Print (PDF) - On this page / på denna sida - Trolle, Birger - Trolle, Arvid Birgersson - Trolle, Erik Arvidsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trolle ståndare. Han ogillade sålunda dennes uppror mot kung Karl 1457. Yid Kristian I:s ankomst till Sverige på sommaren s. å. blef han emellertid - i likhet med sin meningsfrände Nils Sture - nödsakad att- underkasta sig den, nya ordningen. Men i öfverensstämmelse med sin tidigare hållning befordrade han Karl Knutssons restitution 1464 och stod under de inre striderna i slutet af 1460-talet trofast vid dennes sida. Hatad af kung Karls fiender, tillfångatogs han af dem 1467 och 1469, och jämväl Bergkvara brändes 1467 af Kristian I:s anhängare Ture Turesson (Bielke). I motsats till sina närmaste ättlingar har T. gjort sig förtjänt af ett odeladt hedrande eftermäle. Han var sedan 1424 gift med Kristina Knutsdotter, dotter af väpnaren Knut Bengtsson (den s. k. Aspenäs-släkten). Utom Arvid T. (se T. 2) synes han i detta äktenskap ha haft ännu en son, Erik T. (d. 1459 i Ltibeck), som inskrefs vid Leipzigs universitet 1444 och blef domprost i Linköping 1457. 2. Arvid Birgersson T., den föregåendes son, riksråd, f. omkr. 1440, d. i febr. 1505 på Lillö, bosatte sig till en början på Ed i östbo härad och tog först efter faderns död Bergkvara, där han lät uppföra ett fast slott, till sin sätesgård. Medlem af riksrådet redan 1463, blef han genom sitt 1466 ingångna giftermål med Ivar Axelssons dotter nära förbunden med Axelssönernas rika och mäktiga ätt (se T ött). Giftermålet medförde tills vidare intet afbrott i de nära förbindelser med det nationella partiet, till hvilka faderns föredöme förpliktade honom; Ivar Axelsson gifte sig samtidigt själf med Karl Knutssons dotter och fortfor sedan under mer än halftannat årtionde att vara Sturar-nas politiske meningsfrände. Tillsammans med sin svärfader stod T. sålunda under striderna i slutet af 1460-talet på Karl Knutssons sida och samverkade med Sturarna. Efter kung Karls död 1470 hyllade han Sten Sture d. ä. och kämpade tills, med denne vid Brunkeberg 10 okt. 1471. En förändring i det goda förhållandet mellan honom och riksföreståndaren inträdde emellertid i förra hälften af 1480-talet, och anledningen var den då utbrutna ovänskapsn mellan Sten Sture och Ivar Axelsson, af hvilka den senare understöddes af T. 1484 synes herr Ivar ha umgåtts med planer att störta Sten Sture och göra T. till riksföreståndare, men försöket misslyckades. Ivar Axelssons fall 1487 medförde för T. den följden, att Sten Sture fråntog honom Nyköpings slottslän, som han sedan 1460-talet innehaft, och till gengäld gaf honom det obetydligare Borgholm. När en stark rådsopposition bildade sig mot Sten Sture under förra hälften af 1490-talet, blef T. en af dess ledare, och han tog liflig del i 1497 års uppror och kung Hans' inkallande. Vid kröningen s. å. blef han riddare och erhöll Tiohärads lagsaga i utbyte mot lagmansämbetet i Östergötland, som han beklädt sedan början af 1470-talet. En trogen anhängare af kung Hans, blef han vid utbrottet af 1501 års revolution utsatt för förföljelser från Sturarnas sida och flydde från Bergkvara till Lillö i Skåne, där han sedan till sin död var bosatt. Han ligger begrafven i Lunds domkyrka. T. var en lagkunnig man med tydligt framträdande bildningsintresse. Han var gift tre gånger: 1) omkr. 1460 med Kristina Jonsdotter Gedda, 2) 1466 med Beata Ivarsdotter (Tott), d. 1487, 3) 1488 med Birgitta Turesdotter (Bielke), d. 1513. I första giftet föddes två söner: Erik T. (se T. 3) och Jon Gedda, d. före 1486. Af sönerna i andra giftet kom endast Jakob 1. Joakim T., stamfader för ättens danska gren (se släktöfversikten), att öfverlefva fadern. Med sin tredje fru hade T. sönerna Ture (se T. 5) och Arvid, af hvilka den senare, som var bosatt på Bo, blef ihjälskjuten af Backes anhängare 1542. 3. Erik Arvidsson T., den föregåendes son, riksråd, f. omkr. 1460, d. 1530, synes urspr, ha ämnat inträda i det andliga ståndet. Han inskrefs vid Kostocks universitet 1480 och studerade juridik i Köln 1482-83. Efter återkomsten till Sverige synes han ha innehaft kanonikat och pre-benden i Uppsala och Linköping. Prästvigd blef han dock aldrig, och då han 1487 ingick äktenskap med den förmögna fru Ingeborg Filipsdotter (Tott), öfvergaf han definitivt prästbanan. Han bosatte sig på sin hustrus gård Ekholmen i Uppland. Ungefär vid tiden för sitt giftermål synes han ha inträdt i riksrådet och vann snart genom sina kunskaper ett afsevärdt inflytande inom denna korporation, där eljest icke ens skrif- och läskunnigheten var allmän egendom. I politiken gjorde han länge gemensam sak med sin fader och tillhörde sålunda oppositionen mot Sten Sture d. ä. Efter att ha deltagit i ryska kriget 1495-97, hvarunder han jämväl fungerade som svenskt sändebud till Livland, anslöt han sig 1497 till upproret mot riksföreståndaren och var med om att inkalla kung Hans, som vid sin kröning belönade honom med riddarvärdigheten. När Sturarna afföllo från konungen 1501, ställde han sig till drottning Kristinas förfogande vid försvaret af Stockholm. Efter dess fall 1502 försonade han sig emellertid med Sturarna och kvarstannade i motsats till sin fader och sin broder Joakim i Sverige. När Arvid T. dog, fick han öfvertaga Bergkvara mot löfte att hålla detta slott till riksföreståndarens disposition. Under Svante Stures tid deltog han i krigsföretagen mot Danmark och synes öfver hufvud ha ådagalagt ett lojalt uppträdande. Yid herr Svantes död valdes han frånvarande till riksföreståndare på rådsmötet i Arboga jan. 1512, men han hann aldrig fungera som sådan och antog icke ens, såvidt man vet, riksföreståndartiteln. Valet förkastades nämligen af den svenska demokratien och af dess kandidat Sten Sture d. y., som också slutligen korades till faderns efterträdare 23 juli 1512. Den misshällighet mellan Sten Sture och T., som blifvit en följd af 1512 års valstrid, mildrades under herr Stens första regeringsår därigenom, att T., som det synes, vid denna tid gifte om sig med Karin Eriksdotter (Gyllenstierna), en kusin till riksföreståndarens gemål. När striden mellan Sten Sture och Gustaf Trolle på allvar utbröt 1516, föll T. emellertid i onåd hos herr Sten och sattes slutligen i fängsligt förvar på Stockholms slott. Han lösgafs 1518 och fick tillåtelse att vistas på Ek-holmen, men sin fulla frihet torde han icke ha erhållit förrän vid Kristian II:s invasion 1520. Af denne utnämndes han till lagman i Uppland - han hade förut (sedan 1493) innehaft Närkes lagsaga - och förordnades till medlem af den tillförordnade regeringen i Stockholm vid Kristians
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
