- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
309-310

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuna hed ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upptöade skiktet lätt ånyo fryser; så uppstå skilda
slag af frostfenomen, hvilka jämte jordflytningen ge
upphof till egendomliga markformer, t. ex. stennät,
då stenarna i jordmassan äro samlade i ytan och
där nätformigt ordnade. En annan dylik marktyp
är rutmarken, som är genomsatt af ett nätformigt
spricksystem, hvari sprickorna äro täckta af
vegetation, medan de mellanliggande fläckarna äro
nakna.

Sammansättningen af tundrans vegetation betingas
såväl af den låga mark- och lufttemperaturen som af
markens ringa halt af näringssalter. Där klimatet
är fuktigt och marken består af lös jord, utgöres
växttäcket hufvudsakligen af mossor, antingen af
Polytrichum- eller Dicranum-arter. Man skiljer i detta
hänseende mellan Polytrichum- och Dicranum-tundra. I
det icke alltid sammanhängande mosstäcket finnas
äfven inblandade örter, såsom Draba-, Saxifraga-
och Ranunculus-arter, och ris, t. ex. Empetrum
nigrum
, Betula nana o. s. v. På torra och soliga
ställen, där tjälen går ur marken till större djup,
uppträder ett större antal örter och bildar verkliga
små ängar. I sänkor med stagnerande vatten dominera
däremot Sphagnum-arter med inblandade ris och bilda
högmossar. Hvitmossetäcket är en särskildt dålig
värmeledare, och det om sommaren upptöade skiktet
är därför där tunnare än annorstädes. Mosstundran
är förhärskande i västra Sibirien. Öster om
Lenafloden öfvergår den till en laftundra
(jfr fig. 1 i art. Sibirien), som är särskildt
utpräglad på Tjuktjerhalfön och därifrån sträcker
sig vidare öfver Nord-Amerika fram till Hudson
bay. Den betingas af torrare mark än mosstundran,
och framför allt förekommer den, där markytan består
af fast berg, t. ex. i området v. om Hudson bay,
det s. k. "barren grounds". Alltefter laftäckets från
trakt till trakt växlande sammansättning talar man om
Cladonia-(renlaf-), Cetraria- och Alectoria-tundra,
alla med inblandade ris. I Alaska finner man vanligen
inströdda individer af Rubus arcticus (åkerbär),
R. chamæmorus (hjortron), Vaccinium ovalifolium,
Ribes rubrum (vinbär) och Hedysarum americanum. Med
hänsyn till vegetationen är alltså laf- liksom
mosstundran ett slags hed omväxlande med högmossar,
särskildt Sphagnum-mossar. I södra och mellersta
Grönland är sålunda tundran klädd med verklig rished,
bestående af Salix-arter, Empetrum nigrum, Cassiope
tetragona
, Pyrola grandiflora o. a. Antalet högre
djurarter, hvilkas utbredning är begränsad till
tundran, är ringa, men åtskilliga äro karakteristiska
för området (i dess ursprungliga skick). Så
fjällräfven, fjäll-lämmeln, renen (tundrarenen, en
varietet, mindre än skogsrenen) samt en mängd fåglar
(ripan, ljungspolen, doppingen, labben, simsnäppan,
blåhakesångaren, vandringsfalk, fjällvråk,
haisörn, fjäll- och jordugglan, sångsvan, isand),
hvilka om sommaren ge lif åt det eljest ödsliga
landskapet. Ett verkligt plågoris är då myggan.
J. Frdn.

Tundscha. Se Tundža.

Tundža [to’ndʃa], Tondža l. Tundscha, en 285
km. lång biflod fr. v. till Maritza, upprinner med
två källarmar på Jumrukčal (2,885 m.), på Höga Balkan,
rinner åt s. till staden Kalofer, därefter genom den
natursköna Kazanlükdalen
(Tulovsko polje), mellan Balkan i n. och Srnena gora
(Karadža dag) i s., åt ö. och vänder n. om Jamboli
åt s. samt faller vid Adrianopel ut i Maritza, i sin
sydliga sträckning omgifven af en trång dal mellan
utlöparna af Sakar planina i v. och af Istrandja
dag i ö. Dess bördiga och på välmående samhällen
(Kazanlük, Sliven, Jamboli m. fl.) rika dalgång är
en af hufvudorterna för tillverkningen af rosenolja.
E. A-t.

