- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1251-1252

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tibet, landområde i Central-Asien - Tibet, ett fint kypradt kamgarnstyg - Tibetan, invånare i landområdet Tibet (se d. o.). - Tibetanska språket och litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1863—68 arbetade i hemlighet punditer (se Pundit),
främst Naing Singh, i T. Under senare tid ha ryssar
(Przjevalskij, Roborovskij), amerikanare (Rockhill)
och engelsmän (Ryder-Rawling 1904—05, Longstaff
och Shering 1905) samt svensken Sven Hedin (se
d. o.) besökt T. Hedins viktigaste arbeten öfver
T. är "Scientific results of a journey in Central
Asia" (1899—1902) samt "Southern Tibet" (1918; om
detta verk se Transhimalaya). Af stor politisk
betydelse var den engelska militärexpeditionen
till Lhasa 1904 under befäl af Younghusband.
H. A—nn.

Tibet, ett fint kypradt kamgarnstyg i fyrskaftad
bindning med inslagen synliga öfver tre
varptrådar och bundna vid hvarje fjärde. Används
till damklänningar. Jfr Merino 4.
G. A. W.

Tibetan, invånare i landområdet Tibet (se d. o.).

Tibetanska språket och litteraturen. Alla i Tibet
talade språk med undantag af sokpa, som tillhör de
mongoliska språken, och gyarung, som är kinesiskt,
höra till tibeto-burmanska språkfamiljen (se d. o.) af
de s. k. monosyllabiska språken. — Tibetanskans
inhemska namn är Bod-skad [utt. bhö-kä], "Bods
l. Tibets språk"; dialekter kallas pál-skad [phal-kä],
"vulgärt språk" i motsättning till rje-sa, "städadt
eller vördsamt tal", och ch’os-skad, "bokspråk",
det litterära idiom, hvari de heliga skrifterna och
andra klassiska verk äro affattade. T. omfattar tre
dialektgrupper: 1) den västra i prov. Ngari (Nari) och
Khorsum i Stor-Tibet, samt i Baltistan, Lahul, Ladak
och Kashmir, d. v. s. det under Kashmir lydande Lilla
Tibet; 2) den centrala i prov. Gtsang (Tsang) och Dbus
(Y) med hufvudstaden Lhasa; 3) den östra i prov. Khams
(Khamdo). Härtill komma smärre dialektgrupper från
Himalayas gränstrakter och utom-tibetanska stater,
t. ex. i Kunawar, Bashahr, Garhwal, Kumaon, Nepal,
Sikkim, Bhutan, alla närmast hörande till den centrala
gruppen. Tapka l. tawang i Assam synes bilda öfvergång
mellan den centrala gruppen och sifan-dialekterna vid
kinesiska gränsen. På norra gränsen till Turkestan
talas de nomadiska hor-pa-stammarnas idiom. Antalet
af tibetanskt idiom talande torde närma sig 8 mill.,
medan de egentlige tibetanerna icke torde vara mera
än omkr. 3 mill. — Den västra dialektgruppen är den
ålderdomligaste och närmar sig sålunda skriftspråket;
den centrala gruppen representeras genom riks-
l. talspråket i Lhasa. — Skriftspråket härstammar
i den genom skriften kännetecknade ålderdomliga
formen från 600-talet, då bokstafsskriften infördes
från Indien och anpassades för det dåv. tibetanska
språkets ljudbestånd med buddistiska munkars hjälp
af en tibetansk minister Thonmi. Alfabetet, en
afart af den vanligaste indiska brahmi-skriften,
devanagari, består af en del sammansatta tecken
och omkr. 35 bokstäfver ordnade som i sanskrit
och skrifves från v. till h. Alla ord skrifvas
tillsammans, men hvarje stafvelse skiljes från den
efterföljande med en punkt. Däraf olika meningar
om orduppdelningen. Vokaltecken finnas för a, e, i,
o, u;
konsonanter att uttala med a-vokal, då intet
annat vokaltecken är därmed — på diakritiskt sätt —
förbundet, äro k, kh, g, n̄ (ng); č (tj l. tʃ), čh
(tjh l. tʃh), ǰ (dj l. dž), ñ (nj); t, th, d, n; p,
