- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1427-1428

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Synchytrium - Syncytiom - Syncytium - Synd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Synchytrium, bot., svampsläkte, bildande typen
för fam. Synchytriaceæ bland Oomycetes. Hithörande
arter lefva parasitiskt i cellerna af fanerogamer,
ormbunkar och mossor och förorsaka ofta större
eller mindre hypertrofiering af värdväxten. Mycelium
saknas. I ungt stadium utgöres svampen af en rundad,
naken protoplasmakropp, som sedan omger sig med
en vägg och öfvergår till ett sporangium eller
en hvilcell. En art, S. Anemones, är vanlig på
hvitsippan och frambringar på dess blad och stjälkar
granatröda knottror. S. endobioticum (Chrysophlyctis
endobiotica
) är en farlig parasit på potatis och
orsaken till potatiskräftan (se
Potatissjuka). G- L-m.

Syncytiom [-åm], Elakartadt syncytiom, med.,
en kräftartad svulst, utgående från fostrets
chorionfransars epitelbeklädnad. Den tämligen
sällsynta svulsten uppträder 2-3 månader efter
förlossningen eller efter abort, oftast efter mola
(se Mola och Placenta), och sprider sig lätt
och snabbt med blodbanorna till olika organ: slidan,
lungorna, hjärnan, njurarna m. fl. Svulsten kallas
ock elakartadt deciduom, enär den i regel gräfver
sig in i decidua (se d. o.) och där har sin första
lokalisation. Därför antog man ock i
förstone, att svulsten utgick från decidua.
C. S-g.

Syncytium (af grek. syn, med, gemensam, och kytos,
cell), biol. Kärndelning och celldelning (se
Cell) bilda vanligen en väl ordnad mekanism,
hvars särskilda delar lagbundet gripa in i
hvarandra. Växelförhållandet mellan kärna och
protoplasma är emellertid ej oföränderligt. Fastmera
förekomma kärdelningar utan samtidig delning af
protoplasmat. På detta sätt uppkomma protoplasmamassor
med många kärnor; en dylik bildning benämnes
syncytium. L-e.

Synd, teol., är till sitt ursprung ett religiöst
begrepp och betecknar, formellt bestämdt, allt,
som strider mot Guds vilja, tänkt såsom en människan
förpliktande lag. Denna begreppets religiösa prägel
framträder väl ej alltid lika tydligt. Men om det
än i nutida språkbruk ofta används som liktydigt med
"det sedligt onda"
e. d., talar man dock i åskådningar, där bandet
mellan de sedliga och de religiösa tankarna slitits,
knappast längre om "synd"; och under utvecklingens
gång har på många punkter en spänning gjort sig
gällande mellan den rent sedliga och den i begreppet
"synd" uttryckta religiösa värderingen.
På naturreligionernas ståndpunkt är det i första
hand förseelser mot den direkt religiösa seden,
mot vissa kultuella föreskrifter o. d.,
hvilka stämplas som synd (jfr särskildt Helig). Vid
en något högre kultuell utveckling knytes ett allt
intimare band mellan religionen och den
gällande rätten och seden öfver hufvud. Dessa få
i Gudstanken sin yttersta sanktion, och brott mot
dem betraktas därför också som synd. Från denna i
sina allmännaste grunddrag gemensamma utgångspunkt
har utvecklingen på de två för den moderna religiösa
och etiska åskådningen betydelsefullaste områdena
fortgått i helt olika, i viss mening rakt motsatt
riktning. I Hellas förmå de gamla religiösa
föreställningarna ej hålla stånd mot den från den
till själfständighet mognade individens sedliga
medvetande utgående kritiken; den sedliga
utvecklingen för så här till en emancipation ej
blott från den yttre religiösa seden, utan ock, i
vid utsträckning, från religionen öfver hufvud. I
sammanhang härmed tränges ock syndmedvetandet
tillbaka: i det från det sedliga idealet afvikande
ser man mindre ett uttryck för en egentligen ond
vilja än en i människans sinnliga natur grundad och
närmast af hennes bristande sedliga kunskap betingad
ofullkomlighet eller svaghet. Också i Israel gör sig
tidigt, med särskild kraft i profeternas förkunnelse,
medvetandet gällande om de sedliga krafvens upphöjdhet
öfver allt hvad yttre sed och rätt heter. Men
denna sedliga utveckling för här så långtifrån till
en brytning med den religiösa tron, att den fastmer
alltigenom uppbäres af denna och i det personligt
förinnerligade gudsförhållandet har sin drifvande
kraft. Och genom det sätt, hvarpå här den sedliga
och den religiösa värderingen genomtränga hvarandra,
vinner också syndmedvetandet en egendomlig fördjupning
och skärpning. I det de sedliga krafven framträda som
uttryck för den personlige Gudens, hela människans
hängifvelse fordrande vilja, ter sig ock motståndet
mot dem som uttryck för en, till sitt ursprung i
sista instans oförklarlig, ond vilja, som visar hän
till ett hela människan omfattande, ända in i hennes
personlighetslifs centrum, "hjärtat", sig sträckande
fördärf. Till sitt innersta väsen blir synden så för
profeterna (jfr särskildt Hosea, Esaias och Jeremia),
otro eller trolöshet mot Gud, men denna yttrar
sig för dem ej i första hand i direkt religiösa,
kultuella försummelser e. d., utan i kränkandet af
de den mänskliga samlefnåden uppbärande sedliga
grundnormerna, af rättfärdighetens och kärlekens
kraf (jfr t. ex. Es. 1: 11 ff.; Hos. 6: 6; Mik. 6:
6 ff.). I den efterprofetiska utvecklingen samlas
intresset på grund af flera samverkande faktorer
åter och alltmer energiskt kring det noggranna
öfvervakandet af den religiöst sanktionerade seden
och rättsordningen. På dennas innehåll ha väl numera
profetismens tankar öfvat afgörande inflytande,
och i det enskilda kan man under denna tid i flera
hänseenden konstatera en fortgående förfining och
fördjupning af den sedliga känslan och det däremot
svarande syndmedvetandet. Men den alltmer utpräglade
rättsliga karaktär, som gudsförhållandet här antar,
leder dock, i stort sedt, till ett förytligande af
den sedliga uppfattningen, som i sitt värdesättande
af den yttre observansen och speciellt i sitt
betonande af de yttre religiösa plikterna (jfr
särskildt ställningen till sabbatsbudet) på de sedliga
grundkrafvens bekostnad i mycket måste betecknas som
ett återfall till den för-profetiska ståndpunkten. I
Jesu kamp mot dessa tendenser, särskildt sådana
de framträda i fariseismens åskådning, vinner
däremot den profetiska grundsynen på det sedliga
och på synden sitt fulländade uttryck. På hjärtats
eller sinnelagets beskaffenhet kommer inför Gud
allt an (jfr t. ex. Matt. 15: 8 ff.; 23: 25 ff.);
i dess bortvändhet från Gud och hängifvenhet åt
det jordiska, dess otro och brist på kärlek till Gud
(jfr t. ex. Matt. 6: 19 ff.; 15: 15 ff. ; 17: 17 ff.;
21: 28 ff.; Luk. 15: 12 ff.; Joh. 5: 38 ff.) har
synden sin djupaste rot; men sitt uttryck får detta
onda sinnelag i främsta rummet i kränkandet af de i
trängre mening etiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0768.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free