- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1075-1076

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Theofanes Confessor - Theofano - Theofil Ortholog - Theofilos - Theofilos - Theofilus - Theofrastos - Theofylaktos - Theognis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfversattes af Anastasius ("Bibliotekarien") till latin och
blef äfven för den västerländska historieskrifningen
en rikt flödande källa och en ovederlägglig
auktoritet. Den förnämsta handskriften af krönikan
är "Codex Vaticanus" från 1200-talet, den första
tryckta uppl. utgafs af fransmannen Jac. Goar
1655. Krönikan bearbetades tidigt nog till en
folkbok på ren vulgärgrekiska. Ett bevis på det
anseende, som T:s verk åtnjöt, är att man sedan
sammanslog en grupp af mestadels anonyma kronister
under den gemensamma titeln: "Hoi meta Theofanen"
eller, som man vanligtvis med ett latinskt namn
säger, T. continuatus, hvarigenom krönikan föres
fram till 961 (under Komanos II:s regering).
J. C.

Theofano [-nå̄]. 1. Östromersk kejsarinna, Romanos
II:s (se Romanos, sp. 702) gemål, anses ha förgiftat
sin make (968). — 2. Den föregåendes och Romanos II:s
dotter, tysk-romersk kejsarinna, f. omkr. 956, d. 991,
förmäld 972 i Rom med den unge tysk-romerske kejsaren
Otto II. Efter sin gemåls död styrde hon med framgång
Tyskland i sin son Otto III:s namn och uppträdde 989
i Rom som "imperatrix". Hon anses, stundom kanske
med någon öfverdrift, ha varit af betydelse för den
västerländska konsten, då hon från Konstantinopel
förde konstnärer, som med kejsarinnan efter Otto
II:s död bosatte sig i Köln och gåfvo upphof till
Kölnskolan. Litt. bl. a.: Moltmann, "T." (1878).
1—2. J. C.

Theofil Ortholog, signatur. Se Smotritskij.

Theofilos (lat. Theophilus). 1. Se Teofilus. —
2. Kristen apologet, enl. Eusebius den 6:e biskopen
af Antiokia, var till börden hedning, men hade
blifvit omvänd till kristendomen genom studiet af
den Heliga skrift. Hans skrift till Autolykos om de
kristnes tro, den enda bevarade af hans skrifter,
troligen tillkommen under kejsar Commodus (180—92),
är en enkelt och klart skrifven apologi med
de då vanliga bevisen för kristendomens sanning
och de kristnes höga moral gentemot den grekiska
religionens och filosofiens osedliga läror. Åtskilliga
litteraturkritiska problem knyta sig till skrifter
under T:s namn. Jfr Litteraturhist. af Harnack,
Bardenhewer m. fl. — 3. Biskop i Alexandria (385—412),
var närmast vän till den origenistiska teologien,
men öfvertygades af den sketiska öknens munkar med
deras knölpåkar, att origenismen var ett kätteri,
som borde bekämpas. Då de af honom förföljde
origenistiske munkarna i nitriska öknen funno
skydd hos Chrysostomos i Konstantinopel, fick T. en
kärkommen anledning att söka med rättrogenheten som
medel nedslå Konstantinopelpatriarkens ledarställning
i Orienten till förmån för Alexandrias patriarker. Med
hänsynslösa medel uppnådde han ock Chrysostomos’
afsättning (404). Hans fanatism mot hedendomen
ledde till förstöringen af det härliga alexandrinska
Serapeion. — 4. Enligt legenden en biskopsvikarie
i Cilicien, som, då han till följd af intriger
blifvit afsatt, vände sig till en i trolldom förfaren
jude. Denne förde honom nattetid till en församling af
djäflar, hvilkas öfverste lät T. afsvärja Kristus
och Jungfru Maria samt lämna förskrifning på
sin själ. Följande morgon blef T. mycket riktigt
återinsatt i sitt ämbete, men betedde sig från
denna stund övermodigt och despotiskt, i strid mot
sitt förra skaplynne. Slutligen föll ångern på honom. Han bad
och fastade i 40 dagar, tills Maria bevektes att tala
godt för honom hos sin son och fråntaga djäfvulen
förskrifningsbrefvet, hvilket T. fann liggande på
sitt bröst, när han uppvaknat ur en mattighetsslummer
i kyrkan. Han biktade då offentligen sitt brott
och sin undfångna förlåtelse samt dog på tredje
dagen. Denna legend, som är af grekiskt ursprung
(före 572) och sedan 900-talet vann stor spridning
i Västerlandet, blef föremål för litterär behandling
(på latin af Roswitha, Ragewin och Freising m. fl.,
på franska af Rutebeuf, d. 1290) och är framställd i
bild i franska kyrkor. Den utgör den kanske äldsta
kända berättelsen om ett förbund med djäfvulen
och är en föregångare till Faustsagan. Jfr Sommer,
"De Theophili cum diabolo foedere" (1844), Beissel,
"Geschichte der verehrung Marias in Deutschland
während des mittelalters" (1909).
1—4. (Hj. H—t.)