ph, b, m; ts, tsh, dz; w, zh, z, ’h, y, r, l, sh,
s. h.
De sanskritiska s. k. cerebralerna (lingvalerna)
betecknas med t, th, d, n, sh omvända. Synnerligen
starkt i ögonen fallande i skriftspråket är den stora
mängd stumma konsonanttecken och hopningar af sådana,
hvilka icke uttalas alls eller ha väsentligen annat
uttal, än det ursprungliga tecknet anger. Detta
måste i främsta rummet betecknas som konservativ
stafning, konservativare än i hvarje annat kändt
skriftspråk (engelskan icke undantagen). Det bestående
stafningssättet måste i stort sedt betraktas som
fonetisk beteckning för språket, sådant det ljöd
på 600-talet, då skriften infördes. Skillnaden
mellan skrifsättet och det nuv. uttalet betecknar
sålunda de förändringar i fonetiskt hänseende,
som språket undergått till våra dagar. I själfva
verket öfverensstämmer den västra dialektgruppen,
som uppenbarligen representerar en ålderdomligare
ståndpunkt, närmare med skriften än de öfriga. I vissa
fall synas emellertid icke tecknen ha haft adekvat
eller något värde alls; man antar i sådana fall, att
sådana bokstäfver äro tillsatta af buddisterna för att
ge orden ett sanskritliknande utseende (t. ex. rgyal,
uttaladt djal, "konung", under antagande att det
sammanhänger med eller borde likna sanskr. raja,
"konung"). I hvilken utsträckning uttalet skiljer
sig från det traditionella stafsättet, må belysas af
exempel som provinsnamnet Dbus uttaladt U eller Ui;
bstan-hgyur utt. tandjur, bkah-hgyur utt. kandjur;
dgra utt. da; orden rka, dkah, bkah, bska uttalas
alla som ka; endast stafningen anger sålunda
det etymologiska värdet och (den ursprungliga)
betydelsen. De viktigaste uttalsreglerna äro:
1) af två eller flera konsonanter i början af
en stafvelse uttalas blott den sista och ofta
med fonetisk förändring, af flera i slutet blott
den första; 2) gutturaler och labialer med j bli
palataliserade dentaler: kj pj bli č, gj bj bli
ǰ, mj blir nj o. s. v.; 3) gutturaler, dentaler,
labialer med r bli supradentaler: kr, tr pr bli ṭ,
gr, dr, br
bli ḍ, sr, šr, hr bli š o. s. v.; 4)
a, o, u framför d, n, l och efter j uttalas som ä,
ö, ü,
och -as, -os, -us i slutet öfvergå till ai,
oi, ui
(eller ä, ö, ü); 5) g, d, b i ordslut bli
k, p, t. Sålunda uttalas bla-ma, "präst", la-ma;
rgjal-po, "konung", jäl-po; brjod, "tal", jöt; dpja,
"skatt", ča; hbras-bu, "frukt", ḍä-bu; spra l. spreu,
"apa", deu, ṭeu. Rörande det grammatiska systemet
må följande anföras. Nomen utmärkes ofta med ett
särskildt suffix: pa (po), ba (bo), ma (mo), som
eg. betecknar agent, t. ex. čú, "vatten", čú-pa,
"vattenbärare", men då ma (mo) i motsats till de
öfriga därjämte betecknar kvinnligt kön, anses dessa
suffix som ett slags artikel eller genusmärke, hvilka
eljest saknas i språket, t. ex. bód-pa, "tibetan",
bód-ma, "tibetanska"; mí-bo, "man", mí-mo, "kvinna";
kasus hos nomina och pronomina äro 8, hvaraf nom.,
ack. och vok. icke ha särskild beteckning, endast
framgå ur ordföljden (subj. — obj. — verb); de öfriga
kasus uttryckas medelst suffix eller partiklar, lika
för sing. och plur. Plur. uttryckes genom särskilda
suffix: rnams (utt. nam) och dag eller čag, som
inskjutas före kasusändelserna, t. ex.: sangs rgyas
(utt. sang-djä, "Buddha"), dat. sing. sangs rgyas la,
dat. plur. sangs rgyas rnams la. Vid flera substantiv
i samma ställning, eller då subst. bestämmes af ett
(alltid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0658.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free