Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tatarer - Tatariet - Tatarinova, Jekaterina Filippovna - Tatariska hästen - Tatariska språk - Tatar-Kuldsja - Tatarpasset - Tatar-Pazardzik - Tatarsk - Tatarstaden - Tatarsundet - Tate, sir Henry - Tate gallery - Tatianos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela Ryssland. Om tatarernas språk se Turko-tatariska
språk. Jfr pl. "Asiatiska folk" till art. Asien.
K. B. W.
Tatariet (om härledningen se Tatarer, sp. 515)
kallades under medeltiden i allmänhet mellersta
Asien, emedan man sammanfattade de därifrån mot
v. framstormande horderna under det gemensamma namnet
tatarer. Senare skilde man mellan Lilla l. Europeiska
T. och Stora l. Asiatiska T., hvarvid man under det
förra namnet förstod de delar af ryska riket, hvilka
fordom utgjorde kanaten Krim, Astrahan och Kazan
(se Gyllene horden), men särskildt Krim och trakterna
kring nedre Dnjepr och Don. Asiatiska T., omfattande
området mellan Kaspiska hafvet, Sibirien, öknen Gobi,
Afganistan och Persien, kallades sedan 1200-talet
äfven Djagatai efter Djingis-kans son och var genom
Pamir-platån deladt i västra och östra Djagatai. Det
förekommer nu i geografiska arbeten vanligen under
det allmänna etnografiska namnet Turkestan, som
likaledes genom Pamir-platån delas i Östra Turkestan
och Västra Turkestan, det senare vanligen kalladt
endast Turkestan. Men därjämte äro från äldre tider
äfven namnen Kinesiska l. Höga T. (för den östra) och
Fria T. (för den västra delen) stundom i bruk, ehuru
befolkningen ingalunda utgöres uteslutande af tatarer.
Tatarinova, Jekaterina Filippovna, född Buxthœvden,
rysk sekterist, f. 1783, d. 1856, öfvergick
efter sin makes död från lutherska läran till den
ortodoxa och bildade 1817 i Petersburg en sekt,
"det andliga samfundet", som bland sina anhängare
räknade medlemmar af den ryska högadeln, däribland
kultusministern furst Golitsyn. Samfundet hyllade
skoptsernas och chlysternas religiösa läror,
men tyckes ha hållit sig alldeles fritt från
deras osedliga utsväfningar. Andaktsstunderna
upptogos af bön och sång, slutande med "profetiskt
tungomålstalande". De hemliga sammankomsterna höllos i
Michajlovska palatset, tills detta 1822 förvandlades
till ingenjörsskola, då sekten flyttade till närheten
af Moskva. 1837 blef kolonien stängd af regeringen,
och T. inspärrades i ett nunnekloster, då hon icke
ville återtaga sina irrläror. Först 1848 fick hon
tillstånd att bosätta sig i Moskva. — Hennes svåger,
Valerian Aleksejevitj Tatarinov, f. 1816, d. 1871,
hvilken ock en tid tillhörde samfundet, var på
1850—60-talen en af Rysslands främsta finansiella
statsmän.
A—d J.
Tatariska hästen är en sammanfattande benämning för
de mera primitiva hästraserna från vissa delar af
Asien, särskildt Central-Asien och stäpp-trakterna
i västra Asien och angränsande delar af Europeiska
Ryssland. De äro i allmänhet ganska små (1,30—1,40
m. öfver manken), men förekomma f. ö. i något olika
typer, beroende på uppblandning i mer eller mindre
grad med andra raser, särskildt den orientaliska. I
sin mera ursprungliga form kännetecknas tatariska
hästen af en tämligen stor, djup och bred bål och
låga, men torra och starka ben; hufvudet är något
tungt med rak profil och små korta öron, halsen
tämligen bred med kort nacke och något konkav mankam
(hjorthals); ryggen är stark, oftast något uppåtböjd
i ländtrakten (karprygg), och korset tämligen kort,
något stupande och kantigt; färgen är vanligen grå,
brun eller black och hårbeklädnaden tämligen lång och
tät med yfvig man och svans. De tatariska hästarna äro
kraftiga och härdiga djur, snabba och uthålliga med
lifligt, energiskt temperament. Hos många asiatiska
folkslag hålles nästen i halftamt tillstånd i stora
hjordar (tabuner), och de unga hästarna infångas
vid omkr. 3 års ålder och tämjas; hästen är hos dessa
folkslag liksom renen hos lapparna att betrakta som
deras förnämsta husdjur, och hästkött och sto-mjölk
utgöra deras viktigaste födoämnen. Tatariska hästen
är sedan äldsta tider känd äfven i Europa, dit den
redan under folkvandringarna infördes af hunnerna,
och spår af densamma återfinnes därför i många
europeiska raser, såsom den ryska kosackhästen och
vissa raser i Balkanstaterna och Ungern, och den
finska hästen äfvensom den i vårt land urspr. inhemska
äro otvifvelaktigt nära besläktade med den tatariska.
E. T. N.
Tatariska språk. Se Turko-tatariska språk.
Tatar-Kuldsja. Se Kuldsja 3.
Tatarpasset (ung. Tatárhágo) leder från Gyergyó-Ditro
i siebenbürgska komitatet Csik förbi Putna laka
till Tölgyespasset.
Tatar-Pazardžik (nu endast Pazardžik), stad i
Bulgarien (Öst-Rumelien), länet Plovdio (Filippopel),
på en bördig slätt vid Maritza och järnvägen
Belgrad—Sofia—Konstantinopel. 18,098 inv. (1910), mest
bulgarer jämte ett par tusen spanska judar. Sitt äldre
namn har staden, emedan den anlades (på 1400-talet)
af tatarer, som sultan Muhammed ditflyttade från
Mindre Asien. I omgifningen odlas mycket ris och
hirs samt tobak.
Tatarsk, ort i ryska guv. Mohilev, på gränsen till
guv. Smolensk, n. ö. om staden Mohilev.
Tatarstaden i Peking (se d. o.).
Tatarsundet l. Nevelskij-sundet, södra och bredaste
delen af sundet mellan Sachalin och Sibiriska
kustprovinsen, hvilket jämte sin nordliga smalare
del förenar Japanska hafvet med Ochotska hafvet.
Tate [te͡i’t], sir Henry, engelsk donator, f. 1819 i
Lancashire, d. 1899, affärsman i London, skänkte stora
summor till kulturella och filantropiska ändamål. Sin
samling af moderna engelska målningar (65 n:r) skänkte
han till staten jämte 80,000 pd st. till en byggnad
för densamma. "National gallery of british art",
vanligen kalladt Tate gallery, öppnades 1897 och står
under samma ledning som National gallery. Moderna
engelska konstverk från statens andra samlingar ha
öfverflyttats dit. Jfr London, sp. 1059.
G—g N.
Tate gallery [te͡i’t gä’ləri]. Se Tate, sir Henry.
Tatianos, gnostiker och kristen apologet, bördig
från Syrien eller Assyrien och lärjunge till Justinus
Martyr, lefde i senare hälften af 100-talet. Han
bildade en enkratitisk sekt (se Enkratiter)
och sökte sammansmälta kristendomen med Filons
läror. Han är bekant för sitt häftiga angrepp emot
den grekiska bildningen, hvilken han frånkände allt
högre värde. Han skref bl. a. en evangelieharmoni
(se d. o. och Fornhögtyska, sp. 860), den första i
sitt slag, en sofistisk apologi (oratio ad græcos;
utg. af Schwartz, 1888).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
