- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
227-228

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wachtmeister, Karl Adam, friherre (f. 1740, d. 1820) - Wachtmeister, Karl Axel, sedan 1808 Trolle-Wachtmeister (f. 1754, d. 1810)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utnämndes han till vice guvernör för kronprinsen, hos
hvilken han sedan 1781 varit anställd som kavaljer,
och förordnades 1788 till öfverbefälhafvare i
hufvudstaden, uppdrag, som bevisade Gustaf III:s
förtroende till honom. Men vid 1789 års riksdag slöt
han sig till dennes motståndare. Han afsade sig sin
hofcharge och sitt regemente efter konungens hårda tal
till adeln på rikssalen 17 febr. samt trädde efter de
gamle partiledarnas häktning jämte friherre Duwall i
spetsen för oppositionen på Riddarhuset "för att med
knappa villkor förfäkta frihetens och sitt stånds sak
och göra den vackraste roll svenska riksdagshistorien
framvisar" (Adlerbeth). Det var bl. a. han, som,
jämte Bielke, 7 april föreslog, att adeln skulle
protestera mot landtmarskalkens underskrift af
Förenings- och säkerhetsakten, en protest, som adeln
genast lät uppsätta, utan att vice landtmarskalken
framställde proposition därom. Då Gustaf III vid sitt
personliga besök på Riddarhuset 27 april genomdref
ett slags bifall till bevillningens utgående på
obestämd tid, ropade W.: "Makten kan tvinga mig till
bifall, men frivilligt gifver jag det aldrig". Efter
riksdagens slut drog han sig till sitt och broderns
innehafvande länsgods Deyelsdorff i Pommern. Under
förmyndarstyrelsen utnämndes han till En af rikets
herrar och öfverstemarskalk hos änkedrottningen (1792)
samt till kansler för Åbo universitet (1793). Han blef
1799 led. af Serafimerordensgillet och s. å. upphöjd
i grefligt stånd. Han dog ogift.
illustration placeholder


illustration placeholder

8. Karl Axel W., sedan 1808 Trolle-Wachtmeister
(se släktöfversikten), grefve, sonson till W. 6,
riksdrots, f. 9 maj 1754, d. 5 april 1810 på
Trolle-Ljungby, blef student i Lund 1768 och
började, såsom e. o. kanslist, 1771 tjänstgöra i
Justitierevisionen, där han 1777 utnämndes till
revisionssekreterare. Han utnämndes 1779 till
justitiekansler och blef, vid 28 års ålder, 1782
En af rikets herrar. 1787 kallades han till riksråd
och innehafvare af det af Gustaf III återupprättade
riksdrotsämbetet, hvarmed följde högsta uppsikten
öfver lagskipningen i hela riket och presidentskapet
i Svea hofrätt "samt jämväl uti de öfriga hofrätterna,
när omständigheterna sådant medgåfve". Som
riksdrots skulle han tills vidare förvalta äfven
justitiekanslersämbetet. Konungen hade i W:s person
"velat återupplifva" det gamla riksdrotsämbetet,
och af den tidens svenskar
fanns ingen, som hade så många förutsättningar för
att på ett värdigt sätt fylla detta ämbete, hvilket
var det högsta i riket. Då konungen 1789 upplöste
riksrådet och uppdrog dess dömande myndighet åt
en Högsta domstol, förordnades W. till medlem af
denna domstol, hvarjämte han var en af de tre, som
fingo behålla titeln riksråd, tills densamma 1791
äfven för dem upphörde. Bland andra bevis på Gustaf
III:s förtroende till W. må nämnas, att han 1788
insatte honom i utredningskommissionen och 1789–91
till ordf. i den tillförordnade regeringen under de
tider konungen var i fält eller vistades utrikes och
1791 utnämnde honom till en af kommissarierna vid
afslutandet af förbundstraktaten med Ryssland. 1789
blef W. kansler för Lunds universitet. Ehuru han
sålunda i hög grad åtnjöt Gustaf III:s förtroende,
hörde han icke till dennes närmare vänner. Därtill
bidrog både att W:s yttre var mindre behagligt och att
hans begåfning var mera af solid och nyttig än af
spirituell och underhållande art. Att W. under 1789
års riksdag icke nedlade sitt ämbete, ådrog honom
mycket klander af oppositionen. W. var dock ingen vän
och ännu mindre en beundrare af den vid nämnda riksdag
antagna Förenings- och säkerhetsakten (se d. o.). Vid
1792 års riksdag vägrade han att bland sitt stånd
verka för denna akts erkännande. Gustaf IV Adolfs
förmyndarregering utnämnde W. 1792 till president
i Lagkommissionen samt till kunglig fullmäktig
vid jubelfesten i Uppsala 1793. S. å. nedlade han
justitiekanslersämbetet, men återtog detsamma 1796,
några dagar innan konungen blef myndig. Sin vanliga
själfständighet och rättrådighet visade han vid
flera tillfällen under förmyndarregeringen genom
att motsätta sig den godtycklighet, som denna
regering lade i dagen gång efter annan, såväl
då det gällde personer, som då det var fråga om
lagarnas iakttagande. Under Gustaf IV Adolfs egen
regering spelade riksdrotsen en ännu mer betydande
roll än under de båda föregående regeringarna på
grund af den aktning, som den unge konungen från
början orubbadt hyste för honom, utan att W. dock –
lika litet som någon annan – kunde förvärfva något
egentligt inflytande på den envise och själfrådige
konungens politik. Som en själfständig och orädd
förfäktare af lagen, och en på samma gång lojal och
frimodig målsman för ständernas fri- och rättigheter
hade W. en stor uppgift, som under fortgången af
Gustaf IV Adolfs despotiska regemente endast växte i
betydelse. Särskildt under de sista åren, då följderna
af konungens olyckliga utrikespolitik allt mer hotade
riket med en katastrof, var W. nästan den ende, som
vågade säga honom sanningen och hvars allvar, lugn
och värdighet imponerade på den olycklige monarken
så, att denne behandlade honom höfligt, trots att
föreställningarna väckte hans missnöje. Förgäfves
sökte W. förmå konungen att sammankalla riksdagen
för att få dess hjälp till rikets räddning. Som
ordf. i finanskommittén och sedan i beredningen sökte
W. öfvertyga konungen, att en effektiv krigsgärd
endast genom ständernas medverkan var möjlig, liksom
att lån utan ständernas garanti var omöjligt att
erhålla. När i jan. 1809 frågan om en förmögenhetsgärd
på 5 mill. rdr b:ko var före och trots afstyrkande
yttranden och hänvisningar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:52 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free