Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyrolerkaka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brixen och den södra till biskopen af Trient,
hvarigenom södra T. lösrycktes från Italien, med
hvilket det förut hört samman. Landet uppdelades
sedermera under hand mellan biskoparnas vasaller,
och 1248 gafs större delen däraf af de båda
biskoparna i förläning åt grefve Albert af Tirol (d.
1253), en ännu befintlig borg (lat. Teriolis) i
närheten af Meran, först omtalad 1140. Dennes äldsta
dotter Adelaide blef gift med grefve Meinhard af
Görz, och deras äldre son, Meinhard (d. 1295), fick
Tirol, medan den yngre fick Görz. Sedan hans ätt
1500 dött ut, ärfdes besittningarna af den äldre
linjen. Denna linjes äldre gren utdog på
manssidan 1363, och dess besittningar öfverlämnades då
af Meinhards sonsons enda dotter Margareta
"Maultasche" till hennes kusin hertig Rudolf af
Österrike. Därigenom kom T. till habsburgska
huset, hvilket det alltsedan tillhörde utom åren
1805-14. 1803 indrogos biskoparnas af Brixen
och Trient förut riksomedelbara områden, och
genom freden i Pressburg 1805 öfverlämnades T. till
Bajern, mot hvilket land ett blodigt uppror utbröt
1809 (se Hofer, A.). Sedan T. 1814 återförenats
med Österrike, härskade lugn i landet, tills de
allmänna oroligheterna i Europa 1848 äfven i T. togo
sig uttryck. Från denna tid datera sig de sydtyrolska
sträfvandena för anslutning till Italien. Patentet
af 8 april 1861, som gaf protestanterna
likaberättigande med katolikerna, framkallade häftiga
inre strider, och äfven den följande liberala kyrko-
och skollagstiftningen väckte häftig opposition.
Sedan italienarna i T. 1889 förenat sig med
tyskliberalerna för en frisinnad kyrko- och
skolpolitik, men de förres kraf på en administrativ
särställning för Trentino (den italiensk-talande
södra delen af landet med hufvudorten Trento, ty.
Trient) ständigt afvisats, var den separatistiska
italienska nationalitetsrörelsen oafbrutet verksam
och vållade regeringen mycket besvär. Italiens
önskan att förvärfva Trentino var ett bland
hufvudmotiven till dess deltagande på ententens sida
i Världskriget (om kriget i T. se Trient, sp.
728), och genom freden i S:t Germain (1919)
afträddes till Italien ej blott Trentino, utan äfven
hela det tyska Syd-Tyrolen upp till Brennerpasset.
Litt.: "Die österreichisch-ungarische monarchie:
XIII Tirol" (1893, officiell publ.), Achleitner och
Ubl, "Tirol und Vorarlberg" (1895), Haushofer,
"Tirol" (1899), och Eggers, "Geschichte Tirols"
(3 bd, 1872-80). E. A-t.
Tyrolerkaka med äpplen, kokk., göres af
deg (hvetemjöl, smör, ägg, mjölk, socker och jäst),
hvaraf gräddas en kaka, som beströs med finhackad
suckat, urkärnade (eller kärnlösa) russin, korinter
och biskvier, hvarpå lägges äppelmos med eller utan
sylt; det pålagda fästes med degremsor.
Serveras varm.
Tyroleräpplen. Se Tyrolen, sp. 546.
Tyrolienne [tiråliä’n], fr., dansk., ett slags
ländler (se d. o.), en runddans i måttlig rörelse och 3/4
takt. Musiken till sådana danser, sjungen mec
jodlingar, blef först genom familjen Rainer på
1820-talet och sedan genom flera andra
tyrolare, mest från Zillerdalen, bekantgjord öfver
Europa. A. L.*
<B>Tyrone</b> [tiråu’n], grefskap i det inre af
irländska prov. Ulster, begränsadt i v. af Donegal, i n.
af Londonderry, i ö. af Lough Neagh och
grefskapet Armagh, i s. af Monaghan och Fermanagh.
