Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flygskrifter samt en begynnande landsortspress utmärkte
tidehvarfvet. Af tidningarna kunna nämnas Peter
Mommas "Gazette" (1742–58), tryckt på franska,
och "Stockholms weckoblad" (1745–79). De äldsta
landsortstidningarna voro "Götheborgs weko-lista"
(1749–57), "Carlskronas weko-blad" (1754, den
äldsta ännu fortlefvande landsortstidningen),
"Norrköpings wekotidningar" (1758; bladet fortlefver i
"Norrköpings tidningar") och "Nyköpings wekoblad"
(1764 ff.) m. fl. Vid de flesta riksdagar
utgafs en riksdagstidning (se d. o.). 1756
uppsattes som den första i sitt slag "Linköpings
stiftstidningar". "Dagligt allehanda", som från 1767
hade utgjort ett bihang till "Stockholms weckoblad",
skildes 1769 därifrån som en själfständig tidning,
hvilken blef den första dagliga i Sverige och länge
var Sveriges ojämförligt förnämsta annonstidning. I
vittert afseende anmärkningsvärd är J. Roséns
"Hvad nytt? Hvad nytt?" i Göteborg (1772–73). Den
förnämsta förmedlaren mellan de bildade i Sverige
och den allmäneuropeiska bildningen, skaparen af en
litterär press i Sverige, var K. K. Gjörwell genom
sina många tidningsföretag alltifrån 1750-talet. En
framstående tidningsman var Anders Berch, som 1768–69
utgaf "Posten". Under 1770–80-talen uppsattes i flera
större provinsstäder veckotidningar, af hvilka "Lunds
weckoblad" (1775) fortgår än i dag. Den för nationens
bildning epokgörande tidningen "Stockholmsposten"
(J. H. Kellgren och K. P. Lenngren), hvilken började
utges 1778, innehöll äfven nyhetsmaterial. – Hvad
pressens rättsliga ställning angår, hade tidningarna,
liksom öfriga skrifter, enligt 1684 års förordning
varit underkastade censur, tills denna upphäfdes
genom tryckfrihetens införande 1766 (se Censur,
sp. 1430). På utgifning af tidning söktes vanligen
privilegium, som efter Kanslikollegiets hörande
meddelades af K. M:t. Genom 1785 års författningar
(3 maj och 24 aug.) om den periodiska pressen
kringskars tryckfriheten betydligt, i det att
boktryckarna ensamma tillerkändes rättighet att utge
dagblad, vecko- eller månadsskrifter, dock med det
uttryckliga villkor, att utgifvaren därtill fått
konungens (eller Kanslikollegiets) privilegium, i
hvilket äfven skulle införas föreskrift om de ämnen,
som finge i tidningen behandlas; tillika förbjöds
fortsatt utgifning af alla de periodiska skrifter, som
utan dylika privilegier då utgåfvos. Tryckfrihetens
lössläppande genom förordningen af 11 juli 1792
framkallade "jakobinska" tidningar (Philipsons
"Patrioten", 1792–94) och den sansade "Extra posten"
(1792–95; Leopold m. fl.). Under fortgången af
Gustaf IV Adolfs regering lades ånyo hårda band på
det fria ordet, så att pressen urståndsattes att
utgöra språkrör för den allmänna meningen. Till en
början återupplifvades 26 mars 1798 de nyssnämnda
bestämmelserna af 1785. Vid Kanslikollegiets
upphäfvande (1801) fick hofkansleren uppsikt öfver
pressen. "För vinnande af större likformighet" påbjöds
i dec. 1804, att landsortstidningarna skulle först
meddela stockholmsnyheter, därefter nyheter från
den stad, hvarest de utgåfvos, vidare öfriga inrikes
nyheter och sist utrikes nyheter. Allt omnämnande af
Frankrikes inhemska angelägenheter samt "Buonapartes"
person förbjöds 15 dec. 1804. Veckobladen blefvo kort
därefter, i jan. 1805, förbjudna att införa andra
utrikes nyheter än sådana, som förut blifvit tryckta
i Posttidningarna, hvilket stadgande ytterligare
skärptes 28 jan. 1806, då det förbjöds att införa
något af hvad som i utländska tidningar funnes
omnämndt angående de nya geografiska och politiska
förändringarna i Tyskland och Italien. Efter
statshvälfningen 1809 upphäfdes alla dessa
stadganden genom tryckfrihetsförordningen af 9 mars
1810. Enligt denna skulle dagblads och periodiska
skrifters utgifvaro ensamma vara underkastade
författaransvaret; de framför andra erinrades om
ett rätt bruk af tryckfriheten, och utgifvarens
förbrytelse genom sådant blad skulle umgällas dubbelt
i alla de fall, där med penningar pliktas. Detta
stadgande finnes jämväl intaget i vår ännu gällande
tryckfrihetsförordning af 16 juli 1812. Däri
föreskrifves dessutom, att utgifvare af dagblad eller
periodiska skrifter måste anmäla sig, jämte titeln och
tryckningsorten, hos hofkansleren (numera hos chefen
för Justitiedepartementet), som eger att meddela
bevis, att intet hinder mot tidningens utgifvande
förekommer (se vidare Tillståndsbevis). Det fria
ordet kunde alltså på allvar börja att kämpa sig
fram till en maktställning i samhället, ehuru den
(1812–44) återupplifvade indragningsmakten lade
många hinder i vägen därför (jfr Indragningsmakt,
sp. 579). Bland de nyframträdande tidningarna märkas
P. A. Wallmarks konservativa "Journal" (1809–37),
de af Grevesmöhlen (se denne) 1810–13 utgifna,
B. J. Törneblads "Nya posten" m. fl. Pressen genljöd
länge af den vittra striden mellan romantiker
och akademister. På 1820-talet var "Kometen" i
Stockholm den anmärkningsvärdaste nya litterära
tidningen. En tidningsutgifvare med klart politiskt
program framstod ändtligen i G. Scheutz, som (i
"Anmärkaren", 1817–20, och "Argus", 1820 ff.) med
fasthet förde framåtskridandets talan. "Argus"
(Scheutz och J. Johansson) var den första utpräglade
oppositionstidningen och riktade sin udd mot
ämbetsmannagodtycket, men ej mot konungen. För
reformer verkade äfven "Stockholms courier"
(1820–22; J. P. och S. L. Theorell); öfver hufvud
taget är 1820-talet det årtionde, då den verkliga
politiska pressen började taga fart. 1824 pålades en
tidningsstämpelafgift. som afskaffades först 1872 (se
Korsbandsförsändelse). Under julirevolutionens år,
1830, framträdde L. J. Hiertas ryktbara och högeligen
inflytelserika oppositionstidning "Aftonbladet",
som (under Hiertas ledning till 1851) djärft
och outtröttligt, med ofta hänsynslöst skämt,
arbetade för nationens demokratiska uppfostran,
hela styrelsesättets ombildning till verklig
konstitutionalism, representationens reformering,
afskaffande af religionstvång, folkbildningens
höjande, näringsfrihet, mildare brottmåls-
och civillagar m. m. Först med "Aftonbladet"
vardt det offentliga ordet en makt i de allmänna
angelägenheterna. Tidningen var aktuell, jämförelsevis
kortfattadt skrifven och efter tidens mått allsidig;
dess litterära afdelning var emellertid underlägsen
flera af konkurrenterna. Vid "Aftonbladets" sida
kämpade det föryngrade "Dagligt allehanda" (den
redbare, men häftige V. F. A. Dalman), J. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
