Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1073-1074 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Theodosius den store - Theodosius II - Theodotos - Theodricus monachus (Tjodrek) - Theoduadum - Theodulos - Theodulpasset - Theofanes - Theofanes Confessor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Theodosius (grek. Θεοδόσιος), lat., namn på två
romerska kejsare.

Theodosius den store. Efter en bronsstaty i Barletta, hvilken numera anses framställa honom.

1. T. den store, f. omkr. 346 e. Kr. i Cauca
(Spanien), d. 17 jan. 395, var son till den likaledes
i Spanien födde romerske fältherren Flavius
T., som af Valentinianus I användes i Britannien
och i Afrika, där han besegrade och lät döda
upprorsstiftaren Firmus, men trots sina framgångar
och förtjänster blef, i följd af förtal, på kejsar
Gratianus’ befallning aflifvad 376. T. utmärkte
sig under faderns fälttåg och blef 379, kort efter
kejsar Valens’ nederlag vid Adrianopel, af Gratianus
antagen till medkejsare ("augustus") samt fick på
sin lott de östra provinserna. Han rättfärdigade det
förtroende, som Gratianus visade den orättvist
aflifvades son. Med klokhet och kraft hejdade han
goternas anfall, tillät en del af dem att bosätta
sig inom rikets gränser samt bragte lugn och ordning
i förhållandena. Han döptes till treenighetsläran,
undertryckte arianismen samt förbjöd alla hedniska
offer och lät tillsluta de hedniska templen. Sedan
fältherren Maximus gjort uppror mot Gratianus,
som blef mördad (383), måste T. till en början
erkänna Maximus som kejsare i Västerlandet och kunde
rädda endast Italien, Afrika och nedre Illyrien åt
Gratianus’ halfbroder Valentinianus II, som dock
snart anfölls af Maximus. T., som efter sin gemål
Flaccillas död förmält sig med Valentinianus’ sköna
syster Galla, kom svågern till hjälp och besegrade
samt lät aflifva Maximus (388). Valentinianus blef
dock redan 391 mördad af fältherren Arbogast, som
på tronen uppsatt Eugenius. Då fick T. åter ingripa
och efter ett häftigt, men snart afslutadt krig
besegrades Arbogast och dödades Eugenius, 394,
hvarefter T. härskade öfver hela Romerska riket,
för sista gången samladt under en kejsare. T. var
en utmärkt fältherre och i den inre styrelsen en
framstående organisatör. Tidsförhållandena gjorde,
att han måste använda en mängd goter både i armén
(mera än 40,000) och i civiltjänst från konsuln till
köksmästaren. Därigenom uppstod en germansk stat i
staten, som vid gifvet tillfälle kunde öppna portarna
för de anstormande stamförvanterna. T:s största
fel var hans benägenhet för vredesutbrott. Vid
underrättelsen om ett upplopp i Thessalonika 390
lät han samla folket i stadens cirkus och nedhugga
den värnlösa hopen, så att ända till 7,000 människor
fingo sätta lifvet till. Biskop Ambrosius i Milano,
kejsarens residensstad, gjorde därefter kejsaren
allvarliga föreställningar och uteslöt honom ur
de trognes gemenskap i 8 månader, tills han genom
botgöring visat sin ånger — det första exemplet på
kyrkans myndighet använd mot en monark. T. förordnade,
att riket skulle delas mellan hans två söner,
Arcadius och Honorius. Jfr bl. a. A. Güldenpenning
och J. Iffland, "Th. der grosse" (1878).
— 2. T. II, den föregåendes sonson, Arcadius’ son,
östromersk kejsare 408—450, var en svag furste,
och regeringstyglarna sköttes hufvudsakligen af
hans kloka och kraftfulla syster Pulcheria. Till
gemål hade han den atheniensiske filosofen
Leontios’ dotter Athenais (se denna), efter sitt
dop benämnd Eudoxia, från hvilken han dock skilde
sig mot slutet af sin regering. Kyrkliga strider,
härjande farsoter och barbarers anfall samverkade
att störa lugnet under T:s regeringstid. F. ö. var
hans inre styrelse ej oberömlig. Han upprättade
ett universitet i Konstantinopel 425 och har i den
438 utgifna samlingen af kejserliga förordningar,
Codex theodosianus (se d. o.), efterlämnat
ett varaktigt minne. Se bl. a. Güldenpenning,
"Geschichte des Oströmischen reiches unter
den kaisern Arcadius und Theodosius" (1885)
R. Tdh. (J. C.)

Theodotos (grek. Θεόδοτος, lat. Theodotus). Se
Antitrinitarier.

Theodricus monachus (Tjodrek), norsk
författare från slutet af 1100-talet, skref, troligen
på 1170-talet, en framställning af Norges historia
från Harald Hårfager till Sigurd Jorsalafare,
Historia de antiquitate regum Norwagiensium
(utg. af Storm i "Monumenta historica Norvegiæ"
1880). Arbetet utgör den första Norgeshistoria i
egentlig mening. Dediceradt till ärkebiskop Eystein
i Nidaros, står T:s verk måhända i visst sammanhang
med den ryktbare prelaten-statsmannens politiska
sträfvanden. Se Finnur Jónsson, "Den oldnorske og
oldislandske litteraturs historie" (bd 2), och H. Koht
i "Edda", 1914.
S. T—g.

Theoduadum, stad. Se Doué.

Theodulos. Se Thomas (magister).

Theodulpasset. Se Matterhorn.

Theofanes (grek. Θεοφάνης), grekisk historiker
från Mytilene, deltog i de asiatiska fälttågen med
Pompejus, hvilken han i sina skrifter likställde
med Alexander den store. Till tack fick han 61
f. Kr. romersk medborgarrätt, och i inbördeskriget
förde han befälet öfver ingenjörtrupperna och rådde
Pompejus att fly till Egypten. T. skref äfven en
historia öfver det tredje mithradatiska kriget.
J. C.

Theofanes Confessor (grek. Θεοφάνης ‘ο‘ ομολογητής),
bysantinsk historieskrifvare,
f. under Konstantin Kopronymos (741—775),
d. omkr. 817, drog sig tidigt tillbaka till ett
af honom grundlagdt kloster vid Marmarasjön. Under
bildstriden (se Bilddyrkan) tog den orädde munken
parti mot bildstormarna och blef därför af kejsar
Leo Armeniern förvisad till klippön Samothrake,
där han dog. T. åtog sig efter sin vän Synkellos’
(se Georgios Synkellos) död 810 eller 811
fortsättningen af dennes krönika, som han fullföljde
från 284 till 813. Oaktadt en hel del stilistiska
och andra svagheter är denna skildring en af våra
hufvudsakligaste källor för den äldre östromerska
historien, så mycket nyttigare som den tar hänsyn
till persernas och arabernas historia. Äfven T:s
språkbehandling, som står mellan folkspråket och
den litterära atticismen, är af intresse för
filologen. Krönikan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>