Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thibaudin, Jean - Thibault - Thibaut - Thibaut, Anton Friedrich Justus - Thibaw (Hsipå) - Thibron - Thibå - Thiébaud, Eugène Georges - Thiébaut, Eugène - Thiel - Thiel, Artur Semmy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna armé söka sin tillflykt i Schweiz. Befordrad
till divisionsgeneral 1882, utnämndes T. 1883 till
krigsminister, men måste afgå redan 4 okt. s. å.,
emedan han icke vidtagit tillräckligt kraftiga
åtgärder för att förekomma de skandalösa uppträdena
vid konung Alfons’ af Spanien besök i Paris. Sedan
general Boulanger blifvit krigsminister, utnämndes
T. 1886 till kommendant i Paris, men måste efter
Boulangers fall 1887 afgå från denna plats.
E. W.
Thibault [-bå̄] Se France, J. A.
Thibaut [-bå̄], konung af Navarra, fransk trubadur,
f. 1201 i Troyes, d. 14 juli 1253 i Pamplona, var
grefve af Champagne och vardt genom arf efter sin
morbroder Sancho VII konung af Navarra 1234. I sin
tids politiska oroligheter spelade T. en ganska
tvetydig roll. Under Ludvig IX:s minderårighet
deltog han i högadelns fejder mot regentskapet, men
förmåddes af Ludvig VIII:s änka, drottning Blanche,
för hvilken han hyste en obelönad kärlek och som var
föremål för flertalet af hans dikter, att svika sina
bundsförvanter. Likt många andra galanta riddare
på den tiden blef han sedermera from, lät bränna
kättare, besjöng den Heliga jungfrun och drog ut
på korståg till Palestina (1239—40). En smakfull
och ledig form är utmärkande för hans dikter, hvilka
mestadels äro hållna i den lätta erotikens ton. T. var
en förmedlare mellan södra och norra Frankrikes
vitterhet. Hans Chansons utgåfvos i 2 bd 1742 och i
en kritisk uppl. af P. Tarbé i dennes "Chansonniers
de Champagne". Jfr Delbarre, "Vie de T." (1850).
Thibaut [-bå̄], Anton Friedrich Justus, tysk
rättslärd, f. 4 jan. 1772 i Hameln, d. 28 mars 1840
i Heidelberg, blef 1796 juris doktor, 1798 e. o. och
1801 ord. professor, allt i Kiel, samt flyttade 1892
som professor till Jena och 1806 till Heidelberg,
där han verkade till sin död. Han var en på sin
tid högt ansedd rättslärare och författare, hvars
förnämsta arbete,
Das system des pandektenrechts (I—II, 1803),
utkom i många uppl. (9:e utg. af A. von Buchholtz 1846).
Bland hans öfriga skrifter må nämnas
Theorie der logischen auslegung des römischen rechts (1799; 2:a uppl. 1806) och
Versuche über einzelne theile der theorie des rechts (2 bd, 1798—1801; 2:a uppl. 1817).
T. var ock i många år medredaktör af tidskr.
"Archiv für die civilistische praxis". Hans
Juristischer nachlass i 2 bd utgafs 1841—42. Ifrig
förkämpe för idén om en gemensam lagbok som en grundval
för Tysklands enhet, framställde T. sin ståndpunkt i
Über die nothwendigkeit eines allgemeinen bürgerlichen rechts für Deutschland (1814; 3:e uppl. 1840)
och kom därmed att stå som märkesman för den filosofiska
rättsskolan i motsats till en Hugo, en Savigny, som
företrädde den historiska skolan (se Hugo, G.,
Savigny 1 och Rättsskola).
T. var framstående kännare af den klassiska
musiken, hvilket bl. a. framgår af hans arbete
Über reinheit der tonkunst (1825; 7:e uppl. 1893).
En lefnadsteckning af T., af Baumstark, utkom 1841.
(C. G. Bj.)
