- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
243-244

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - T - Ta - t.a. - Taaffe, Eduard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

latinskt alfabet c (jfr i svenska folkmål tsäna för
tjäna o. d.). I slaviska språk förekommer muljeradt
t, d. v. s. t bildadt med tungspetsen på den vanliga
platsen, men främre delen af tungan i i-(eller e-)
ställning. Detta tecknas i tjech. t’ och utmärkes i
regel dels med en muljeringsbokstaf (jer), dels med
särskildt tecken för följande vokal. Äfven affrikatan
ts kan muljeras (ć).

Det indoeuropeiska t-ljudet, som i latin, grekiska
m. fl. språk såsom sådant bevarats, är i de germanska
språken bibehållet endast i förbindelserna st,
ft
(af indoeur. pt) och ht (af indoeur. kt),
t. ex. lat. stare, ty. stehen, sv. stå; lat. captare,
ty. heften, sv. häfta; lat. octo, grek. ὀϰτώ,
ty. acht, sv. åtta. I alla andra ställningar har det
genom den s. k. ljudskridningen (se d. o.) redan i
förhistorisk tid öfvergått till hväsljudet þ (th),
hvilket emellertid endast i eng. och isl. bevarats
till vår tid, i ty. däremot blifvit d och i sv. (och
da.) på 1300-talet återgick till t, t. ex. lat. tres,
grek. τϱεῖς, eng. three, isl. þrír, ty. drei,
sv. tre. I ett fall ha alla germanska språk gemensamt
i förhistorisk tid förändrat detta þ, nämligen
då närmast föregående stafvelse innehöll en vokal,
som urspr. saknade stark tonvikt, i hvilket fall det
öfvergick till ð ("lent th"), som äfvenledes blott
i eng. och isl. (samt i Älfdalsmålet i Dalarna) till
vår tid bevarats, men i ty. blifvit t och i sv. d,
t. ex. sanskr. pitár, grek. πατήϱ, lat. pater,
eng. father, isl. faðir, ty. vater, sv. fader. Samma
öfvergång ha de nordiska språken i betydligt senare
tid och på egen hand genomfört i fråga om hvarje þ
näst efter (äfven urspr. hufvudtonig) vokal eller r,
t. ex. sanskr. bhrā’tar, grek. φϱάτωϱ, lat. frater,
ty bruder, isl. bróðir, sv. broder. Slutligen ha
alla germanska språk likaledes i förhistorisk tid
och gemensamt låtit det på nyssnämnda sätt uppkomna
ð öfvergå till d i ställningen omedelbart efter n,
t. ex. lat. ventus, eng. och ty. wind, isl. vindr,
sv. vind. — Om sålunda de germanska språken i de
flesta fall uppgett det från urspråket ärfda t-ljudet,
så ha de dock å andra sidan skaffat sig t i mängd
ur det indoeur. d-ljudet, som i förhistorisk tid
undantagslöst därtill öfvergått, t. ex. lat. domus,
grek. δόμος, eng. timber, sv. timmer (ty. genom en
yngre utveckling zimmer); lat. edo, grek. ἔδομαι,
eng. eat, sv. äta (ty. genom en yngre utveckling
essen). Detta från urgermansk tid ärfda t-ljud
har i sv. i allmänhet väl bibehållits och endast
undantagsvis öfvergått näst efter vokal till d,
t. ex. hvad (isl. och fsv. hvat, lat. quod),
aderton (af åtta), en öfvergång, som däremot i
da. redan under medeltiden konsekvent genomfördes,
t. ex. æde, äta, vide, veta, o. s. v. — Omvändt
har i de nordiska språken någon gång t uppstått af d
(eller ð), t. ex. statt upp af stånda, gods (uttaladt
gotts) af god; jfr ock lyste, köpte, märkte (med -te)
vid sidan af fällde, kände, körde, kallade (med -de).
Ad. N—n.

Det två sammanbundna t liknande tecknet för skålpund,
℔, har uppstått af lb, förkortning af lat. libra
(skålpund). På äldre franska mynt betecknar T
myntningsorten Nantes. Som romerskt taltecken är T =
160, T = 160,000. T. nyttjas vidare i åtskilliga
förkortningar: i latinsk text betyder det namnet
Titus, vidare tertius (tredje), teruncius (1/4 as),
testamentum, theologia, titulus, tomus
(del af ett tryckt arbete), i fr. tome (del,
band af ett tryckt arbete), i it. tenor, tutti (alla);
t. betecknar tara, timme, tid.

Ta, kem., tecken för 1 atom tantal.

t. a., förkortning för lat. testantibus
actis,
enligt handlingarnas intyg.

illustration placeholder

Taaffe [tāfe], Eduard, grefve, österrikisk statsman,
f. 24 febr. 1833 i Wien, d. 29 nov. 1895 i Ellischau i
Böhmen, härstammade från en irländsk adelssläkt, bland
hvars medlemmar Francis T., 3:e earl af Carlingford,
f. 1639, d. 1704, trädde i kejserlig tjänst, utmärkte
sig i striderna mot turkarna, bl. a. vid försvaret
af Wien 1683 samt belägringarna af Ofen 1686 och af
Belgrad 1688, samt 1694 blef fältmarskalk och vid sin
död var ledande minister i Lothringen och guvernör
i Nancy. Eduard T., som ärft de irländska titlarna
viscount T. och baron of Ballymote, uppfostrades
tills. med ärkehertig (sedermera kejsare) Frans
Josef, inträdde 1852 i statstjänst och vann
ovanligt snabb befordran på ämbetsmannabanan;
1863 blef han landschef i Salzburg och 1867
ståthållare i Oberösterreich. Efter ministären
Belcredis fall blef T. (mars 1867) inrikesminister
i kabinettet Beust och efter Beusts utnämning till
rikskansler äfven ställföreträdande ministerpresident
(juni s. å.). T. hade på dessa poster väsentlig
andel i genomförandet af uppgörelsen med Ungern,
dennas godtagande af de österrikiska partierna
och tillkomsten af den österrikiska rikshälftens
författning. I furst Karlos Auerspergs nya liberala
"borgarministär" (sedan dec. 1867) var T. minister
för landtförsvaret och den allmänna säkerheten samt
ställföreträdande ministerpresident och tjänstgjorde
som taktfull förmedlare mellan ministären och
den mot dess reformifver tämligen misstrogne
monarken. T. verkade i ministären för en uppgörelse
med tjecher och sydslaver i federalistisk riktning
och fortsatte dessa bemödanden, sedan han april
1869 efterträdt Auersperg som ministerpresident;
därvid stöddes han af ministrarna Potocki och
Berger, men motarbetades af de ledande tyskliberale
ministrarna Herbst, Giskra och Plener. Schismen
ledde till T:s afgång (jan. 1870). Då emellertid de
missnöjda nationaliteternas deputerade uteblefvo från
riksrådet, blef den centralistiska ministären Hasners
ställning snart ohållbar, och T. tillhörde därefter
som inrikesminister (april 1870—febr. 1871) ministären
Potocki. Efter dess fall var han ståthållare i Tyrolen
och Vorarlberg (1871—79) och verkade där för utjämning
af tvisterna mellan det tyska befolkningselementet
och det italienska. Efter ministären Auerspergs fall
(febr. 1879) anmodades T. bilda ny ministär, men
uppgaf snart försöket och inträdde som inrikesminister
i öfvergångsministären Stremayr för att, sedan
partiförhållandena vid sommarens val något klarnat,
själf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:15 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free