ministär, Norges första vänsterregering. Sedan
grundlagsförslaget om statsrådens tillträde till
stortinget som ett tillmötesgående mot konungen 30
juni ånyo förelagts den lagstiftande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:25 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0602.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free