- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
1305-1306

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillverkningen, som ger underhåll åt omkr. 100,000 människor, belöper sig på 6 mill. fickur årligen, till ett värde af mer än 100 mill. frcs. I England och Frankrike tillverkas de bästa kronometrarna äfvensom för öfrigt utmärkta fickur, hvilka dock ej i prisbillighet kunna täfla med de schweiziska. De engelska äro solidt byggda och öfverlägset noggranna i gången (ankargång; nästan alltid äfven snäcka), medan de franska mera äro anlagda på lätthet och sirlighet (pendyler i Paris, fickur i Besançon). En verklig konkurrent på världsmarknaden har Schweiz under sista tiden fått i Nord-Amerika, hvarest goda och billiga fickur nu fabriceras i massa och hundratals sinnrika maskiner därför konstruerats; äfven väggur, bordsur, väckarur o. s. v. tillverkas och exporteras. Bland landtbefolkningen på Schwarzwald utgör sedan slutet af 1600-talet tillverkningen af skulpterade väggur en blomstrande hemslöjd med genomförd arbetsfördelning. I början gjordes t.o.m. hjulverket af trä. "Gökuren"
erbjödo ny lockelse (1730). Schwarzwaldur voro rätt goda och utomordentligt billiga. På Bornholm tillverkade landtbefolkningen under förra hälften af 1800-talet väggur efter modeller från strandade engelska fartyg; dessa s.k. bornholmsur blefvo mycket spridda i Danmark och Skåne.

