- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
335-336

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tunicella ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lifvet (1270), och hertigens af Bourbon (1390). 1534
störtade korsaren Khair-ed-din Barbarossa hafsiternas
dynasti och upprättade en fruktad sjöröfvarstat. Karl
V, som af hafsiterna kallats till hjälp, intog
staden Tunis 1535 och befriade 20,000 kristna slafvar,
men eröfringen var långt ifrån fullständig. Goletta
hölls besatt af spanjorerna, men det inre landet
var ett rof för anarki och inbördes krig. Först 1574
gjorde en af Selim II utsänd expedition det till en
turkisk provins, hvars civilförvaltning anförtroddes
åt en pascha, med titeln bej. 1576 öfverflyttade en
militärrevolution högsta makten till en dej, vald af
janitscharerna, hvilka bildade ockupationsarmén. Under
dejen ställdes ej långt därefter en bej som indrifvare
af skatter och tributen till Turkiet. Med Murad
(1628), en korsikansk renegat, återfick bej-ämbetet
sin förra betydelse, och det var 1631–1702 ärftligt
bland Murads efterkommande. Bejernas rivalitet med
dejerna och inre strider höllo landet i en beständig
oro. Ibrahim, den siste af dejerna (1702–05), som
utrotade Murads hus och i sin person förenade äfven
bejvärdigheten, stupade i Algeriet, hvarefter Hussein
ben Ali
, son af en grekisk renegat, af trupperna 1705
utropades till bej. Hans ätt innehar värdigheten
ännu. Under dejer såväl som under bejer var T. en
sjöröfvarstat, hvars sjöröfveri, af hvilket landets
finanser voro i väsentlig mån beroende, de europeiska
makterna genom direkta angrepp och aftvungna fördrag
sökte hämma, men aldrig lyckades utrota (sedan 1736
har Sverige haft konsuler i T.). Makterna bekymrade
sig mindre om fångarnas öde än om förvärfvandet af
handelsprivilegier, och bejerna begagnade sig af
handelsrivaliteten mellan Frankrike och England för
att egga den ena makten mot den andra. Sjöröfveriets
slutliga upphörande kan sägas datera sig från
öfverlämnandet till bejen 1819 af en kollektivnot från
de på kongressen i Aachen samlade furstarna. Efter
Algers eröfring (1830) erhöll T. större politisk
vikt. I början understödde T. Abd-el-kader mot
fransmännen, men sedan Turkiet börjat göra sitt
öfverherrskap öfver T., mera verksamt gällande,
slöt bejen Sidi Achmed sig närmare till Frankrike
och sökte med sin ministers, italienaren Ruffos,
hjälp införa europeiska reformer vid hofvet och
hären. Dessa reformer voro dock af ingen nytta,
så länge intet gjordes för att förbättra landets
inre ställning. Vid midten af 1800-talet var endast
1/10 af den odlingsbara jorden under kultur, och de
årliga utgifterna för statsskulden öfverstego hela
årsinkomsten. Muhammed es-Sadok, hvilken, af fruktan
för Frankrikes och Italiens ingripande, med Englands
understöd åter närmade sig Porten, erhöll genom
fermanen af 25 okt. 1871 arfsrätt för sin dynasti
och befriades från tributen till Turkiet; sultanen
endast förbehöll sig investituren och afgörandet
öfver krig och fred. T:s själfständighet blef dock ej
långvarig. För att tukta de oberoende krumirstammarna,
som oroat franskt område, ryckte franska trupper,
trots bejens och sultanens protester, våren 1881 från
Algeriet in i T., samtidigt med att en fransk eskader
uppträdde vid kusten, och 12 maj 1881 tvangs bejen
att genom fördraget i Bardo (kompletteradt genom
konventionen i Marsa 8 juni 1883) antaga franskt
protektorat. Den verkliga eröfringen af landet följde
sedan under året, men mötte starkt motstånd. Under
Världskriget skickade T. till Frankrike mer än 60,000
stridande och nära 30,000 arbetare och tecknade 1915
och 1916 för 82 mill. frcs på nationallånen. Litt.:
’’La Tunisie française" (officiell publ. 1896),
Boissier, "L’Afrique romaine" (1893), Olivier,
"La Tunisie" (1898), Loth, "La Tunisie et
l’œuvre .du protectorat français" (1907), och
J. de Lanessan, "La Tunisie" (2:a uppl. 1918).
(E. A-t.)

