Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulbach, Louise - Ulbrich, Joseph - Ulceration, Ulcerera, Ulcerös - Ulcus - Ulcus est - Ulcus tangere - Uldall, 1. Peter - Uldall, 2. Johannes Frederik (Frits) Christian - Ule, 1. Otto Eduard Vincenz - Ule, 2. Ernst Heinrich Georg - Ulefoss - Ulema - Ulerick (Vlerick), Pieter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. 1822 i Troyes (Aube), d. 1889 i Paris, var
medarbetare i flera större tidningar och tidskrifter
("Le Temps", "Le Figaro", "La revue politique et
littéraire", "L’Indépendance beige" m. fl.), dels
som hufvudredaktör af "Le propagateur de l’Aube" (i
Troyes, 1848–52), "La revue de Paris" (1853–58) och
"La cloche" (1868–72). Med samma lätta penna skref han
kritiska uppsatser öfver dramatisk konst och politiska
artiklar i dagens mest brännande frågor. Åtskilliga
af sina politiska och litterära uppsatser (delvis
under pseudonymerna Jacques Souffrant och Ferragus)
utgaf han sedermera i bokform, t. ex. Lettres
de Jacques Souffrant, ouvrier (1851), Écrivains
et hommes de lettres (1857), Les mémoires d’un
inconnu (1864), Les mémoires d’un assassin (1876),
Nos contemporains (1883) och Misères et grandeurs
littéraires (1885); många romaner: Monsieur et madame
Fernel (1860), Les parents coupables, mémoires
d’un lycéen (1867), Le comte Orphée (1878) m. fl.
J. M–r.*
Ulbrich [ol-], Joseph, österrikisk statsrättslärare,
f. 1843, d. 1910, blef 1876 privatdocent, 1879
e. o. och 1884 ord. professor i Prag. Bland hans
omsorgsfulla och grundliga arbeten må nämnas Das
staatsrecht der österreichisch-ungarischen monarchie
(i Marquardsens "Handbuch", 1884, 3:e uppl. 1904),
Lehrbuch des Österreichischen verwaltungsrechts
(1904) samt, tills, med E. Mischler, Österreichisches
staatswörterbuch (3 bd, 1892–97; 2:a uppl. 1904–08)
och Österreichisches staatsrecht (1909). 1905 blef
U. led. af herrehuset.
J–C.
Ulceration, Ulcerera, Ulcerös. Se Ulcus.
Ulcus, lat. (plur. u’lcera), sår. – U. durum,
syfilis. – U. molle, schanker. – U. ventriculi,
magsår (se Magsjukdomar, sp. 517).
– Ulceration, sårnad, sårbildning. – Ulcerera,
öfvergå till sår (jfr Kräfta, sp. 143).
– Ulcerös, sönderfallande, sårig. Om ulcerös
endokardit se Hjärtsjukdomar, sp. 869.
Ulcus est, lat., "det är ett sårbart ställe", "det är
en svag punkt", citat från Cicero, "De natura deorum",
I, 37, 104.
Ulcus tangere, lat., eg. "röra vid såret", "röra vid
en ömtålig punkt", citat från Terentius, "Phormio",
IV, 4, 9.
Uldall. 1. Peter U., dansk jurist och ämbetsman,
f. 1743, d. 1798, tog 1763 juridisk ämbetsexamen
och blef redan 1769 höiesteretsadvokat. 1772 utsågs
han till försvarsadvokat åt drottning Karolina
Matilda (se Karolina, danska drottningar 1) och
Struensee. Han skötte denna sak med stor skicklighet
och medlidande med den vilseförda drottningen. 1783
blef U. generalfiskal.
