Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ungern - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anhängare i Serbien och Bosnien. På samma gång som han
genom sitt nit för den romersk-katolska propagandan än
mer eggade rumänernas själfständighetsbegär, gaf han
tillflykt i nordöstra U. åt ryska invandrare (rutener)
från Podolien. Men anspråken på det galiziska "Röda
Ryssland" pantsatte han till Polen (1352), som han
äfven med väpnad hand understödde mot tatarer och
hedniska litauer för att ytterligare främja sina
utsikter till detta rikes krona. Hans politik bar
dock ej så god frukt, som han hoppats. Vid Donau
möttes ungrarna för första gången af den osmanska
härsmakten (1366), och Ludvig lyssnade därför gärna
till påfvens förmaning att lämna den opålitlige
grekiske kejsaren åt hans öde. Genom sitt utpräglade
romersk-katolska trosnit stötte han Balkanfolken
ifrån sig, och det lyckades honom ej att upprätta
en varaktig polsk-ungersk union till stöd för
den latinska kyrkans utbredning. Visserligen
kröntes han omsider till konung af Polen (1370),
men den oroliga polska adeln beredde honom många
svårigheter, och hans väldes bestånd äfventyrades
genom bristen på manliga bröstarfvingar. Han fann
därför lämpligt att förlofva sin äldsta dotter, Maria,
med Sigismund af Luxemburg, hvars familjemakt sålunda
skulle komma huset Anjous verk till godo. Efter
Ludvigs död hyllade ungerska ständerna Maria som
"konung", men polackerna valde systern Hedvig
till sin drottning och visade genom hennes tvungna
förmälning med Jagello (1386), att de föredrogo en
union med Litauen framför en subordination under
det mäktiga U. Först efter häftiga partistrider
och sedan Marias egen regering blifvit störtad,
lyckades Sigismund (1387–1437) bli krönt till konung
af U. Hans regering i denna egenskap var uppfylld
af strider mot tronpretendenter från Neapel, mot
ungerska och kroatiska magnatsammansvärjningar,
mot uppstudsiga serber och rumäner samt mot de
framträngande turkarna (nederlaget vid Nikopolis,
1396). Att han äfven vann Tysklands (1410) och Böhmens
(1420) kronor tjänade blott att indraga U. i ändlösa
förvecklingar med de tyske furstarna, med konsilierna
och husiterna. Sigismund var icke mannen att leda,
organisera eller ens bevara den stora landkomplex, som
fallit på hans lott. Hans finansnöd och militäriska
svaghet nödgade honom att till Polen formligen afträda
Röda Ryssland och ytterligare pantsätta en del af
det ungerska landskapet Zips (1412), att finna sig
i Dalmatiens definitiva hemfallande till Venezia
(1413, 1420). Till följd af konungens frånvaro
under långa tider växte adelns själfrådighet, ehuru
författningen tillika utbildades (riksdagarna 1397,
1405 och 1435) genom ständernas indelning i två
hus (tabulæ, ty. tafeln), komitatförsamlingarnas
bindande instruktioner för deras ombud och myndighet
öfver förvaltningen, upprättandet af ett utskrifvet
landtvärn ("husarerna") och en komitatslandstorm
("banderialmilisen") vid sidan af stormännens följen
("banderier"). Ett rumänskt bonduppror föranledde
den första "unionen" mellan Transsylvaniens tre
"nationer": magyarer, szekler och sachsare (1437). Den
turkiska maktens oerhörda framsteg tvungo ej blott
furstarna, utan själfva de hotade kristna folken,
närmast ungrarna, till allvarliga försök att genom
inbördes sammanslutning bilda ett större
välde, som kunde med hopp om framgång upptaga den
oundvikliga kampen, hvarunder dessa försök ömsom
korsades, ömsom främjades af nationalitetsmotsatserna
och de båda rivaliserande dynastierna,
habsburgarna och jagellonerna, Luxemburgs och Anjous
efterträdare. Genom ungrarnas val (1438) af den förste
habsburgaren, Sigismunds måg Albrekt (II såsom tysk
konung), bevarades personalunionen mellan U. och
Böhmen och förstärktes med hertigdömet Österrike. Hans
tidiga död (1439) gaf den store ungerske krigaren
Johan Hunyadi (Corvinus; från Transsylvanien,
sannolikt af rumänskt fäderne och magyariskt möderne)
och hans anhängare tillfälle att på tronen upphöja
(1440) den förste jagellonen, Vladislav (1440–44;
såsom polsk konung af sin ätt V. II), medan ett annat
magnatparti erkände Albrekts nyfödde son Ladislaus
(V) Postumus, hvars rätt dock tills vidare
måste lämnas å sido. Hunyadis och Vladislavs segrar
öfver turkarna tryggade den senares krona, tills han
omkom i nederlaget mot turkarna vid Varna (1444),
hvarigenom äfven personalunionen emellan U. och Polen
bröts. Fastän Ladislaus nu allmänt erkändes, trädde
till en början Hunyadi i spetsen för magnatstyrelsen,
men kunde icke upprätthålla sin makt emot inhemska
medtäflare, understödda af det bömiska nationalpartiet
och det habsburgska förmynderskapet i Österrike. Han
måste nöja sig med värdigheten af riksfältherre, kunde
såsom sådan visserligen icke hindra Konstantinopels
fall, men vann lysande framgångar öfver turkarna
i Serbien och Bulgarien och lyckades kort före
sin död (1456) undsätta det viktiga gränsvärnet
Belgrad. Ladislaus blef verktyg för ett parti,
som blodigt förföljde Corvinerna och deras vänner,
tills de senare efter konungens plötsliga död (1457)
med bömiska legotruppers bistånd genomdrefvo valet
af Hunyadis unge son Mattias Corvinus (1458–90), som
först mödosamt redde sig emot sina fiender, emot det
nationella husitiska konungadömet i Böhmen, emot de
undanskjutne habsburgarnas och jagellonernas anspråk,
men efter hand för den nya ungerska dynastiens räkning
trodde sig om att med sin nyupprättade stående
här ("svarta legionen", 1465) häfda Donauväldets
politiska framtidstanke. Han lösslet från Böhmens
krona Mähren och Schlesien (1469), tvang Böhmens nye
jagellonske konung att formligen afträda båda dessa
landskap jämte öfre och nedre Lausitz (kongressen i
Olmütz 1478), förlamade den habsburgska politiken
genom sitt gifte med en neapolitansk prinsessa,
genom förbund med Venezia, schweizarna och missnöjda
tyska riksständer samt eröfrade Nedre Österrike
och själfva Wien (1485). Men genom fiendskapen med
grannarna isolerades tillika U. i striden mot turkarna
och kunde ej med full kraft egna sig åt denna sin
uppgift. Oaktadt tillfälliga segrar, som Mattias och
hans medhjälpare af stormansätterna (Zápolya, Báthori
m. fl.) vunno, stadgades vid Donau den osmanska
makten, som bragte de rumänska furstendömena i allt
större beroende och hotade själfva Transsylvanien. För
eftervärlden fick likväl Mattias’ regering betydelsen
af en fosterländsk glansperiod genom konungadömets
samverkan med lågadeln vid de täta komitatmötena och
riksdagarna, rättskipningens och handelns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
