- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
423-424

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rivaliserande nationaliteterna för en tid
sitt inbördeskrig och deltogo i det allmänna
fraterniserandet. Sultanens af rädsla och
missuppfattning af revolutionsrörelsens maktresurser
föranledda eftergift var emellertid föga uppriktig,
och ränker för den gamla ordningens återställande
spårades snart. För ögonblicket var ungturkiska
kommittén allrådande, och då Said pascha i strid
mot författningen ville förbehålla sultanen rätt
att utse krigs- och marinministrar, nödgades han
afgå. Kiamil pascha efterträdde honom som storvesir
(5 aug.). Den segrande ungturkiska rörelsen
sträfvade efter en föryngring af det ottomanska
riket, hvilken skulle göra stormaktsinterventioner i
provinsförvaltningen onödiga och t. o. m. återknyta
förlorade, men ej definitivt afträdda landsdelar vid
riket. Vid invigningen af den strategiskt viktiga
Hedjasjärnvägen till Medina (1 sept.) afgåfvos
verkligen trohetslöften af arabstammarnas
höfdingar, men i Bosnien och Bulgarien samt
på Kreta påskyndade omhvälfningen den slutliga
skilsmässan från T. Kejsar Frans Josef förklarade
(4 okt.) Bosnien och Hercegovina införlifvade med
Österrikisk-ungerska monarkien, furst Ferdinand
af Bulgarien utropade sig (5 okt.) till bulgarisk
tsar och proklamerade Bulgariens fullständiga
oberoende af T., Kretas folkförsamling beslöt
(12 okt.) förening med Grekland, och en rörelse i
samma riktning förspordes äfven (okt.) på Samos,
där en resning mot fursten, Kopassis efendi, nyss
förut undertryckts. Kiamil inledde på stormakternas
inrådan kompromissförhandlingar, hvilka drogo ut
på tiden, enär Österrike-Ungern bestämdt motsatte
sig förslaget att låta en allmän konferens revidera
Berlintraktaten och därvid äfven afgöra den bosniska
frågan. Det nya parlamentet, i hvilket ungturkarna
hade säker majoritet öfver den för decentralisation
och nationell autonomi ifrande "liberala unionen",
öppnades 10 dec. och valde till president ungturken
Ahmed Riza. Då Kiamil sökte frigöra sig från
ungturkiska kommitténs diktatorsmakt genom att afskeda
de till kommittén hörande båda försvarsministrarna (10
febr. 1909), besvarade parlamentet (14 febr.) detta
med ett misstroendevotum, och Kiamil ersattes som
storvesir med Hussein Hilmi pascha. Denne träffade (26
febr.) uppgörelse med Österrike-Ungern om Bosnien och
Hercegovina mot garantier för där boende muhammedaners
religionsfrihet, utrymning af sandjaket Novibazar,
ersättning för turkiska statens fasta egendom i
de förlorade provinserna och österrikiskt samtycke
till de turkiska importtullarnas höjning samt till
inrättandet af en del nya statsmonopol. Uppgörelse med
Bulgarien följde 19 april på grundvalen af skadestånd
åt T. för förlusten af den östrumeliska tributen
m. m. i form af nedsättning i T:s gamla krigsskuld
till Ryssland. Ungturkiska kommitténs godtycke och
centralistiska planer hade mot det nya systemet
uppkallat fiender såväl bland prästerskapet (där man
härmades öfver de nya gudlösa västerländska idéerna)
som inom arméns lägre grader (den ungturkiska rörelsen
omfattade mest de unge krigsskolebildade officerarna)
och bland de af centralisationsprojekten hotade
icke-turkiska nationaliteterna. Sultanen konspirerade
i hemlighet med olika kategorier af missnöjda, och
14 april kom det till kris genom ett soldatmyteri i
Konstantinopel, som
skrämde parlamentet till overksamhet och föranledde
storvesirens och parlamentspresidentens afgång. Till
storvesir utsågs Tevfik pascha med fältmarskalk
Edhem pascha som krigsminister, och ungturkarnas
välde syntes vackla, men återupprättades snart genom
beslutsamt ingripande af trupperna i Saloniki,
som under Mahmud Schevket pascha bröto upp mot
hufvudstaden och 25 april inryckte i Konstantinopel,
där de reaktionäres trupper efter fem timmars hård
strid måste kapitulera. Senaten och deputeradekammaren
i gemensam session som nationalförsamling förklarade
(27 april) Abd-ul-hamid afsatt och hyllade som sultan
hans politiskt obetydlige broder Reschad under
namnet Muhammed V (1909–18); den afsatte sultanen
internerades i Saloniki. Afrättningar och häktningar
i mängd följde på statskuppförsökets undertryckande,
och först nu var den ungturkiska omhvälfningen
varaktigt genomförd.

Ungturkiska kommittén bildade nu en tid bortåt ett
slags hemlig öfverregering, med hvilken storvesiren
Hilmi pascha hade upprepade konflikter. Spänningen
minskades, då kommittén (okt. 1909) upphörde att vara
en hemlig organisation och kort därpå ett par af dess
inflytelserikaste medlemmar, Talaat (se d. o.) och
Djavid bej, inträdde i ministären, den förre som
inrikes-, den senare som finansminister. Kristna och
andra icke-muhammedaner fingo tillträde till armén,
och dennas reorganisation anförtroddes åt von der
Goltz, medan flottans reorganisation uppdrogs åt
den engelske amiralen Gamble. Hilmi pascha afgick
(dec.), och en ny, mera utprägladt ungturkisk
ministär bildades af Hakki pascha med Mahmud
Schevket som krigsminister. Macedoniens bulgarer
och greker började åter bittert klaga öfver förtryck
från de turkiska myndigheterna, och i Arabien, där
beduinskaror ofta anföllo Hedjas järnvägen, utbröt
åter uppror, hvarjämte resningar förekommo i Albanien
och bland druserna. Kretas allt öppnare närmande till
Grekland vållade stark spänning mellan T. och grekiska
regeringen. Hakki paschas ministär var inbördes
söndrad, och efter Talaats afgång (febr. 1911) började
ungturkiska kommittén åter intrigera mot regeringen,
ur hvilken (maj) äfven Djavid utgick. Dödsstöten
fick den maktlösa ministären, då Italien plötsligt
framställde sitt ultimatum om Tripolis och därefter
(29 sept.) förklarade krig (se Tripoliskriget). Nu
bildades i hast en ny ministär med veteranerna
Said pascha och Kiamil pascha i spetsen, den förre
som storvesir, den senare som utrikesminister, och
oppositionen mot ungturkarna konsoliderade sig under
Ismail Hakki paschas ledning till Partiet enighet
och frihet
. Den tröstlösa inre partisöndringen
jämte utbrottet af ett nytt albanesiskt uppror och
växande myteristämning i armén föranledde (juli
1912) Said pascha att afgå, och med honom föll
den maktfullkomlige krigsministern Mahmud Schevket,
hittills ungturkarnas starkaste stöd i regeringen. Den
nye storvesiren Mukhtar pascha sökte med hjälp af
krigsministern Nazim pascha dämpa politiserandet inom
armén, upplöste parlamentet (5 aug.) och sträfvade
förgäfves att hindra anarkiens öfverhandtagande i
Macedonien, där massakrer mot bulgarer och serber
hörde till ordningen för dagen och beständigt
uppjagade folkstämningen i Bulgarien och Serbien mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:35 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free