Thibaw. 1. (Hsipå) En af shan-staterna (se Tai 3) i Burma.
— 2. Konung. Se Burma, sp. 645.
Thibron l. Thimbron (grek. Θίβϱων l.
Θίμβϱων), spartansk härförare, som 400 f. Kr. sändes
till Mindre Asien med en krigshär för att bistå
de asiatiske grekerna i deras fientligheter med
perserna. För sådant ändamål förstärkte han sina
stridskrafter genom att i sin sold taga de under
Xenofons ledning stående 6,000 greker, hvilka utgjorde
återstoden af Kyros’ grekiska legohär. Han kunde dock
endast föga uträtta mot Tissafernes och aflöstes
inom kort af Derkyllidas. 391 f. Kr. stupade han
under ett från Efesos företaget fälttåg mot den med
atenarna förbundne persiske befälhafvaren Struthas.
A. M. A.
Thibå, konung. Se Burma, sp. 645.
Thiébaud [-bå̄], Eugène Georges, fransk politiker,
f. 16 mars 1850 i Toulouse, d. 21 jan. 1915 i
Paris, var tidningsman först i landsorten och från
1885 i Paris, där han 1887 gjorde sig bemärkt som
journalistisk ledare af propagandan för general
Boulangers val först till deputerad i så många
valkretsar som möjligt och sedermera till republikens
president. Då Boulanger närmade sig rojalisterna,
bröt emellertid T., som var öfvertygad republikan,
ostentativt med honom och lät uppställa sig som
hans motkandidat vid ett parlamentsval. T. verkade
därefter vid Barrès’ sida som en bland nationalismens
ifrigaste banerförare; 1899 invecklades han i ett
riksrättsåtal och undgick häktning endast genom
snabb flykt. Bland hans skrifter märkas
Le parti protestant et le progrès du protestantisme en France depuis vingt-cinq ans (1895),
Parlementaire et plébiscitaire (1900),
Souvenirs d’un publiciste (1908—09) och
Le secret du règne (1909).
V. S—g.
Thiébaut [-bå̄], Eugène, fransk diplomat, f. 31 mars
1856 i Stockholm, son till franske konsuln där,
fick sin första skolundervisning vid Franska skolan
i Stockholm, blef juris licentiat i Frankrike,
anställdes 1882 vid konseljpresidentens kansli och
inträdde 1885 på konsulsbanan samt var bl. a. 1893—95
t. f. generalkonsul i New York. Efter att ha
tjänstgjort som ambassadsekreterare i Washington
(sedan 1898) och Bern (sedan 1901) utnämndes
han till envoyé 1906 i Buenos Aires och 1910 i
Stockholm, där han stannade till sept. 1918, då
han pensionerades. Några af honom vid sammanträden
af ententens sändebud i Stockholm i juli 1917
framställda förslag att utöfva inverkan på svenska
pressen i ententevänlig riktning kommo i jan. 1918
till allmänhetens kännedom och föranledde en rätt
hetsig tidningspolemik.
Thiel [tīl], stad. Se Tiel.
Thiel [tīl], Artur Semmy, affärsman, f. 30 sept. 1860
i Norrköping, slog sig ned som köpman i Stockholm
1880, vann anseende för duglighet och som expert i
varukännedom samt blef styrelseledamot i ett stort
antal bank-, industri- och handelsföretag. Därjämte
anförtroddes honom flera maktpåliggande offentliga
uppdrag. Så har han varit kommissarie vid
Stockholmsutställningen 1897, generalkommissarie vid
Världsutställningen i Paris 1900, led. af K. teaterns
a.-b:s styrelse (sedan 1898), chef för k. Operan
dec. 1907—juni 1908 och, sedan 1915, led. af Statens
handelskommission. Jfr Sachs 1. — Hans broder
Ernest Jacques T., f. 18 aug. 1859 i Norrköping,
bankdirektör i Stockholm, har gjort sig känd som
konstsamlare (se Thielska galleriet) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