2. Johannes Frederik (Frits) Christian U., dansk
arkitekt, f. 11 febr. 1839 i Fredericia, studerade
vid akademien i Köpenhamn, har dels uppfört, dels
restaurerat åtskilliga stadskyrkor i Jylland samt
därjämte gjort omfattande och grundliga studier
dels om Danmarks kyrkbyggnader, dels om medeltida
kyrkklockor i Danmark. Genom sina skrifter rörande
dessa har han väckt uppmärksamhet icke endast
i sitt fädernesland, utan äfven i Holland, från
hvilket land de flesta af den tidens klockgjutare
härstammade. Sina studier i detta ämne samlade han
i det monumentala verket Danmarks middelalderlige
kirkeklokker (1906). Till
danska nationalmuseet har U. skänkt sin högst
värdefulla och omfattande samling uppmätningsritningar
af danska kyrkor. Han har författat flera
handböcker för arkitekter och byggmästare. U. är
korresp. led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1907).
1. E. Ebg. 2. Ph. W.*
Ule [ole]. 1. Otto Eduard Vincenz U., tysk författare
i populär naturvetenskap, f. 1820, d. 1876, utgaf
sedan 1852 i Halle tidskriften "Die natur". I
populariserande skrifter förstod U. att framställa
naturvetenskapens rön på ett klart och väckande
sätt. Skr.: Die wunder der sternenwelt (1860; 2:a
uppl. 1877) och Warum und weil (1868, 4:e uppl. 1877;
"Hvarför och därför", 1872, 4:e uppl. 1879) m. fl. –
2. Ernst Heinrich Georg U., den föregåendes son,
botanisk forskningsresande, f. 12 mars 1854 i Halle
an der Saale, d. 15 juli 1915 i Berlin, var i yngre
år trädgårdsmästare i Halle och Berlin, for efter
en genomgången sinnessjukdom till Brasilien 1883
och har i hög grad bidragit till den vetenskapliga
utforskningen af detta lands växtvärld. Efter 8 år
i Santa Catharina blef U. "naturalista viajante"
vid nationalmuseet i Rio de Janeiro 1891, var
underdirektör där 1895–1900, förlade därpå sina resor
till Nord-Brasilien och angränsande delar af Guyana,
Venezuela och Peru och återkom till Berlin 1912. Ingen
föregående forskare har undersökt så stora och så
skiljaktiga områden af Brasilien som U., och mycket få
botanister ha så som han förstått med en omfattande
samlarverksamhet förena mångsidiga biologiska
iakttagelser. Hans publikationer öfver Brasilien
äro floristiska, växtgeografiska och biologiska
jämte utmärkta fotografiska bildserier. Dessutom
medhann han undersökningar och skrifter af
ekonomiskt och kommersiellt innehåll, särskildt
öfver Syd-Amerikas kautschukproduktion.
– 3. Wilhelm (Willi) U., den föregåendes broder,
geograf, f. 1861 i Halle, sedan 1907 professor
i Rostock, har främjat flod- och sjöundersökning
genom nya forskningsmetoder och instrument. Han
har författat bl. a. Lehrbuch der erdkunde für
höhere schulen (1896), Grundriss der allgemeinen
erdkunde (1900; 2:a uppl. 1915) och Das deutsche
reich. Eine geographische landeskunde (1915).
2. C. Lmn.
Ulefoss, vattenfall (11 m.) i Telemarksvassdraget
v. om Skien, Norge, representerar, utbyggdt,
5,730 effektiva hkr. Där finnas slussar
för Skien–Bandakkanalen. Strax ö. om
forsen ligger "strandstedet" U. med
järnverk m. m. och 1,223 inv. (1900).
K. G. G.
Ulema (turkiskt uttal ülema, af arab. `ulama,
plur. af `alim, lärd) är i Turkiet och andra
muhammedanska länder namnet på en särskild kår
af teologiskt och juridiskt lärda (se Turkiet,
sp. 393). Det vanliga språkbruket "en ulema" om en
person och "ulema’s" om flera är således oriktigt. .
H. A.*
Ulerick (Vlerick), Pieter, nederländsk målare,
f. 1539, d. 1581, var en konstnärlig vagabond,
undervisades först af Karel van Ypern och kom sedan i
lära hos Jacob Floris, men vistades därefter mest på
vandrande fot. Han studerade hos Tintoretto i Venezia
samt efter Michelangelo i Rom. Han tecknade landskap
med ruiner och hjälpte Muziano att måla staffage å
dennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
