Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sverker - Sverkerska ätten - Sverre - Sverre - Sverre, Ole Anders - Sverresborg - Sverre Sigurdsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1285 Sverkerska ätten-Sverre Sigurdsson 1286 medverkan af S:s gemål Ulfhild och biskop Gislo af Linköping anlade flera kloster i Sverige (Alvastra och Nydala omkr. 1143, Värnhem omkr. 1150). 1152-53 kom till Sverige påflige legaten Nicolaus Breakspear, kardinalbiskop af Albano, samt höll i Linköping med andliga och världsliga stormän ett möte för att ordna de kyrkliga förhållandena. Fråga var där om upprättande af en svensk ärkebiskopsstol, men på grund af inre split i landet förföll förslaget, hvilken omständighet sedan medförde den svenska kyrkoprovinsens underordnande under den lundensiske ärkebiskopens primat. Sannolikt hade då redan Erik Jedvards-son, sedan kallad den helige, rest sig mot S. och fråntagit honom en del af riket. För öfrigt medförde legatens beskickning bestämmelser om betalandet af peterspenningen, om äktenskapet, om straff för den, som bar våldsam hand på en klerk, m. m. S:s sista år blefvo stormiga. Hans son Johan blef dräpt af bönder på tinget; danske konungen Sven Grade gjorde ett infall i Småland (vintern 1153-54); detta misslyckades dock, och Sven blef störtad af S:s styfson Knut. Slutligen blef S. 1156 mördad af en tjänare, enligt en uppgift vid Alebäcks bro på väg till julottan i Alvastra, väl på anstiftan af någon af sina med-täflare (Erik eller Magnus Henriksson). Han ligger begrafven i Alvastra. S. var två gånger gift: 1) med Ulfhild, änka efter Inge d. y.; och 2) med Kikissa, dotter till konung Boleslav III i Polen. Af hans söner öfverlefde honom Karl, Kol och Burislev, hvilka sedan uppstege på Sveriges tron. Vid Alebäcks bro, vid allmänna landsvägen, aftäcktes 21 aug. 1896 en 3 m. hög granitsten till S:s minne. - 2. S. (II) den yngre Karlsson, son till Sverker d. ä:s son Karl, räddades som barn till Danmark, då hans fader 1167 på Visingsö öfverfölls och dräptes af Knut Eriksson, och tillbragte där sina uppväxt- och tidigare mannaår. Hans moder var dotter till en skånsk storman och systerdotter till Valdemar den store. Efter Knuts död 1196 blef han, som det synes utan strid, upphöjd på Sveriges tron, kanske emedan Knuts söner voro minderåriga. I öfverensstämmelse med sin ätts traditionella politik gynnade han de sträfvanden till ökade rättigheter och privilegier, som voro på väg fram inom den svenska kyrkan och som under största delen af hans regering representerades af ärkebiskop Olof Lambatunga i Uppsala; bakom stod ärkebiskopen i Lund. S. tillkännagaf öppet sin afsikt att ändra de inhemska lagarna efter den kanoniska rätten, och i ett gåfvobref för Uppsalakyrkan af 1200 stadgade han för första gången i Sverige klerkers undantagande från världslig domstol i brottmål och fritagandet af kyrkornas hus och jordegor från all kunglig uppbörd. Men med tillämpningen af förordningarna gick det klent; S. klagade inför påfven Innocentius III, att klerkernas undantagande från världslig domstol äfvensom testationsfriheten till kyrkans förmån icke kunde genomföras; påfven satte då (1206) sin auktoritet bakom de nya påbuden, säkerligen äfven det utan resultat. Sedan S. fått en son, Johan (1201), och efter jarl Birger Brosas död (1202) gett denne jarlsnamn, kom det snart till brytning mellan honom och konung Knuts fyra söner, som förut synas ha vistats vid hofvet. Knutssönerna fingo understöd af birkebeinarna i Norge, men blefvo slagna vid Älgarås 1205, där tre af dem stupade. Den ofverlefvande, Erik, flydde till Norge, men höjde snart åter upprorsfanan och segrade vid Lena 31 jan. 1208 öfver S:s danska hjälphär, som anfördes af S:s första gemåls far, Ebbe Sunesson, broder till ärkebiskop Andreas i Lund. S. måste nu fly till Danmark. Innocentius ingrep till hans förmån och försökte få till stånd en förlikning, men förgäfves. Vid ett försök att återtaga kronan stupade S. vid Ge-stilren, i juli 1210. Han begrofs hos sina fäder i Alvastra. S. var två gånger gift: 1) med Benedikta, dotter till danske stormannen Ebbe Sunesson af Hvideätten och moder till Helena, som blef gift med Sune Folkesson, och 2) med Birger Brosas dotter Ingegärd, med hvilken han hade sonen Johan, sedan konung i Sverige. - Jfr K. B. Westman, "Den svenska kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidehvarf till Innocentius III:s". 1-2. K. B. W-n. Sverkerska ätten, svensk konungaätt, härstammade från Sverker (I) den äldre (d. 1156) och regerade omväxlande med den erikska ätten från 1120-talet till 1222. Sverre, vulkan. Se pl. II till art. Spetsbergen. Sverre, pseudonym. Se Si Ilen, A. V. af. Sverre, Ole Anders, norsk arkitekt, f. 1865 1 Fredriksstad, studerade i Trondhjems tekniska skola och vid tekniska högskolan i Berlin. Han egnade sig särskildt åt nationell norsk träarkitektur, förestod bygget af Holm Munthes för kejsar Vilhelm II komponerade norska byggnader i Rominten och utförde Holmenkollens turisthotells nybyggnad efter dess första brand (det brann åter sommaren 1914). Bland hans öfriga arbeten äro Aas' landtbruksskola och - på ett helt annat område - ombyggnaden af Grand hotell i Kristiania. &-g N. Sverresborg, två af konung Sverre uppförda befästningar. 1. Se B er gen h us, sp. 1447. - 2 Ett kastell, äfven kalladt S i ön, på Stenberget v. om Nidaros (Trondhjem), anlagdt 1193, flera gånger förstördt, återuppbyggdt och försedt med ringmur under Håkan Håkansson, men förfallet redan på 1300-talet. K. V. H. Sverre Sigurdsson, norsk konung, f. antagligen 1151, d. 9 mars 1202 i Bergen, var enligt egen uppgift son af konung Sigurd; hans moder Gunhild, en kvinna af bondsläkt från Vestlandet, var gift med en kammakare Unas från Färöarna, bosatt i Bergen. Han uppfostrades sedan 1156 på Färöarna, där han vigdes till präst, och återkom 1176 till Norge, där birkebeinarna (se d. o.) stodo i uppror mot konung Magnus Erlingsson. Han stannade ej, utan gästade jarl Birger Brosa i Östergötland och sin syster Cecilia, som var gift med lagman Folkvid i Värmland. Dit kom 1177 en hop flyende birkebeinare efter nederlaget vid Re och kallade S. till sin nye ledare. Han antog förslaget, och med den lilla skaran äfventyrare drog han åstad att eröfra Norge. Redan s. å. hyllades han som konung på öreting vid Nidaros. Han lyckades med sina från ett röfvarband till en disciplinerad trupp förvandlade birkebeinare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