Areal 3,264 kvkm. Östra delen af landet, vid
Lough Neagh, är en stor slätt, som i v. genom en
rad kullar skiljes från slätten kring Omagh.
Väster om denna stad ligger det 338 m. höga
Dooish, vid gränsen mot Londonderry i n., Sperrin
mountains med Sawell (682 m.).
Hufvudvattendrag är i v. den mot n. rinnande Foyle med
källfloderna Strule och Mourne, i s. ö. gränsfloden
Blackwater, som utmynnar i Lough Neagh. Af
arealen äro omkr. 30 proc. åker, 40 proc. ängar
och betesmarker. Boskapsskötseln är viktigare än
åkerbruket. Industrien är ej nämnvärd. Skog
saknas. 142,665 inv. (1911), hvaraf 79,000
katoliker, 32,400 anhängare af engelska
episkopalkyrkan och 26,500 presbyterianer. Alltsedan
1840-talet har folkmängden för hvarje årtionde betydligt
minskats. 1851 var den 255,661 pers. Under
följande 60 år ha sammanlagdt 145,120 inv. lämnat
grefsk, som emigranter (häraf 10,540 åren 1901-
10). Hufvudstad: Omagh, med 4,835 inv. (1911);
staden Strabane hade samtidigt 5,105 inv. H. W-k.
Tyrone [tiråu’n], furstar och earler af. Se
0’Neill.
Tyropojondalen. Se Jerusalem, sp. 1366.
Tyros (grek. Τύρος, lat. Ty’rus, i G. T. Zur,
nu Sur), det forna Feniciens förnämsta sjö- och
handelsstad, själf urgammal, men enligt sägnen
dock en koloni från det något längre mot n.
belägna Sidon. Staden anlades urspr. på fasta
landet (Palaityros, "Gamla T."), men flyttades
sedermera till en utanför belägen klippö, hvars mot
fientliga angrepp skyddade läge icke litet bidrog
till den långvariga blomstring, hvaråt T. hade att
fröjda sig. Under en längre tid synas f. ö. det
gamla och det nya T., ha samtidigt egt bestånd.
Östaden T., hvilken till följd af det strängt
begränsade utrymmet (omkr. 56 har) var tätt
bebyggd med hus af många våningars höjd, omgafs
af väldiga (enligt en sannolikt öfverdrifven
uppgift 45 m. höga) fästningsmurar, hvilka inneslöto
äfven dess båda hamnar. Äfven funnos där flera
tempel, bland hvilka i synnerhet det åt Melkart
(den feniciske Herakles) helgade var vida
berömdt. Redan tidigt synes T. ha varit Feniciens
hufvudort och öfver dess andra städer åtminstone
tidtals egt ett välde, som dessa endast af nödtvång
underkastade sig. Tyriske konungen Hiram (se
denne), kring midten af 10:e årh. f. Kr., omtalas
som vän och bundsförvant till konung Salomo, och
T. stod vid denna tid i liflig handelsförbindelse
med det israelitiska riket. Af assyriske konungen
Salmaneser belägrades T. förgäfves och likaledes,
i hela 13 år, af babylonske konungen
Nebukadnessar. Dock synes det sedermera på något sätt ha
kommit under hans välde, från hvilket det (efter
538 f. Kr.) öfvergick till det persiska. 332 f. Kr.
intog Alexander den store T. efter 7 månaders
belägring, sedan han förenat staden med fastlandet
genom en dammbyggnad, hvilken ännu finnes kvar,
förstorad af sanddyner, som uppvräkts af hafvet, så
att det nuv. T. ligger på en halfö (se fig.).
Äfven under nästfoljande århundraden, då T.
(sedan 315) tillhörde seleukidernas rike, hade T. att
utstå belägringar och härjningar, hvarjämte det
nyanlagda Alexandrias uppblomstring öppnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
