Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tripolis - Tripoliskriget - Tripolit - Tripolitanien - Tripolitanska galläpplen - Tripolitsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4. Stad i Grekland. Se Tripolitsa.
5. Stad vid Svarta hafvet. Se Tarabulus 1.
1–5. E. A-t.
Tripoliskriget kallas det erövringskrig Italien
1911–12 förde mot Turkiet för att frånrycka denna
makt dess båda nordafrikanska provinser Tripolis
och Bengasi (Cyrenaica). Italien, som mot att ge
Frankrike fria händer i Marokko förvärfvat franskt
erkännande af motsvarande handlingsfrihet i Tripolis
(1901) och sannolikt afslutat ett liknande aftal
äfven med England, beslöt efter den ungturkiska
statshvälfningen 1908 att snarast möjligt företaga den
länge planerade annexionen, innan Turkiets krigsmakt
till lands och sjöss hunne reorganiseras. Turkiska
öfvergrepp mot italienska undersåtar i Tripolis och
påverkan från innehafvare af betydande italienska
finansintressen där förmådde italienska regeringen
att hösten 1911 skrida till aktion. Ett italienskt
ultimatum (27 sept.) uppfordrade sultanen att
inom 48 timmar medge italiensk ockupation af
de båda provinserna och dessas ställande under
italiensk förvaltning med formellt bibehållande
af sultanens suveränitet. Sedan fristen utlupit,
förklarade Italien Turkiet krig (29 sept.). Några
turkiska jagare sänktes (29–30 sept.) vid Prevesa
och Durazzo, men på österrikisk-ungersk önskan fann
sig Italien sedan föranlåtet att afstå från vidare
operationer i Adriatiska och Joniska hafven för att
ej sätta status quo på Balkanhalfön i fara. Staden
Tripolis började bombarderas 3 okt. och besattes
5 okt.; de fåtaliga turkiska stridskrafterna drogo
sig inåt landet. Italienarna förklarade 6 okt. hela
kusten i blockad. Staden Bengasi besattes 20 okt.,
Homs 21 okt. En turkisk-arabisk framstöt mot
staden Tripolis’ närmaste omnejd (23 okt.) ledde
till heta strider och föranledde italienarna att
mot den infödda befolkningen i trakten tillgripa
ytterst hårda repressalieåtgärder. Nya strider
(27 okt.–12 nov.) nödgade dem att draga sina
linjer tillbaka till Tripolis’ förstäder. Kort
därefter vållade regntidens inträde ett afbrott
i krigsoperationerna. Långsamheten i de framsteg
ockupationen gjorde under den försiktige general
Canevas ledning äfven efter offensivens återupptagande
1912 framkallade i Italien en nervös stämning, som
dref regeringen att beordra militära operationer
äfven mot andra och sårbarare delar af det turkiska
riket. Några turkiska örlogsfartyg förstördes
(24 febr.) i Beiruts hamn. De yttre forten vid
Dardanellsundets mynning beskötos (18 april), men
Turkiets motåtgärd att minera sundet vållade den
internationella handeln så stora svårigheter, att
stormakterna ingrepo och åstadkommo en uppgörelse,
enligt hvilken Turkiet åter frigaf genomfärden
genom Dardanellsundet mot något slags garanti för,
att forcering af sundet ej skulle ifrågakomma. En
italiensk jagarflottilj företog dock natten till
19 juli en rekognosceringsfärd ett stycke inåt
sundet. Den lilla ön Astropalia ockuperades 28
april, och 4 maj tog generallöjtnant Ameglio ön
Rhodos i besittning. I Röda hafvet bombarderades den
arabiska hamnstaden Hodeidah, och sydvästra Arabiens
kust blockerades. Italiens obestridda besittning
af sjöherraväldet betog Turkiet hvarje utsikt att
undsätta de tappert kämpande små truppafdelningarna
i Tripolis och Bengasi, där italienarna sommaren 1912
gjorde rätt
afsevärda, om än långsamma och hårdvunna framsteg. Å
ömse håll var man, ej minst med hänsyn till den
växande spänningen på Balkanhalfön, nu benägen
för fred, förhandlingar därom inleddes i stor
hemlighetsfullhet på sensommaren i Lausanne och
utmynnade i fredsfördraget i Ouchy (15 okt.), ofta
kalladt freden i Lausanne. Italien, som redan 5
nov. 1911 förklarat provinserna T. och Bengasi
annekterade, genomdref en förklaring af sultanen
till deras befolkning om beviljande åt dem af
"oinskränkt autonomi", de turkiska trupperna
och civile ämbetsmännen återkallades från de
sålunda faktiskt, fastän ej formellt, af trädda
områdena. Italien lofvade hemkalla sina trupper
från de ockuperade öarna i Egeiska hafvet samt att
åtaga sig den del af den turkiska statsskulden,
för hvilken inkomsterna från Tripolis och Bengasi
utgjorde garanti. Åt befolkningen på öarna i Egeiska
hafvet ställde sultanen i utsikt rättvis förvaltning
och vissa själfstyrelsereformer. Återlämnandet
till Turkiet af de s. k. Tolföarna kom i praktiken
att ställas på framtiden och hade ej verkställts
vid Världskrigets utbrott 1914. Jfr G. Ramaciotti,
"Tripoli, a narrative of the principal engagements of
the italian-turkish war" (1912), Bevione, "Come siami
andati a Tripoli" (s. å.), v. Grävenitz, "Der krieg
Italiens gegen die Türkei" (s. å.), von dem Borne,
"Der italienisch-türkische krieg" (2 bd, s. å.),
E. N. Bennett, "With the turks in Tripoli" (s. å.),
och T. Irace, "With the italians in Tripoli" (s. å.).
V. S-g.
Tripolit, geol., en mer eller mindre lerig,
hvit eller gulhvit stenart eller skiffer artad
massa, som till stor del består af kiselskalen
efter diatomacéer och andra mikroskopiskt
små organismer. Den har sitt namn (nlat. terra
tripolitana) efter Tripolis i norra Afrika, hvarest
den först torde ha uppmärksammats. Från Bilin i
Böhmen förekommer den i handeln målen under namn
af trippel (tripel) och nyttjas till metallers
rengöring och polering. - Stundom hänföras under
benämningen tripolit äfven vanlig infusoriejord eller
kisel-gur. På grund af sin kemiska sammansättning har
trippelstenen räknats tillhöra opalarterna. Jfr Opal.
E. E.
Tripolitänien (it. T ripolitania), provins i
italienska kolonien Libia. Se Tripolis 1.
Tripolitanska galläpplen. Se Galläpplen, sp. 650.
TripolPtsa (officiellt Tripolis), hufvudstad i
grekiska nomarkien Arkadia, 663 m. ö. h., ligger
i sydöstra delen af den arkadiska karstplatån,
forntidens Tegeatis (se d. o.), vid järnvägen
Korint- Kalamai. 10,958 inv. (1907). T. är säte
för di-kasterion (kretsdomstol) och ärkebiskop,
har gymnasium med fornminnesmuseum samt
prästseminarium. Af näringar märkas matt- och
lädertillverkning samt liflig handel. T. ligger
omkr. 7 km. n. v. om det gamla Tegea och är delvis
byggdt af dess ruiner samt på dess och de forntida
städerna Man-tineias och Pallantions område i början
af turkarnas herravälde. Efter freden i Pozarevac
(1718) var det Moreas hufvudstad och säte för en
pascha samt hade omkr. 20,000 inv. Yid grekiska
frihetskrigets början stormades den af turkar och
albaner försvarade staden af grekiska friskaror
under Kolo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