I Sverige nyttjades under medeltiden vatten-, sol- och sandur, men efter hand förekommo äfven verkliga ur. Ryktbart blef konsturet i Lunds domkyrka, från omkr. början af 1300-talet. Samma tempel fick omkr. 1380 ett nytt kalenderur med rörliga figurer och 1623 ett annat dylikt; bägges urtaflor och det senares hela verk finnas i behåll. Vadstenamunken Peter astronomen förfärdigade 1504-06 åt Uppsala domkyrka ett astronomiskt konstur, som fick sin plats bakom högaltaret och oaktadt bristfälligheter gick till slutet af 1500-talet, iståndsattes af Kr. Polhem 1686-88, men förstördes i stadens brand 1702, hvarefter Polhem gjorde ett nytt slagur åt domkyrkan 1710. Storkyrkan i Stockholm fick sitt första ur af Sten Sture d. ä. 1471. Rumsur blefvo mer
vanliga först på Gustaf I:s tid. Byggnadsur kallades i dessa äldre tider "segerverk" 1. "säjarverk", och de klensmeder, som tillverkade dem, segermakare 1. säjarmästare. På 1600-talet blef urmakeriet ett yrke med dugande utöfvare, som tillverkade "byxsäcksur" (fickur), liggande bordsur samt väggur. 1695 afskildes urmakarna i Stockholm från klensmederna och konstituerades till ett ämbete 1. skrå. Den snillrike Polhem förlänade glans åt urmakeriyrket. Hans fabrik på Stjärnsund i Dalarna utsände tornur och väggur (mest golfur), tillverkade medelst kraftbesparande maskiner, som drefvos med vattenkraft (se vidare Polhem). Från midten af 1700-talet fanns det godt om särdeles skickliga urmakare i Stockholm. Urmakarämbetets förste åldermän hade varit Johan Wideman och Herman Dreijer, den tredje blef Johan Fredman (ålderman 1741-45 och 1748-52), hofurmakare, sedan förfallen och vidtkänd som central Bellmansfigur. På 1700-talet utmärkte sig här vidare Peter Ernst, Jakob Kock, Joakim Hovenschiöld, Nils Berg, Petter Malm, Johan Lindqvist, Erik Lindgren, Per Printz, Erik Sundberg, Erik öhman, Jakob Ekeroth, Karl Benedictus Eggerz,
Karl Erik Orbin, Augustin Bourdillon, Petter Söderman, Hans Wessman m. fl. I Paris utmärkte sig på Gustaf III:s tid urmakaren A. Hessén, bördig från Dalarna. Under förra delen af 1800-talet möta i Stockholm namnen Per Henrik Beurling, Jonas Cederlund, Johan Fredrik Cedergrén, Gustaf Undén. Dessa urmakargenerationers fickur med spindelgång förete ofta vackert arbete och dyrbart prydda boetter. Fortfarande användas gärna deras bordspendyler och väggur, som ofta ha rikt snidade, förgyllda eller målade fodral i rokoko-, gustaviansk eller empirestil. (I fig. 10-15 visas prof på finare svenska ur från dessa tidsskeden. Jfr ock uren fig. 2 o. 3 i art. Rokoko, det förra af Petter Malm, det senare af Erik Lindgren.) Bl.a. gjordes "spelur" med harpa, orgel eller klockspel. Äfven i svenska landsortsstäder och socknar räknade yrket kunniga utöfvare. Det nämnda urmakarämbetet i Stockholm upphörde i slutet
af 1780-talet, men efterträddes omkr. 1800 af Urfabrikssocieteten, som 1857 återupplifvades som Stockholms urmakaresocietet. Bland senare firmor i hufvudstaden märkas G. V. Linderoth (sedan 1844), som tillverkat utmärkta pendyler och väggur samt byggnads- och stationsur, J. V. Grönbäck (sedan 1842),
F. V. Tornberg (tornur m.m., sedan 1859), L. Sandgren (1850), C. J. Lundbom (1863), Fabian Höglund (1873), E. G. Eriksson (1890). I Göteborg levererade firman C. L. Malmsjö redan på 1850-talet stationsur för järnvägarna. Halda fickursfabrik i Blekinge (se Halda), anlagd 1887 af urmakaren Henning Hammarlund, har med maskiner tillverkat utmärkta guld- och silfverur (remontoarer) med ankargång och kompensationsoro, delvis efter Hammarlunds egna patent. 1892 stiftades Sveriges urmakareförbund, som 1916 anordnat den första mästarkursen inom yrkena i Sverige. Ett svenskt urmuseum bildades 1904 af J. Linderoth i Stockholm. - 1918 infördes till Sverige ur och urdelar till ett
värde af 5,747,860 kr., däraf fickur för 4,076,142 kr. samt vägg- och bordsur för 1,151,342 kr. Utförseln af ur härifrån uppgick s.å. till ett värde af
587,745 kr., däraf fickur för 356,468 kr. samt vägg- och bordsur för 114,356 kr.

Det var troligen från Polhems Stjärnsundsfabrik, som idén hämtades till den tillverkning af dalkarlsur 1. "Moraklockor", hvilken sedan 1740-talet af befolkningen i flera byar i Mora socken idkades som hemslöjd med primitiva verktyg. Det var väggur (mest golfur) med pendel och släphaksgång. Fullständiga
urverk jämte tafla afyttrades i senare tid för 6-8 riksdaler stycket och spriddes af gårdfarihandlare; med det af bysnickare gjorda fodralet ställde
sig urets pris till omkr. 25 rdr. Tillverkningen blomstrade lifligast 1840-60. Då ännu funnos sådana inhemska ur i nästan hvar stuga på Sveriges landsbygd; men de utträngdes af de amerikanska och tyska droppsuren (åttkantiga, med låda under för pendeln) samt de tyska och amerikanska aflånga skåpuren l. "regulatorerna", som voro prydligare och mindre skrymmande än daluren. Äfven i Jämtland, hufvudsakligen inom Bergs socken, gjordes väggur (oftast med väckarverk) som hemslöjd; de mest kända benämndes Sven-Hans-klockor efter byurmakaren Sven Hansson i Mö på 1700-talet. T.o.m. fickur gjordes där sedermera.

Litt.: Saunier, "Traité d’horlogerie möderne théorique
et pratique" (3:e uppl. 1887), Rambal,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:35 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0717.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free