- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
867-868

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teodora - Teodor af Mopsuestia (Theodorus) - Teodor Balsamon - Teodor från Cyrene - Teodorik - Teodorov, Teodor Ivanovitj - Teodor Studita - Teodosius - Teodulf - Teofani - Teofano - Teofil - Teofilantroper

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Rom under förra häliten af 900-talet.
Teodora d. ä., "senatrix", var gift med senatorn
Theophylactes, en tid Roms mäktigaste man. Hon var
klok och maktlysten, men sedeslös och styrde både Rom
och påfvestolen, på hvilken hon upphöjde en af sina
älskare under namn af Johannes X (se f. ö. Johannes,
påfvar 10, och Rom, sp. 667). Hon hade två döttrar,
Marozia (se denna) och Teodora d. y., som var moder
till Crescentius (se denne).

Teodor af Mopsuestia (Theodoros), grekisk
kyrkolärare, f. omkr. 350 i Antiokia, Syrien, d. 428,
blef först presbyter i sin födelsestad och 392 biskop
i Mopsuestia i Cilicien. Han var Diodoros’ lärjunge
och en af hufvudmännen för den s. k. antiokenska
skolan (se d. o.). Han egde omfattande vetande
och kritiskt skarpsinne och blef den antiokenska
skolans störste exeget. Han afvisade energiskt
alexandrinarnas allegorisering och genomförde
konsekvent den grammatisk-historiska metoden. Därvid
kom han delvis till radikala slutsatser. Så
t. ex. ville han icke tillerkänna kanonisk
auktoritet åt Krönikeböckerna, Esra och Nehemia bok
samt Höga visan eller åt Jakobs bref och de öfriga
s. k. katolska brefven. Han skref f. ö. kommentarer
till bibeln. I sin tids kristologiska tvister tog
han verksamt del och försvarade i ett stort verk,
De incarnatione (om Guds sons människoblifvande),
kyrkans lära emot Apollinaris och Eunomius. I den
pelagianska striden tog han parti emot Augustinus’
lära om arfsynden och gaf från 419 tillflykt åt många
fördrifna pelagianer. Dogmhistoriskt viktigast
är han som nestorianismens andlige fader. För
nestorianerna gäller han allt fort som "exegeten",
och hans skrifter öfversattes redan på 400-talet till
syriska, persiska och armeniska. Han dog högt ansedd
och i god frid med kyrkan. Men när nestorianismen
fördömdes, blefvo äfven T:s skrifter angripna, och i
trekapitelstriden fördömdes slutligen både hans person
och skrifter på konsiliet i Konstantinopel 553. Hans
skrifter blefvo ock till största delen utrotade,
och blott fragment ha mestadels bevarats. Så
t. ex. af kommentarer till Psaltaren (utg. af
H. Lietzmann 1902) och af dogmatiska skrifter
(Mignes patrologie 66). Helt bevarade äro blott
kommentaren till de 12 mindre profeterna i original
(Migne 66), till de 10 mindre paulinska brefven i
latinsk öfv. (utg. af H. B. Swete i 2 bd; 1880—82)
och till Johannesevangeliet i syrisk öfv. (utg. af
J. P. Chabot, 1897). Se H. Kihn, "T. ... als
exeget" (1880), Harnack, "Dogmengeschichte" II
(4:e uppl. 1910), och Bardenhewer, "Geschichte
der altchristlichen litteratur", III (1912).
Hj. H—t.

Teodor Balsamon. Se Grekisk-katolska kyrkan, sp. 225.

Teodor från Cyrene (Theodoros), grekisk matematiker,
omkr. 400 f. Kr., tillhörde den pythagoreiska skolan,
hvars förut hemlighållna matematiska teorier han skall
ha bekantgjort för allmänheten. Han var Platons lärare
i matematik och är den förste, om hvilken man vet,
att han uppvisat storheterna √3, √5, ..., √17 som
irrationella. Dock är det antagligt, att T. ej själf
upptäckt detta sakförhållande.

Teodorik. Se Teoderik.

Teodorov, Teodor Ivanovitj, bulgarisk statsman
och publicist, f. 1859, var först advokat och
ledde den oppositionella rörelsen mot Stambolov
1886, häktades, men sattes på fri fot efter furst
Ferdinands tronbestigning. Efter Stambolovs fall
blef han riksdagspresident och 1896 justitieminister;
han var 1894—99 och 1911—13 finansminister samt blef
1918 utrikesminister och i nov. konseljpresident. I
rättskipningen införde han reformer, förstatligade
de bulgariska järnvägarna och afslöt 1898 års
stora lån (290 mill. francs). Efter Stoilovs
död var han ledaren af bulgariska folkpartiet.
A—d J.

Teodor Studita. Se Kloster, sp. 342.

Teodosios (Teodosius). Se Theodosios och
Theodosius.

Teodulf (fr. Théodulfe), biskop, diktare och
teolog, en af Karl den stores främsta rådgifvare och
medhjälpare, f. 750, d. i fängelse 821, var sannolikt
af västgotisk härstamning. Han blef senast 798 biskop
i Orléans, försvarade på kejsarens uppdrag "Filioque"
(se d. o.) mot grekerna och skref en teol. utredning
De ordine baptismi och deltog i händelserna i Rom
800. T. skref latinska dikter, som utmärkas för en
på den tiden ovanlig originalitet, och mästerliga
brefskildringar af Karl och hans krets samt
visade konstinsikt i flera kyrkobyggnader. Under
kejsar Ludvig den fromme blef han misstänkt för
delaktighet i en sammansvärjning 817 och förvisad till
Angers. Se Ch. Cuissard, "Th." (1892), och A. Hauck,
"Kirchengeschichte Deutschlands" II.
Hj. H—t.

Teofani (lat. theophania, grek. theofaneia
l. theofania, "gudsuppenbarelse"), teologisk
beteckning för alla i gamla testamentet omtalade
uppenbarelser af Gud, genom hvilka han mer eller
mindre direkt personligen uppträder i sinnevärlden,
vare sig dessa uppenbarelser framställas som i
vanlig mening historiska fakta eller som profetiska
visioner eller som poetisk dikt. Som exempel på det
första slaget af teofani må nämnas gudsuppenbarelsen
vid lagens utgifvande på Sinai (2 Mos. 19 o. f.), på
det andra gudsuppenbarelsen i Jerusalems tempel, när
Esaias invigdes till profet (Es. 6), och på det tredje
Ps. 18: 8 f. Kyrkofäderna använde ordet uteslutande
om Guds uppenbarelse i och genom Kristus. Därför blef
theophania jämte epiphania (se d. o.) det kyrkliga
namnet på den högtid, som 6 jan. firades till minne
både af Kristi dop och af hans födelse. Dock synes den
förra benämningen ha användts företrädesvis om Kristi
födelse, hvarför, sedan 25 dec. blifvit åminnelsedagen
för denna tilldragelse, denna benämning fästes vid
den dagen, under det att 6 jan. kallades epiphania. —
I profangrekiskan är theofania namn på en fest i
Delfi, vid hvilken gudabilderna visades för folket.
J. P.

Teofano [-nå̄]. Se Theofano.

Teofil. Se Teofilus.

Teofilantroper (af grek. theos, gud, filos,
vän, och anthropos. människa), d. v. s.
Guds och människornas vänner, benämndes medlemmarna
af ett deistiskt samfund, som stiftades 1796 i Paris
med syfte att ge en lämplig anknytningspunkt för den
tidens gudstjänstlig-religiösa behof. I spetsen
för samfundet stod en medlem af Frankrikes dåv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:15 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0464.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free