Tunisiska Atlas. Se Atlas, sp. 342.

Tunissjön. Se Tunis.

Tunisviken. Se Tunisien.

Tunja [torncha], hufvudstad i dep. Boyacå i
sydamerikanska republiken Colombia, på en brant
sluttning af Cordillera oriental, vid floden
T. 2,760 m. ö. h. Omkr. 10.000 inv. T. har
universitet och två lärarseminarier. Tillverkning
af ylle- och bomullsvaror. Där finns
bad med varma källor (21° C.). T. är det
indianska muiscafolkets gamla hufvudstad.
E. A-t.

Tunkers, en baptistsekt. Se Dunkers.

Tunna (da. tönde; eng. barrel], ett äldre rymdmått,
olika stort för olika varor. Till följd af det
oefterrättliga tillstånd, hvari mått- och viktsystemen
i Sverige befunno sig före 1855, hade man minst fem
olika måltunnor för torra varor. Af saltadt kött, torr
eller salt fisk, smör, mjöl, träd-och jordfrukter, öl,
mjöd, dricka, trän, tjära, beck, rödfärg m. m. var l
tunna = 4 fjärdingar = 8 åttingar = 48 kannor (= 1,256
hl.). - Af träkol i Stora Kopparbergs bergslag och
(vanligen) vid spannmålshandel var l tunna (s. k. löst
mål, "struken" tunna) = 2 spann = 8 fjärdingar = 32
kappar (à 1 3/4 kanna) = 56 kannor (= 1,47 hl.). -
Af bränd kalk och salt var l tunna = 2 spann = 8
fjärdingar = 32 kappar (à 1 55/64 kanna) = 59 1/2 kannor
(= l,56 hl.). - Af hvete, råg, korn, hafre, ärter,
träkol m. m. var l tunna (s. k. fast mål, "rågad"
tunna) = 2 spann = 8 fjärdingar = 32 kappar (à 2 5 l31/32
kanna) = 63 kannor (= 1,65 hl.). - Af malt var l tunna
= 2 spann = 8 fjärdingar = 32 kappar (à 2 5/64 kannor)
= 66 1/2 kannor (= 1,74 hl.). - Stenkol, obränd gips,
kalksten, krita o. d. mättes med den drygaste möjliga
råga. Om tunnan såsom målkärl för färsk och saltad
sill se Silltunna. - Tunnan omtalas redan i midten af
1350-talet (i Stadslagen) som vin- och mjödmått. 100
år senare innehöll den 48 kannor. Först på 1550-talet
synes tunnan ha blifvit den officiella enheten för
spannmålsmåttet, dock i skilda landsdelar olika till
både rymd och underafdelningar. Spannmålstunnan
bildades af 2 upplandsspän; och då en sådan span
innehöll 4 fjärdingar, fick man sålunda 8 fjärdedelar
l. fjärdingar på måttenheten för spannmål, liksom man
på kannan (bildad af 2 stop) fick 8 kvarter. Genom
plakatet om mått och vikt 10 mars 1665 fastställdes
detta målkärl till 56 kannor och öltunnan till 48
kannor. I k. förordn. 8 okt. 1733 stadgades, att
tunnans form skulle vara kubisk, hvilken bestämmelse
dock aldrig kunde allmännare genomföras.

Tunna guld, en från Tyskland (tonne goldes) lånad,
i Sverige redan under 1500-talet nyttjad benämning
på 100,000 dal. smt- Värdet af .en



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free