- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
235-236

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wachtmeister, Axel Hansson, grefve (f. 1855. d. ?) - Wachtmeister, Axel Fredrik Klasson, grefve (f. 1855, d. 1919) - Vacka (ty. wacke) - Vacka, förv - Wackenroder, Wilhelm Heinrich - Wackerbart, August Christoph - Wackernagel, Philipp Karl Eduard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

landstinget. 1905–08 var han en af länets representanter
i Första kammaren. Han har uppträdt som författare
med Till Sahara (1907), På jakt efter solen
(s. å.) m. m. samt utgett farfaderns anteckningar
(se W. 12). Led. af Landtbr. akad. (1909).

illustration placeholder

18. Axel Fredrik Klasson W., grefve,
sonson till W. 10, politiker, ämbetsman, konstvän, f. 10
febr. 1855 på Tistad (se d. o.), d. där 6 sept. 1919,
blef student i Uppsala 1873, aflade där 1878 kansliexamen och
inträdde s. å. på den diplomatiska banan (attaché
i Paris 1878, i Rom 1880 och Wien 1882), men
lämnade den redan 1883 efter att ett par månader
s. å. ha varit chargé d’affaires i Wien, och var
1883–85 tjänstgörande kammarherre hos kronprins
Gustaf. Därefter egnade han sig åt skötseln af sina
skogs- och landtegendomar och åt det kommunala lifvet
(landstingsman 1888–97, led. af Södermanlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1888–89)
samt åt bruks- och bankföretag och valdes 1894 till
led. af Första kammaren, som han genom omval tillhörde
t. o. m. 1916, då han af sjuklighet afsade sig
uppdraget. Emellertid återinträdde han i statstjänst,
som generaldirektör och chef för Domänstyrelsen
(1898–1905) och utrikesminister i Lundebergs
koalitionsministär (2 aug.–7 nov. 1905) och var i
sammanhang därmed en af de svenske underhandlarna
i Karlstad. 1907–16 var W. universitetskansler
och vann som sådan mycket stort erkännande. –
Som riksdagsman slöt W. sig till Första kammarens
moderata (nationella) parti, hvars vice ordf. han
var sedan 1912, samt var led. af unionsutskottet
1905, statsutskottet 1907–14 (1913–14 ordf.),
hemliga utskottet 1914 (B-riksdagen) och 1916 samt
talmanskonferensen 1914–16. Konst och vetenskap hade
i honom en varm förespråkare i kammare och utskott,
liksom han där kraftigt förde skogsintressenas
talan – att 1903 års skogslagar blefvo antagna,
berodde till stor del på hans inflytande. W:s lifliga
intresse för såväl praktiska som kulturella frågor
togs mycket i anspråk. Han var bl. a. direktör
i Landtbr. akad. (1902–05), ordf. i Föreningen
för skogsvård (1902 ff.), i hvars bildande han
medverkade, ordf. i Nobelstiftelsens styrelse
och inspektör för Nobelinstituten (1907–18)
samt led. af snart sagdt alla våra akademier:
konstakad. (hedersled. 1902, preses 1902–18),
Landtbr. akad. (hedersled. 1905, vice preses 1908–11),
Fysiogr. sällsk. i Lund (hedersled. 1908), Vet. soc. i
Uppsala (hedersled. 1910), Vet. akad. (1912),
Vitt. hist. o. ant. akad. (hedersled. 1912),
Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (hedersled. 1914). Han
kreerades till filos. hedersdoktor i Lund 1909 och
vid reformationsjubileet 1917 till juris hedersdoktor
i Uppsala.

C. M. St–k. 1, 5, 6, 11. A. H–ld.
3–4. A. H–ld. (G. W–k.).
7–8. A. H–ld. (L. S.).
9. A. H–ld. (H. W–l.).
10. A. H–ld. (H. J–dt.).

Vacka (ty. wacke), petrogr., en förr, i synnerhet vid
de tyska bergverken, begagnad benämning på bergarter
af obestämd sammansättning, vanligen af konglomerat-
eller sandstensartad struktur samt mer eller mindre
finkorniga. Efter bergarternas noggrannare studium
begagnas ordet numera ej annat än i sammansättningar,
såsom basaltvacka, gråvacka (se d. o.) o. s. v.

Ant. Sj.*

Vacka, förv., i Östersjöprovinserna
uppbördsdistrikt, uppbördsrote; uppbördsmöte. –
Vackebok, jordebok, innehållande
uppgifter om jorden inom en vacka, om dess innehafvare
samt utskylder i penningar och persedlar.

E. M–n.

Wackenroder [-råder], Wilhelm Heinrich,
tysk författare af den romantiska skolan,
f. 1773 i Berlin, d. där 1798 som referendarie
vid kammergericht, rönte tidigt inflytande af
Nürnberg och gammaltysk innerlig kultur och skref
bl. a. den halft novellistiska Herzensergiessungen
eines kunstliebenden klosterbruders
(1797, med
förord af Tieck; 2:a uppl. 1822, nytryck 1904;
"Fantasier af en konstälskande klosterbroder",
1812), hvari den religiösa andakten framhålles som
konstskapandets källa. Boken bidrog att framkalla
den tysk-romantiska målarskolan, påverkade starkt W:s
vän Tieck och utgör ett af de märkligare dokumenten
till nyromantikens historia. A. Dürer uppskattas
däri bättre, än dittills skett. W. var en from,
varmhjärtad och naiv personlighet. Se arbeten om
W. af Koldewey (1904) och Helene Stoecker (s. å.).

(R–n B.)

Wackerbart, August Christoph, grefve, tysk
fältmarskalk, f. 1662 i Lauenburg, d. 1734, gick
1685 i kursachsisk tjänst, där han slutligen,
1728, avancerade till generalfältmarskalk. Han
kämpade emot turkarna på 1690-talet samt i Spanska
tronföljdskriget och i Stora nordiska kriget, där han
utmärkte sig särskildt utanför Stralsund 1715. W.,
som 1708 blef riksgrefve, var i sitt 2:a äktenskap
gift med markgrefve Karl Filips af Brandenburg änka.

(H. J–dt.)

illustration placeholder

Wackernagel. 1. Philipp Karl Eduard W., tysk hymnolog
och skolman, f. 28 juni 1800 i Berlin, d. 20 juni
1877 i Dresden, var som barn flitig deltagare i en
af de stora kyrkliga gosskörerna i sin hemstad och
blef därigenom tidigt förtrogen med den andliga
sången och dess betydelse för folklifvet. Sina
mångomfattande studier under skol- och studentåren
egnade han dock företrädesvis åt naturvetenskapen,
speciellt åt mineralogien, inom hvilken han
utgaf flera i den lärda världen uppmärksammade
arbeten på det kristallografiska området. Sedan
han i Erlangen vunnit filos. doktorsgrad, blef han
1827 gymnasielärare i Berlin, där hans pedagogiska
verksamhet vardt i flera afseenden epokgörande, icke
minst inom modersmålsundervisningen, som han främjade
med utmärkta läro- och läseböcker. 1839 fick han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free