Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 925-926 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termometer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Termometer. C Celsius’, R Réaumurs skala.

vid temperaturmätningar, äro: volymförändringen,
elektriska motståndet, termoelektriska krafterna
och strålningen. De äldsta och fortfarande
viktigaste termometrarna grunda sig på den
förstnämnda egenskapen. I sin vanligaste form består en termometer
af en ihålig glaskula, vid hvilken
ett hårfint, i öfre ändan tillslutet
glasrör är fastlödt. Kulan och en del af röret
äro fyllda med kvicksilfver, sprit eller någon annan
lämplig vätska. Då temperaturen stiger,
utvidgar sig vätskan och stiger därför
i röret. Då temperaturen sjunker, drar
vätskan sig tillsammans och står därför lägre
i röret. Vätskans ändpunkt afläses på en skala,
som antingen är inetsad på röret eller ock uppdragen
på en skifva af något lämpligt material.
Skalan är indelad i s. k. grader, hvilka i
skrift och tryck betecknas med en liten cirkel
eller nolla, placerad ofvantill till höger om det
tal, hvarmed värmegraden anges (t. ex. 15°).
För att verkställa graderingen bestämmas först
de s. k. fixa l. fundamentalpunkterna, d. v. s. de
punkter på termometerröret, hvarest öfre ändan af
kvicksilfverpelaren stannar, när termometern nedsättes
i smältande snö (fryspunkten l. nollpunkten) och
när den insattes i ånga från kokande vatten vid
ett lufttryck af 760 mm. (kokpunkten). Afståndet
mellan de fixa punkterna indelas sedan i
ett visst antal lika stora
delar, af hvilka hvar och en utgör 1°. Äfven
de stycken af termometerröret, som ligga utanför
fundamentalpunkterna, erhålla samma indelning.
Termometerröret bör invändigt ha samma vidd öfverallt,
så att en kvicksilfverpelare upptar samma längd,
hvar helst den befinner sig. Som detta emellertid
sällan eller aldrig är förhållandet, utväljas till
goda termometrar så jämna glasrör som möjligt,
och de till äfventyrs ännu förekommande ojämnheterna
utjämnas genom s. k. kalibrering, som består
däruti, att man undersöker rörets vidd på olika
ställen, hvarefter en tabell, som anger de vid de
olika gradtalen nödiga korrektionerna upprättas.
Gradindelningen har förr i tiden varit af flera olika
slag, men endast tre af dessa äro ännu i användning,
nämligen Celsius’ skala, äfven kallad "den
svenska" eller "den hundragradiga" skalan,
hvars fundamentalpunkter betecknas med 0° och
+ 100° och i hvilken hvarje grad således
upptar 1/100 af volymen mellan dessa punkter,
Réaumurs skala, hvars fundamentalpunkter äro
0° och + 80°, samt Fahrenheits skala med
fundamentalpunkterna + 32° och + 212° (jfr
Fahrenheit). Fahrenheits termometer nyttjas
företrädesvis i England och Amerika. I
Sverige begagnas allmänt Celsius’ termometer,
hvilken också numera är den för vetenskapliga ändamål
öfverallt använda. Värmegrader öfver 0° anges med
+ tecken framför gradvärdet, grader under 0° med —
tecken (står intet tecken
framför gradtalet, menas alltid + grad). På Celsius’
och Réaumurs skalor (fig. 1) ligga således alla
positiva grader öfver fryspunkten och alla negativa
under densamma. För att ange, hvilken af de tre
skalorna man menar, sätter man en af bokstäfverna C,
R och F efter gradtalet. Det antal grader C, som n
grader R eller n grader F motsvarar, kan lätt beräknas
enligt följande formler:
                n° Réaumur = 5/4 n° C;
        n° Fahrenheit = 5/9 (n — 32)° C.

Äfven om alla nödvändiga försiktighetsmått blifvit vidtagna vid termometerns
fabrikation och den således i början visat rätt,
kan man likväl icke lita på dess riktighet efter
en längre tid. Kulan undergår nämligen med tiden
till följd af de elastiska efterverkningarna (jfr
Elasticitet, sp. 152) en sammankrympning, som gör,
att kvicksilfret pressas upp i röret, hvilket åter
har till följd, att instrumentet anger för höga
gradtal. Denna "nollpunktens höjning" utrönes genom
termometerns nedsättning tid efter annan i smältande
snö, och det fel i nollpunktens och följaktligen äfven
i alla skaldelars läge, som föranledes häraf, måste
tagas i beräkning vid termometerns användning. Men
äfven efter kortvariga temperaturförändringar göra
sig de elastiska efterverkningarna gällande så, att
kulan icke genast återtar sin rätta volym. Storleken
af dessa efterverkningar beror i hög grad på glasets
kemiska sammansättning. Numera ha särskilda glassorter
utexperimenterats, hos hvilka efterverkningarna äro
mycket små och som alltid begagnas vid förfärdigande
af finare termometrar. Särskildt bekanta för sina goda
egenskaper i detta afseende äro det s. k. Jena-glaset
och det franska "verre dur". Kvicksilfvertermometern
upphör att göra tjänst, när temperaturen sjunker under
— 38,8° C, kvicksilfrets fryspunkt. Öfver + 357° C,
kvicksilfrets kokpunkt vid atmosfärstryck, kan en
vanlig kvicksilfvertermometer icke användas. För att
förhindra, att kvicksilfret råkar i kokning, brukar
man emellertid vid termometrar afsedda för högre
temperaturer än 300° fylla termometerrörets öfre del
med en indifferent gas (kväfgas eller kolsyra) under
högt tryck, hvarigenom kvicksilfvertermometrarnas
användbarhet vid högre temperaturer kan betydligt
höjas. Kvicksilfver används som termometervätska
vid termometrar, afsedda för temperaturer mellan
— 30 och + 750° C, etylalkohol mellan — 80 och + 40°
C och pentan mellan
— 200 och + 20° C. — För att under en
viss tidsintervall bestämma den högsta
temperaturen används maximitermometer
(se d. o.) och för att bestämma den lägsta
minimitermometer (se d. o.). En kombination af
maximi- och minimitermometer är Six-termometer
l. extremtermometern (se d. o. med fig.). —
För undersökning af kroppstemperaturen används
febertermometer (jfr Feber, sp. 1479).
— Temperaturen på hafsdjupet bestämmes med
tillhjälp af omvändningstermometer (se d. o.) och
i jorden med tillhjälp af jordtermometer l.
geotermometer (se Jordtemperatur, sp. 171). Vid
noggranna undersökningar ang. lufttemperaturen
användas slungtermometern och den ventilerade
termometern (se Lufttemperatur, sp. 1317).
— Vid fysikaliska experiment, som fordra exakta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>