Theofilos, östromersk kejsare. Se Teofilos.

Theofilus, pseudonym. Se Rogerus från Helmershausen.

Theofrastos (grek. Θεόφϱαστος), kallad
Eresios, grekisk filosof och naturforskare,
f. 370 (371?) f. Kr. i Eresos på Lesbos, d. 285
(286?) f. Kr. i Aten, var lärjunge till Platon och
Aristoteles och efter den senares död (322) den
peripatetiska skolans hufvudman. T. efterlämnade
omkr. 200 skrifter af filosofiskt, etiskt och
naturvetenskapligt innehåll. Af dessa torde
de sistnämnda ha mest bidragit till hans stora
ryktbarhet, i främsta rummet de båda botaniska
verken Peri fyton historia (om växternas historia)
och Peri fyton aition (om växternas naturlära),
som i nyare tid utgetts i många öfv. Redan i T:s
böcker omtalas t. ex. växternas könsmotsättning med
exempel från dadelpalmens konstlade befruktning,
likaså fikonträdens kaprifikation, växternas
ändamålsenlighet, deras förhållande till den
omgifvande naturens inflytelser m. m., och det antal
växter, han uppräknar, går till öfver 400. Jämte
Aristoteles räknas T. som "växtlärans grundläggare",
ehuru deras botanik blott på långt håll är släkt
med nutidens och underlägsen t. o. m. den torra
botaniken i 1500-talets äldsta "Kräuterbücher". I
sina Etiska karaktärer (tysk öfv. 1897) visade
T. förmåga af naturtrogen skildring af personligheter
och blef därigenom af litteraturhistorisk betydelse.
C. Lmn. S—e.

Theofylaktos (grek. Θεοφύλαϰτος). 1. Östromersk
teolog, epistolograf och retor, f. i förra hälften
af 1000-talet (hans dödsår är obekant). Från diakon i
Sofiakyrkan i Konstantinopel steg han till ärkebiskop
i Ochrida i Bulgarien (omkr. 1078). Han utgaf
kommentarer till de "små profeterna" och en del af nya
testamentet, vidare exegetiska och polemiska skrifter,
bref och retoriska afh. och var lärare åt Konstantin,
son till Mikael Dukas Parapeinakes (1071—78). Hans
skrifter utgåfvos i 4 bd af Finetti och Borgogiovanni
1754—63 och finnas äfven i Mignes "Patrologia",
bd 123—126. — 2. T. Simokattos, vanligen kallad
Simokatta (se d. o.).
1—2. J. C.

Theognis (grek. Θέογνις, lat. Theognis), forngrekisk
elegisk skald af en förnäm och rik släkt i det
nisaiska Megara, lefde under senare delen af 6:e
årh. f. Kr. En politisk omhvälfning,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfch/0568.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free