- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
875-876

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teos - Teosinte - Teosofi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betydande handelsstad, bekant som skalden Anakreons
födelseort. Ruiner ligga vid det nuv. Sighadschik.

Teosinte, bot. Se Euchlæna.

Teosofi [teåsåfi’; af grek. Theos, gud, och sofia,
vishet], vishet i fråga om det gudomliga. Ordet
härstammar från alexandrinska filosofer under
200-talet, hvilka under detta namn bildade
ett eklektiskt religionsfilosofiskt system, som
ville finna en gemensam gudomlig vishet, som kunde
förklarande sammanfatta det väsentliga i de rådande
religiösa och filosofiska systemen, de kristna såväl
som de hedniska (se A. Wilder, "New platonism and
alchemy"). Den moderna teosofien, hvars grundläggare
och förnämsta utbildare äro H. P. Blavatsky,
W. Q. Judge och K. A. Tingley (se dessa ord) samt,
företrädande en egen riktning, A. Besant (se denna),
kan kännetecknas på samma sätt. Den söker visa, att
alla religioner haft sitt ursprung i en uråldrig
vishetsreligion. Såväl den antika som den moderna
teosofien har likväl framkallat en del afarter med
vidunderliga magiska och spiritistiska utväxter. I
sin rena form har emellertid teosofien i våra
dagar funnit spridning i vida kretsar, särskildt i
samhällets öfre klasser, och för sig vunnit åtskilliga
vetenskapsmän. Dess hufvuddrag äro följande. Den
lär, att alltings ursprung, det gudomliga varat,
ehuru höjdt öfver all tillfällig skapelse, dock är
inneboende i hvarje varelses lifsrot eller hjärta och
utgör människans innersta jag. Den djupaste källan
för medvetenhetsljuset är sålunda en och gemensam för
alla varelser, och någon i verklig mening afskild
tillvaro finnes ej. Tillvarons stora lag är den
för orsak och verkan. Den har universell giltighet
på tillvarons alla områden. Verksam på ansvariga
varelser, kallas den karma (sanskr., handling)
l. karmalagen och bringar förr eller senare den
exakta verkningen åter till den handlande såsom
skörd af sådd. Världsförloppet regleras sålunda
af en ofelbar rättvisa. Dock kan detta först då
fullt inses, när äfven karmas tvillinglag, den
cykliska lagen, — i forntiden kallad "den stora
andningen" — tages i betraktande. Allt framgår
cykliskt (periodvis) ur sin lifsrot till upprepade
"lifsdagar" och vänder så åter — världarna i rymden,
naturen i sina årstider, all rörelse, allt vardande
är rytmiskt. Denna lag yttrar sig i hjärtats slag,
andningen, vaka och sömn, lif och död och så åter lif
igen (jfr Själavandring, sp. 753). För människan såsom
en odödlig lifsenhet innebär denna lag upprepade
födelser till nya jordelif, alltså reinkarnation
(återförkroppsligande). I hvarje nytt jordelif
för den uppväxande personen med sig sin sådd såsom
medfödda anlag och drifter, och hans "karma" från
föregående lif når honom äfven genom själfva de
förhållanden, i hvilka han födes, och sedermera genom
lifvets gynnsamma eller ogynnsamma tilldragelser,
där dessa ej kunna förklaras ur karmiska verkningar af
hans frivilliga handlingar i samma jordelif. Men ej
blott den jordiska tillvaron regleras af lagen. Den
mänskliga tillvaron är en rytmisk pendelsvängning
mellan en andlig tillvaro och ett utvecklingsarbete
inom en sinnlig tillvaro, som skall höjas och
bringa vidgad erfarenhet. Mellantillståndet mellan
jordelifven blir härvid för jaget
ett inre karmiskt samlande och assimilerande under
ett lyckligt drömtillstånd af de mest ideala och
värdefulla dragen hos det genomgångna jordelifvet,
hvilka, till följd af den yttre tillvarons
begränsningar, ej här kunde komma till sin rätt. Från
vår synpunkt sedt är det ett drömtillstånd, men för
jaget den fullaste verklighet. När personens ideala
och andliga impulser sålunda haft sin karma i ett
himmelskt tillstånd, bringas jaget af de jordiska
drifternas cykliska återuppvaknande till förnyad
inkarnation. — Teosofien framställer visserligen de
högre tillvarelseformerna i naturen såsom uppkomna
genom evolution, utveckling ur de lägre, men dess
utvecklingslära kompletterar evolutionen genom en
föregående involution, nedstigande af en högre impuls
i den lägre formen. Härvid betraktas världsförloppet
som ett gradvis och rytmiskt förverkligande i en
lägre tillvaro af de gudomliga idéerna, hvilka,
allteftersom de vinna uttryck i densamma, lyfta den
upp till ett högre plan. I verkligheten komma alla
dessa lifsimpulser inifrån — från lifsroten — och
orden "nedstigande" eller "ingjutande" beteckna
endast en kvalitativ skillnad mellan ett inre
och ett yttre i världsförloppet. Sålunda bildades
atomerna och världskloten därigenom, att lifsmonader
eller centra för attraktion införlifvades med det
pulserande världsstoffet, och mineralriket därigenom,
att en konstruerande princip ingöts eller "nedsteg" i
sådana monader. Växtriket åter uppkom ur mineralriket
därigenom, att i detsamma ingöts en ny organiserande
princip, och djurriket evolverades ur växtriket efter
involutionen i detsamma af den animala principen
l. begärens själ. Människans uppkomst slutligen
är ej en följd af de yttre omständigheter, som
påverkat djurvärlden, kampen för tillvaron, utan
hon tillhör ett nytt naturrike, människoriket,
höjande sig minst lika högt öfver djuret, som
detta öfver växten, och framsprunget därigenom,
att rena tankeväsenden ("världsförnuftets söner")
nedstigit i djurvarelserna. Människan är sålunda,
enligt teosofien, i första hand en dubbelvarelse:
ett högre och ett lägre jag inom samma bröst,
och häraf kommer lifvets strid för idealitet, mot
sinnlighet och begränsningar. Målet är att höja den
jordiska tillvaron till ren förnuftighet genom
att fullständigt tämja människodjuret. Därigenom
uppnås nya utvecklingsmöjligheter och öppnas
människan för mottagande (involution) af en ny
gudomlig impuls, Logos- l. "Kristusprincipen",
som gradvis lyfter henne till ett nytt naturrike,
"himmelriket på jorden". Liksom alla andra riken eller
utvecklingsgrader ha sina representanter i naturen,
så finnas här på jorden representanter äfven för detta
öfvermänskliga rike, våra föregångsmän. Teosoferna
tro sålunda på sina "mästare", som sägas vara de
hemlige ledarna af deras universella broderskap
och till hvilkas hemliga orden de räkna några af
gångna tiders stora lärare sådana som Lao-Tse,
Kong-fu-tse, Tzon-kha-pa, Zoroaster, Gautama,
Buddha, Jesus, Pythagoras, Platon, Apollonios från
Tyana m. fl. — Af teosofiens utvecklingslära framgår
vidare, att människan är ej en blott dubbelvarelse,
utan en mikrokosmos, som i sig uppsamlat de lägre
naturrikena och till potentialiteten innehåller äfven
ett högre. Sålunda är hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:27:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0468.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free