Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndikalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8 timmar och i fall af motåtgärder från
arbetsgifvarnas sida tillgripa storstrejk,
tills 8-timmarsdagen beviljas. I frågor, som
afgöras af regering, riksdag eller ämbetsmän,
böra arbetarnas intressen förfäktas med direkta
massuppträdanden, protester, demonstrationer och
revolter mot myndigheterna, när dessa motsätta sig
eller motverka de organiserade arbetarnas önskningar
(fr. la pression extérieure, "utomparlamentarisk
påtryckning"). Exempel på dylik påtryckning utgjorde
den svenska storstrejken 1902 till förmån för den
allmänna rösträtten. Tillsammans utgöra dessa strider
mot arbetsgifvarna innebörden i den s. k. direkta
aktionen, hvilken anses verka äfven som en
"handlingens propaganda", spridande sig med exemplets
makt. Under direkta klasstrider af växande omfattning
(sympatistrejker, storstrejker) och våldsamhet
(sabotage) sprides och stärkes klassolidariteten
och vinna fackföreningarna allt större makt öfver
produktionen, som de slutligen skola öfvertaga,
hvar i sitt fack och på sin ort, i st. f. de
kapitalistiske aktieegarna, för att bedrifva den för
arbetarnas egen räkning. Slutmålet tänkes realiseradt
i en snar framtid genom "den expropriativa och
samhällsomstörtande generalstrejken". Med densamma
inträda fackföreningarna i sina fulla samhälleliga
funktioner som producentorganisationer. Deras
lokala samorganisationer ersätta de kommunala
institutionerna. Staten ("le parasite par excellence")
afskaffas och i st. f. dess institutioner inträda
arbetarorganisationernas centralorgan, som bli
tjänande och rådgifvande, men som skola sakna all
tvångsmakt. I kraft af arbetarnas medvetna solidaritet
bygges framtidssamhället på de själfständiga
och frivilliga arbetarsammanslutningarnas fria
federativa samverkan. – Den fackliga arbetarrörelsen
bör icke i hufvudsak, om också i grunden baseras
på arbetarnas samhörighet i yrkesbranscher och
yrkesspecialiteter, utan på deras klassamhörighet
oafsedt olika yrken. Därför böra fackföreningarna
sammanslutas i lokala samorganisationer och de för
fackföreningarna i ett visst yrke inom hela landet
gemensamma fackförbunden ombildas till eller uppgå i
industriförbund. Med den storindustriella utvecklingen
har det nämligen blifvit allt vanligare, att samme
arbetsgifvare sysselsätter arbetare ur skilda fack,
hvilka på den grunden icke böra vara splittrade i
olika fackorganisationer, som lätt bli organ för
stridiga särintressen. Samtliga industriförbund
böra ha organ för nationell och internationell
samverkan. Grundorganisationerna, fackföreningarna
och de lokala samorganisationerna, böra vara fullt
själfständiga (autonoma) med full frihet att föra
sina strider på eget initiativ och ansvar, utan att
behöfva vederbörande förbunds eller landsorganisations
samtycke, men också utan att de sistnämnda äro
förbundna att lämna understöd. De gå däremot till
hända med upplysningar (statistik), råd och eventuellt
biträde vid stridernas ledning. Sympatistrejker
bli beroende på frivillig tillslutning af mer
eller mindre närstående organisationer, befordrad
genom de gemensamma organens upplysningsväsen
och propaganda. Den äldre fackföreningsrörelsens
tendenser till maktcentralisation i förbund och
landsorganisation (fackföreningsparlamentarismen)
utbytas mot en decentraliserad
maktkoncentration i de lokala afdelningarna. De fackliga
stridernas uthållighet, som beräknades efter kassornas
tillgångar, hvilka alltid måste bli otillräckliga i jämförelse
med arbetsgifvarorganisationernas fonder, anses af
mindre betydelse än anfallens
oberäknelighet och intensitet. – Den direkta aktionen
bör föras icke blott med alla lagliga medel,
utan med alla dugliga (sabotage). Den bör göras
så oberoende af bindande aftal som möjligt. Den
hindras af förliknings- och skiljedomsinstitut
m. fl. (fackförenings-parlamentariska) institutioner
och medel till främjande af fred på arbetsmarknaden,
hvilkas tillgripande stör klasskampens fortgång och
fördröjer uppnåendet af dess mål. Arbetsklassens
frigörelse måste vara arbetarnas eget verk och kan
icke ske genom ombud eller förtroendemän.
Syndikalismen har med sina organisationsprinciper,
stridsmetoder och idéer framgått ur den
franska fackföreningsrörelsens reorganisation
efter fackföreningarnas legalisering genom lag
1884. Arbetarbörser (se d. o.) ha utgjort grundvalen
för denna nya franska arbetarrörelse, i hvilken dylika
lokala samorganisationer alltjämt spela en dominerande
roll. Fernand Pelloutier (f. 1867, d. 1901) blef som
sekreterare vid arbetarbörsen i Paris den egentlige
organisatören. Efter hans död öfvergick ledningen
till Confédération générale du travail (CGT), en
organisation, som skapats redan 1895 för att tjäna
som landssekretariat för den franska arbetarrörelsen,
men funnit ringa anslutning af arbetarorganisationer,
tills Arbetarbörsernas Federation, bildad 1892,
beslöt att från 1 jan. 1903 ingå som ena sektionen i
CGT, hvars andra sektion skulle bestå af fack- och
industriförbund samt af enskilda fackföreningar,
som saknade förbund att ansluta sig till. Ingen
fackförening kan eljest tillhöra CGT, utan
att vara ansluten både till arbetarbörs och
förbund. Hvarje arbetarbörs och förbund (eller
förbundslös fackförening) representeras, oafsedt
medlemmarnas antal, af ett ombud i CGT:s styrelse,
som sammanträder hvarannan månad i Paris. I denna
församling ha sålunda små och ofta de mest radikala
arbetarorganisationerna ett i regel starkare
inflytande än större organisationer, inom hvilka
majoriteten måhända är ganska moderat. Proportionellt
valsätt bekämpas i princip inom CGT, där ett ombud
för hvarje organisation utgör ett uttryck för
organisationernas likställighet och de radikala
minoriteterna anses mera värda för rörelsen än
den stora massan, en antidemokratism, som stödjes
på erfarenheter ur landets revolutionshistoria och
som öppet proklameras. Ombuden välja sektionsvis för
hvardera sektionen ett verkställande utskott om 3 man
(sekr., v. sekr., arkivarie) samt gemensamt en kassör;
tillsammans med sekreterarna i 3 kommissioner utgöra
de CGT:s faktiska 10-mannaledning. Kommissionerna
bestå af 6 ombud från hvardera sektionen och äro:
tidningskommissionen, generalstrejkskommissionen och
kontrollkommissionen. CGT:s officiella tidningsorgan
utges under titeln "La Voix du peuple" (Folkets
röst). Redaktörs- och sekreterarposterna ha behärskats
af revolutionära agitatorer med mer eller mindre
anarkistisk färg, t. ex. Pouget, ryktbar på 1890-talet
som utgifvare af "Père Peinard", ett skandalblad,
som använde det gröfsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
