Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tegnér, Esaias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undervisning. När sedan Lars Gustaf fick anbud på en
fördelaktig kondition hos brukspatronen, sedermera
bergsrådet Myhrman på Rämen, uppställde han som
villkor att få medtaga Esaias. Detta beviljades, och
i juli 1797 anlände bröderna till Rämen. Vistandet i
en naturskön och kraftig bergsbygd stärkte ynglingens
krafter, och däraf var han så mycket mer i behof,
som han med rastlös ifver
fullföljde de redan på Malma påbörjade studierna
såväl af de döda språken som af franska och
engelska litteraturen. Hösten 1799 var han mogen
för akademiska studier och inskrefs 4 okt. som
student vid Lunds universitet. Höstterminen 1800
och vårterminen 1801 konditionerade han hos baron
Leijonhufvud på Yxkullsund i Småland. I dec. 1801
tog han filol. kandidatexamen och i maj 1802
filos. kandidatexamen samt innehade vid samma
års magisterpromotion första hedersrummet. Hans
gradualafhandling hette De caussis ridendi. Några
månader därefter blef han förlofvad med Anna Myhrman,
yngsta dottern till hans forne principal. Sedan han i
dec. 1802 utgett två latinska afhandlingar, af hvilka
den ena hade till ämne Aisopos’ fabler och den andra
Kants tinget i sig, blef han 7 jan. 1803 kallad till
docent i estetik. Han konditionerade i Stockholm våren
s. å., blef hösten s. å. notarie i filos. fakulteten,
sökte s. å. en adjunktur vid läroverket i Karlstad,
förbigicks af domkapitlet, klagade hos K. M:t och fick
platsen. I Lund ville man emellertid ej mista honom,
utan tillskapade med tanke på honom en ny plats,
hvarpå han 26 febr. 1805 utnämndes till adjunkt i
estetik; därmed förenades 26 sept. s. å. befattningen
som vice bibliotekarie. Hur obetydlig än inkomsten af
dessa tre tjänster var, beslöt han dock att gifta sig,
och 22 aug. 1806 stod hans bröllop.
 |
Fig. 2. Skalden Es. Tegnérs födelsehem,
Kyrkeruds komministerboställe, i sitt dåv. skick. |
Redan som ung gosse hade T. flitigt roat sig med
att rimma, så att han vann, som han själf säger,
"ett slags teknisk färdighet och välde öfver
språket". Ett stort alexandrinepos, Atle, tillkom vid
denna tid. Under vistandet på Rämen skref han flera
dikter, bland hvilka två hade till ämne den af honom
äfven under senare åren så högt
beundrade Napoleon. I Lund fortsatte han sin poetiska
verksamhet, hyllande som mönster de gustavianske
och franske skalderna. Från och med 1801 täflade
han nästan oafbrutet; till Svenska akad. sände
han oden och reflexionsdikter (Öfver lifvets
plågor och tröst, 1801, sedan kallad "Religionen",
Ungdomen, 1803, Kulturen och Ynglingens sotsäng,
1805, Försonligheten, 1806, omarbetad under titeln
Fördragsamheten, 1808), men hembar aldrig mer än
hedersomnämnanden. Han belönades däremot 1802 af
Göteborgs Vet. och vitt. samhälle för Elegi vid en
broders död, skrifven med anledning af Lars Gustafs
bortgång. Samma vittra samhälle belönade 1804 hans
dikt Den vise, hållen i den tidens didaktiska stil,
men märklig därför, att den helt och hållet är präglad
af Kants åskådning. Mer uppmärksamhet än dessa väckte
den s. å. i "Lunds veckoblad" intagna sången Till
min hembygd. Ur kärleken till barndomshemmet har
han hämtat sin inspiration, och hans bildspråk är
här rikt, kraftigt och djärft; dikten torde äfven ha
haft det praktiska syftet att stödja hans ansökan till
adjunkturen i Karlstad. Äfven den s. å. skrifna dikten
Vid en borgarflickas graf väckte mycket uppseende. —
Många af hans ungdomsdikter vittna om den världssmärta
och dödslängtan, som särskildt under denna tid voro
utmärkande för hans känslolif.
1805 och närmast följande år visade sig hos T. ett
mycket starkt inflytande af tysk vetenskap och
diktning. Hans åskådningssätt tog afgörande intryck af
den tyska idealistiska filosofien, i främsta rummet
Kant, Fichte och Schelling, hvarför hans utveckling
i sina väsentliga drag kom att försiggå i anslutning
till samma riktning inom tidens idélif, som öfriga
romantiska skalder i vårt land hyllade. Hans skaplynne
förde honom emellertid till en närmare förtrolighet
med Schiller än t. ex. Uppsalaromantikerna, och den
krets af tyska romantiker, Novalis-Tieck-Schleglarna,
som dessa i synnerhet beundrade, lämnade T. tämligen
oberörd. I sin estetiska uppfattning följde T. Kant
och Schiller; i sina vetenskapliga föreläsningar
stod han i fullständigt beroende af andra tyska
lärde: Bendavid, Jacobs, Köppen, Clodius, Bouterwek
o. a. T:s genombrott till själfständighet som skald
egde rum under frigörelse från den eudemonistiska
upplysningsfilosofien; uttryckssättet förblef likväl
prägladt af den gustavianska poesien, långt efter
sedan hans uppfattning blifvit en annan.
Samtidigt mottog T. lifliga intryck af den danska
poesiens renässans, dels genom den 1804 till Lund
öfverflyttade Ling, dels genom litterär påverkan
af särskildt Öhlenschläger. En påbörjad dramatisk
behandling af Blot-Svens saga kastade han på elden
efter att ha läst Öhlenschlägers "Hakon Jarl". T:s
diktning vände sig vid flera tillfällen till ämnen
ur den samtida världskrönikan; Nelson och Pitt samt
England och Frankrike tillkommo 1806. I slutet af
1808 gaf han i Krigssång för skånska landtvärnet luft
åt sin glödande fosterlandskärlek, sitt hat till den
lömske fienden — rysshatet förblef lifvet igenom en
härskande känsla hos honom — samt sin trotsiga tillit
till den svenska tapperheten och det svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfch/0343.html
