- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1239-1240

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tian-schan, Tiansjan l. Tien-schan (fr. Thian-chan, eng. Tian-shan), "himmelsberget" - Tiao, myntv. Se Kina, sp. 43 - Tiar (grek. och lat. tiara) - Tiarini, Alessandro - Tiarp, socken i Skaraborgs län - Tiazin, kem. Se Tjärfärger samt Aziner i Suppl. - Tibaldi. Se Pellegrini, P. - Tibarenerna. Se Tubal. - Tibast. Se Daphne, bot. farm. - Tibbon, Jehuda. Se Rabbinska språket och litteraturen, sp. 818. - Tibbu l. Tubu (sing. tedetu), nomadfolk i Nord-Afrika - Tibell, Gustaf Vilhelm af

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som tränga in mellan de divergerande fjällkedjorna och
där ge upphof till en rik stäppvegetation. Äfven
centrala T. eger fuktiga somrar, hvarigenom
vidsträckta skogsområden uppstått på nedre delen
af norra bergsidan och inom de högre partierna
vidsträckta snöfält och stora glaciärer. På grund af
T:s mycket stora relativa höjd uppstå meteorologiska
förhållanden, som göra, att äfven på de öfriga delarna
af T. utfälles fuktighet. Skillnaden mellan T. och
omkringliggande ökenområden blir därför utomordentligt
stark. Nederbördsmängden aftar emellertid successivt
mot ö. och s., så att den på södra sidan af T. är
blott en bråkdel af den på norra sidan. Vattendelaren
och fjällsystemets höjdaxel sammanfalla ej, utan
den förra är öfvergripande. På grund häraf och som
följd af den tektoniska och morfologiska byggnaden med
stora genombrottsdalar transporteras dock af floderna
till den södra sidan en stor del af den nederbörd,
som faller på norra sidan. Detta har gett upphof
till blomstrande oaser på södra sidan och förklarar
det märkliga förhållandet, att kulturbygden på denna
ökensida varit både äldre och rikare än på den norra,
stäppsidan. Denna senare del har bebotts endast
af nomader, undantagandes Iliprovinsen, som sedan
gammalt hyst en rik kultur. Under senare tider ha
ryssarna koloniserat norra sidan med jordbruksidkande
befolkning, och ur militärstationerna ha efter
hand uppstått små stadssamhällen. — De omgifvande
ökenområdena ha till följd, att ingen droppe
nederbörd, som faller på T., når i öppet rinnande
vatten oceanerna. Samtliga floder sina ut i sanden
eller nå afloppslösa sjöar. Vattendrag, som i de öfre
och mellersta delarna af T:s dalar framstå som mäktiga
floder, ha i dalmynningen krympt hop till små bäckar.

T. var ända fram till 1856 föga kändt. Efter
detta år började emellertid ryssarna undersöka
fjällkedjan, och bland de förste och mest banbrytande
forskarna märkas Semjonov och Sjevertzov. I senare
tid har T. berests af amerikanerna W. M. Davis
och E. Huntington (se Pumpellys "Exploration
in Turkestan", Carnegie institute, Washington,
1905), af tyskarna Merzbacher (sammanfattande
framställning i "Geographische zeitschrift", 1913),
Friederichsen (i "Gesellschaft für erdkunde", Berlin,
1903) och Machatschek ("Petermanns geographische
mitteilungen", Ergänzungsheft 176, 1912) samt af
ungrarna J. Prinz och v. Almáry (i "Mitteilungen
K. K. geografischer gesellschaft", Wien, 1909).
H. A—nn.

Tiao, myntv. Se Kina, sp. 43.

Tiar (grek. och lat. tiara), urspr. namn på
en i Österlandet, i synnerhet i Persien, vanlig
hufvudbonad af vanligen toppigt bikupeliknande form,
den allmänt brukade tiaran något tillbakaböjd,
den af konungarna burna däremot upprättstående;
nu benämning på påfvens tredubbla krona (se Krona,
sp. 8 o. fig. 15, samt Kröning, sp. 165, 167). Jfr
Saitafernes.