Tune, härad och pastorat, omkring Sarpsborg,
östfold fylke (före 1919 Smaalenenes amt),
Norge. 144,07 kvkm. 7,344 inv. (1916). T. är tätt
be-byggdt utefter Glommen. Många fabriker (sågverk,
tegelbruk, cellulosafabriker m. m.). Se Tuneskeppet
och Tunestenen. K.G.G.

Tu ne cede ma^is, sed contra aude’ntior i’to, lat.,
"gif ej vika för olyckan, utan träd henne ännu
djärfvare till mötes"; "var ditt ödes öfverman!",
hexameter, citat från Vergilius’ "^Eneis", VI, 95.

Tuneld, Erik, geograf, hette urspr. T u n e-1 i u s,
föddes på Kila komministerboställe i Västmanland
22 okt. 1709 och dog 3 april 1788 på sin landtgård
Eriksholm i Tjärstads socken, Östergötland. Som
student i Uppsala vinnlade han sig synnerligen
om grekiskan, men måste för medellöshet tidigt
konditionera, blef 1737 filos, magister och var
1738-42 e. o. kanslist i Kiksarkivet, då han antog
namnet Tuneld. T. började 1739 utarbeta sin Inledning
til geographien öfver Sverige, som utkom 1741 och,
ehuru tillegnad ständerna, hvarken då eller senare
skaffade sin författare någon offentlig uppmuntran,
med undantag af titeln hofauditör, som han erhöll
1742. Emellertid bearbetade han fortfarande sitt
verk, utgaf 5 uppl. däraf (2:a uppl. öfversattes 1749
på tyska) och begynte den sjätte, 1785 (fulländad
i 4 bd 1792). Det allmänna bifall, hvarmed detta
banbrytande arbete hälsades, var välförtjänt genom
den mångsidighet och relativa fullständighet, som
T. alltmer förstod att ge det. 1754 vann han pris i
Vitterhetsakademien för en skrift om Folkungaättens
i Sverige upphof samt utgaf 1784 Historia om Svea
rikshöfvids-ma.nnen Engelbrecht (3 dlr). Han erhöll
1758 titeln hof rättsassessor. Efter T:s död utkom 7:e
uppl. af hans stora arbete (3 bd, 1793-94), och 1827
påbörjade aktuarien i Riksarkivet N. V. Forsslund
en ny, fullkomligt omarbetad upplaga, hvilken dock
företedde många brister och blef ofullbordad (4 bd
utkommo 1827-33). -m.’

Tunes, stad. Se Tunis.

Tuneskeppet, ett på Rolvsöy i Tune socken, östfold
fylke, Norge, 1867 funnet fartyg från senare hälften
af 800-talet Det är byggdt på klink af ek med
järnspik. Kölen är 13,eo m. lång, bredden midskepps
4,os; högsta höjden från kölen till relingen är
2,5o m. Det är odäckadt, har haft mast och segel,
men äfven kunnat ros (antagligen med 11 årpar). Det
tillhör nu Kristiania universitet. Jfr H. Schetelig,
"Tuneskibet" (1917).

Tunestenen, norsk runsten med äldre runskrift,
en gång inmurad i Tune kyrkogårdsmur. Stenen
(se fig.) är röd granit och har inskrift på båda
långsidorna, som löper "bustrofedon" (se d. o.). Den
anses förskrifva sig från omkr. 500-550 e. Kr. Se
S. Bugge, "Norges indskrifter med de seldre runer",
I. 0. von Friesen, "Till tolkningen af Tunestenen"
fi "Arkiv f. nord. filologi", XVI),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:26 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free