- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
523-524

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tatuering - Tau - Tauarik - Taubadell - Taubaté - Taube - Taube,Gustaf adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som det används i ett af de för målningstatueringen
vanligaste syftena, att förhöja den egna
skönheten. Tatuering genom instickning är ytterligt
vanlig inom vissa lägre samhällsklasser, men
alldeles särskildt bland sjömän, prostituerade
och förbrytare. När den tyske studenten så länge
som möjligt håller öppet såret efter det vid
mensuren erhållna sabelhugget, tills där bildas
ett synnerligen tjockt och vulstigt ärr, som i vårt
tycke alldeles vanställer hans ansikte, så kommer
väl detta ärrtatueringen bra nog nära. Se G. von
Dübens föredrag om tatuering i tidskr. "Ymer" (1886).
G. B—n.

Tau, norskt industrisamhälle. Se Strand, sp. 275.

Tauarik. Se I-mosjar.

Taubadell. Se Taupadell.

Taubaté, stad i brasilianska staten São
Paulo, 140 km. n. ö. om São Paulo, vid
foten af Serra da Mantiqueira. Omkr. 15,000
inv. Kaffeodling. Biskopssäte (sedan 1908).

Taube [tåb], svenska adliga ätter, som anses härstamma
från en tysk släkt (i äldre handlingar benämnd äfven
Tuve), som redan under 1300-talet blef bofast i
Estland och därifrån spred sig till Polen, Tyskland,
Danmark, Sverige och, sedan början af 1700-talet,
till Ryssland samt i dessa länder intagit en hög
social ställning. De flesta svenska adliga ätterna
T. härstamma från landtrådet Ludvig T. (d. på
1620-talet) till Maydel och Machters (bägge i
Jördens socken, Estland). Hans äldre son, Berndt T.,
öfverste för adelns rusttjänst i Estland, blef 1652
friherre med Karlö (se d. o.) som friherreskap. Hans
ätt är utgången i Sverige, men kvarlefver i Estland
(introducerad på dess riddarhus 1752). Ludvigs
yngre son, öfverstelöjtnanten Evert T., fick
genom gifte Odenkat (i Rappels socken); hans son
öfversten och landtrådet Evert T. (d. före 1672)
introducerades som svensk adelsman 1668; hans äldste
son, amiralen Fredrik Evert T. (d. 1703), fick 1792
friherrlig värdighet, och hans barn introducerades
1719 (friherrliga ätten T. till Odenkat). Hans äldste
son, Evert Didrik T. (se Taube 3), blef 1734 grefve,
och dennes ätt introducerades 1802 (grefliga ätten
T. n:r 112
). — Utan bevisad härstamning från den 1668
adlade Evert T. har en gren af estländska släkten
T. sedan 1746 haft säte och stämma på Riddarhuset
under hans adliga ätts nummer (adliga ätten T. n:r
734
). Dess stamfader är i själfva verket öfversten
för Viborgs läns kavalleriregemente Berndt T. "von
der Issen" (d. före 1676); en gren af denna adliga
ätt immatrikulerades 1818 på finska riddarhuset. —
En medlem af släkten T., Johan T., erhöll af
polske konungen 1572 godset Sesswegen i Livland och
friherrlig värdighet; hans sonsons son, generalmajoren
Georg Johan T. (d. 1726), introducerades 1680 på
svenska riddarhuset (friherrliga ätten T. till
Sesswegen, n:r 78,
utdöd 1786). — Antagligen till
samma gren af släkten som Georg Johan T. hörde
generallöjtnanten (1668) och generalguvernören i
Ingermanland (1673) Jakob Johan T. (f. 5 nov. 1624,
d. 25 febr. 1695), som 1675 erhöll friherrlig
värdighet (friherrliga ätten T. till Kudding, gods
nära Dorpat) och hvars son Gustaf Adam T. (se T. 1)
1719 upphöjdes i grefligt stånd (grefliga ätten
T. n:r 62
). — 1917 bildades "Svenska släktföreningen
Taube". Se Ad. Taube, "Släkten Taube" (1913).

A. Grefliga ätten T. n:r 62 (se släktöfversikten):

illustration placeholder

1. Gustaf Adam T., grefve, krigare, riksråd, f. 1
dec. 1673, d. 14 okt. 1732 i Stockholm, deltog från
1693 i Pfalziska kriget som frivillig i de mot
Frankrike förbundna makternas armé samt blef vid
sin hemkomst 1700 generaladjutant vid kavalleriet
i Livland och 1703 öfverste för ett eget värfvadt
dragonregemente. Han tillfångatogs efter slaget vid
Poltava 1709, lösgafs kort därpå samt utnämndes
1710 till generalmajor och utmärkte sig i slaget
vid Hälsingborg s. å. T. var 1710—12 interimschef
för Östgöta kavalleri samt blef generallöjtnant
1711, erhöll af rådet 7 maj 1712 högsta befälet
i Finland efter Nieroths död, men måste enligt
konungens förordnande 19 juli s. å. öfverlämna det
åt Lybecker (se d. o. 1); efter dennes hemkallande
återfick han det visserligen 1713, men synes ej
ha kommit att taga någon befattning därmed (jfr
Armfelt 1). T. var också befälhafvare i Pommern
1712 och guvernör i Wismar 1713. S. å. uppdrogs åt
honom kommandot öfver den i Roslagen samlade armén,
hvilket han innehade, äfven sedan han i nov. 1714
förordnats och 1716 utnämnts till öfverståthållare
i Stockholm. S. å. blef han general. T. var ifrig
anhängare af prinsessan Ulrika Eleonora och hennes
gemål, prins Fredrik af Hessen, och det blef därför
af största betydelse för tronföljdsfrågan efter
Karl XII:s död, att han förde ett så högt armébefäl
och beklädde öfverståthållarplatsen. Till följd
däraf var nämligen hufvudstaden vid dödsbudets
ankomst dit i prinsessans våld, och detta synes ha
väsentligen bidragit till, att rådet 6 dec. 1718
lät förmå sig att erkänna henne som drottning. Också
belönade hon T. i dec. 1718 (troligen den 30, ehuru
fullmakten antedaterats till den 7) med riksråds-,
1719 med grefve- och fältmarskalksvärdighet samt med
generalguvernörskapet i Estland. (Sistnämnda ämbete
kunde han dock till följd af den ryska eröfringen
aldrig tillträda.) Däremot nedlade han 1719 befälet
i Roslagen och bär därför ej ansvaret för de dåliga
anstalterna mot ryssarnas härjningar där. Äfven
på den yttre politiken omedelbart efter Karl XII:s
död utöfvade T. inflytande. Liksom drottningen och
arfprinsen hoppades han, att Sveriges anslutning
till England-Hannover skulle leda till ett stort
västerländskt förbund, hvarigenom Rysslands nya
öfvermakt skulle kunna stäckas, och han var en af
underhandlarna såväl vid fredsslutet med Hannover
(1719), hvarigenom första steget togs till detta
systems genomförande, som vid den häraf följande
freden med Preussen (1720). Genom hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:15 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free