Tiarini, Alessandro, italiensk målare, f. 1577,
d. 1668, var lärjunge af Prosp. Fontana och Cesi
i Bologna och sedan af Passignano i Florens, alla
tre manierister. Då han återkom till Bologna och
rönte inflytande af Lud. Caracci, utbildade han den
egendomliga stil, som tillhör hans
mognare ålder. Han anses för en af sin tids
grundligare och insiktsfullare konstnärer,
lade hufvudvikten vid teckningen, men saknade
färgens behag. Hans målningar ega en viss dyster
högtidlighet, allvar och patos samt innerlig
melankoli. Af hans arbeten märkas S. Dominicus väcker
till lif en död gosse
(S. Domenico i Bologna),
Konungarnas tillbedjan (i S. Salvatore där,
ansedd för hans bästa altartafla), Adam och Eva
vid Abels lik
(Pal. Pitti, Florens), Korsfästelsen
(i Modenas galleri), Korsbärandet (i Wien) m. fl.
C. R. N.*

Tiarp, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad. 1,212
har. 256 inv. (1917). Annex till Åsle, Skara stift,
Vartofta kontrakt.

Tiazin, kem. Se Tjärfärger samt Aziner i Suppl.

Tibaldi. Se Pellegrini, P.

Tibarenerna. Se Tubal.

Tibast. Se Daphne, bot. farm.

Tibbon, Jehuda. Se Rabbinska språket och litteraturen,
sp. 818.

Tibbu l. Tubu (sing. tedetu), nomadfolk i Nord-
Afrika, östra delen af Sahara, ungefär mellan 12° och
24° ö. lgd, från Fessan i n. till Tsads breddgrad i
s. Deras västligaste boningsorter äro oaserna Agram,
Kauar och Djebado, deras nordligaste Katrun inom
Fessans gräns, medan de söderut småningom blanda
sig med negerbefolkningen i Kanem, Bornu, Wadai och
nordvästra Dar-Fur. Deras egentliga hem är Tibesti (se
d. o.) l. Tu, hvarifrån de fått sitt namn ("bergsbor",
af tu, klippa, och bu, ett pluralsuffix, motsvarande
bantu-prefixet ba). Man delar dem i två afdelningar:
de nordligare, teda, mer eller mindre fullblodiga
tibbu, och de sydligare dasa, negroida tibbu. Mera
aflägse besläktade med samma familj äro baele i de
östra och sydöstra oaserna samt zoghawa l. zaghwa
i norra Dar-Fur. Tibbu ha af de fleste etnografer
betraktats som negrer, men torde numera, efter
Nachtigals undersökningar, få anses som hamiter,
närmast liknande tuaregerna. De bilda en homogen
ras, som i sina berg icke undergått några märkliga
förändringar, och utmärkas genom regelbundna
anletsdrag, långt, svart, lockigt hår och stolt
hållning och sakna negrernas platta näsa samt tjocka
läppar. Men i s., där de blandat sig med negrerna,
företer rasen alla öfvergångsgrader mellan hamiter
och negrer. Samma öfvergångsgrader känneteckna deras
språk, hvars mest ålderdomliga och rena gren är tedaga
i Tibesti. Tedaga liknar hvarken de hamitiska eller
negerspråken och har af några förklarats utgöra
en själfständig utveckling af ett ursprungligt
tibbu-berberspråk. De sydligare dialekterna däremot
klassificeras vanligen som negerspråk. Tibbu,
sedan några århundraden muhammedaner, utmärka sig
för vildhet och grymhet. Jfr Berber och Sahara,
sp. 344—345 o. fig. 6.
(K. V. Z.)

Tibell, Gustaf Vilhelm af, friherre, militär, f 12 maj
1772 på Öster-Malma, Ludgo socken, Södermanland, d. 8
mars 1832, deltog som underofficer vid Södermanlands
regemente i finska kriget 1788—90 och utnämndes
1791 till underlöjtnant vid nämnda regementes
artilleri. 1792 blef han kompaniofficer och lärare
samt 1795 kompanichef vid krigsakademien på Karlberg
och s. å.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfch/0652.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free