Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
9 71)
von Sch le gol (1767-1845),, hvilka i tidskrifterna
"Athenäum" och ’’Europa" samt teoretiska arbeten
gåfvo impulser och ledande idéer, genom sin
kritiska och vetenskapliga verksamhet fördjupade
och vidgade det estetiska omdömet och den litterära
kunskapen; den senare verkade äfven mäktigt som
öfversättare; Tieck (1773-1853), som återväckte
folksagans stämningsrikedom och i lyriken sökte en
rent musikalisk form och absolut känsloinnehåll,
medan han i sina dramatiska verk gaf uttryck åt
den romantiska ironien och som äldre skapade en
resonemangsnovellistik af värde och en skarpsinnig
dramaturgisk kritik; W a c-kenroder (1773-98), som
entusiasmerade kamraterna för musik, gammaltyskt
måleri och medel-tidslif; Novalis (F. von Hardenberg,
1772-1801), hvars innerliga religiösa lyrik,
mystiska medeltidsroman och djupsinniga aforismer
ega en utsökt form; teologen Fr. Schleiermacher
(1768-1834), återväckaren af en fördjupad
religiositet, jämte Schleglarna och Schelling den
viktigaste af de nyromantiska teoriernas utbildare. -
Samtida med dessa och ej utan inflytande var den
mystiske filosofen F. von Baader (1765-1841). Den
yngre romantiska kretsen, som 1805-08 samlades
i Heidelberg, behärskas icke af samma spekulativa
intresse som den äldre, men fortsätter och vidgar dess
verksamhet i patriotisk anda. Tiecks och Wackenroders
impulser framkallade den rika germanistik, som fick
sina förnämsta representanter i bröderna Jakob
(1785-1863) och W i l h e l m Grimm (1786-1859),
hvilkas sagosamling fick så stor betydelse, och som
gick hand i hand med det herderska intresset för
folklitteratur. K. Brentano (1778-1842) och hans
svåger Achim von Arnim (1781-1831) utgåfvo ett af
tidehvarfvets betydelsefullaste verk, "Des knä-ben
wunderhorn", en samling gamla tyska dikter, som
utöfvat ett utomordentligt inflytande på den tyska
lyriken; Brentano var en rikt utrustad lyriker,
Arnim en kärnfull berättare. G or res (1776-1848)
bidrog med en utgifning af gamla tyska folkböcker,
mytologiska arbeten och stilistiskt lysande
patriotiska agitationsskrifter. Den störste lyrikern
var E i c h e n d o rf f (1788-1857), hvars melodiösa,
sångbara stämningsdikter och visor erinra om Goethe
och folkvisan. Modeförfattare var en tid Fr. de la
Motte-Fouqué (1777 -1843) genom sina riddarromaner
och nordiska forntidsdramer. Mer eller mindre nära
de nu nämnde stå flera dåtida skalder. Tidigt bröts
den af antiken och Schiller påverkade elegikern H ö
1-derlin (1770-1843). E. T. A. Hoffmann (1776-1822)
framställde med visionär fantasistyrka underbara
figurer och hemlighetsfulla själstillstånd ;
som få andra var han det undermedvetnas tolkare i
realistiskt påtaglig gestaltning. En dramatiker
af första rang var H. von Kleist (1777-1811),
som i likhet med Hoffmann var en skarpsynt realist
med intresse för människonaturens nattsidor och i
skådespel som noveller och dikter ådagalade kraftig
gestaltningsförmåga och själfständig, fast form. På
båda de nu nämnde inverkade starkt G. H. ron Schubert
(1780-1860), som genom sina psykologiska arbeten
fick verklig betydelse för litteraturen. Z. Werner
(1768-1823) egde likaledes lysandn dramatisk
bes-åinine;, men i hans
från Schiller utgående skådespelsdiktning härskar
ytlig vidskepelse; olycksdiger tillfällighet har
trädt i st. f. den antika ödestragiken. Dötta
s. k. schicksals-drama (se d. o.) var emellertid
sceniskt verksamt och odlades med framgång af
bl. a. Mullner (1774-1829) och E. von H o u-wald
(1778-1845). - En grupp, som särskildt omhuldade
hembygdsmotiv, bildades af de omtyckte schwabiske
skalderna. Deras främste man var Uhland (1787-1862),
som förnyade den folkliga balladen och i klar,
genomarbetad, lätt-tillgänglig form diktade natur-
och känslolyrik samt äfven verkade som germanistisk
litteraturforskare; jämte Eichendorff namnes han
ofta som Tysklands nationellaste skald. Till gruppens
populära gestalter hörde J. Kerner (1786-1862), som i
äkta folkton skref både glädtiga och svårmodiga visor
samt i romanser och ballader skattade åt sin tro på
spöken och andeuppenbarelser, G. Schwab (1792-1850),
Uhlands och Kerners lärjunge, samt J. G. F i sch er
(1816-97), K. May er (1786-1870) och G. Pfizer (1807
-90), alla tre framför allt naturskildrare. Äfven
E. M ö rik e (1804-75) hörde dit; hans okonstlade,
djupt harmoniska, rika och rena lyrik har småningom
trängt sig i förgrunden af den högst betydande lyriska
alstringen i Tyskland .under tiden efter Goethe. Nära
schwabarna stod natur-lyrikern och filhellenen
W. Muller (1794- 1827). En särskild grupp bilda äfven
de skalder, som under frihetskrigen mot Frankrike
eldade till fosterländsk handling. Den i Svenska
Pommern födde och bosatte E. M. Arndt (1769-1860)
föregick med flammande upprop och enkla, kärnfulla,
folkliga sånger; Fichte, Kleist, Brentano, Fouqué,
gymnasten F. L. Jahn (1778-1852), den demokratiske
J. G. Seume (1763-1810), Schellings trogne lärjunge
den norskfödde S t e f-fens (1773-1845), bröderna
Stolberg m. fl. tillhöra de äldre i denna patriotiska
skara. T. K ö r-n e r (1791-1813) beseglade
med hjältedöden sina inspirerade och medryckande
soldatsånger, M. von Schenkendorf (1783-1817) förenade
mystisk religiositet med stortysk patriotism och var
"kejsardömets härold". - Den i Tyskland naturaliserade
fransmannen A. von Chamisso (1781-1838) skref ballader
i skräckromantisk stil och äkta, djup känslolyrik
samt vardt banbrytare för den politiska dikten i
Bérangers stil. J. M o-sen (1803-67) skapade haltfulla
historiska och problemdikter. Alltifrån början af
1820-talet visade sig på olika sätt upplösande tecken
inom den romantiska vitterheten, äfven om vissa af
dess grundtankar och mycket af dess form fortfarande
dominerade. Tiden \ar efterblomstringens, och kritiska
förebud till nya litterära hvälfningar visade sig i
allt tätare skaror; den politiska reaktionen under
den heliga alliansens tid och angreppen på den gåfvo
ofta en öfvervägande politisk fägring åt de vittra
nydaningsförsöken.
En ättling af romantiken och likväl dess bittre
vedersakare var H e i n e (1797-1856), som af
alla tyska skalder efter Goethe utöfvat det största
inflytandet. Med nervös känslighet i förnimmandet och
utomordentlig virtuositet i utförandet skapade han
en modern, "intressant" lyrik, hvars beräkningsfulla
stÄmninsrsbrott och ifriga sjäHbespafirling rätt snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
