Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 315-316 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vagong - Wagram l. Deutsch-Wagram - Wagrien - Vagus - Vahea - Vah ed-Dachile - Wahehe - Wah el-Charge (Wah el-Khargeh) - Vahhabiter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jämn chaussée inalles (d. v. s. vagnens vikt jämte
lasset) 6,000 kg., på god stenläggning 5;500 kg.,
på vanlig landsväg 3,600 kg. och på dålig väg
1,550 kg. Under fältförhållanden beräknas, att ett
s. k. utskrifvet fordon bör kunna bära en last af
ung. fordonets egen vikt.
2. B. C—m.

Lastvagn mod tältduk.

Wagram l. Deutsch-Wagram, by i Österrike, på
det s. k. Marchfeld, 18 km. n. ö. om Wien, vid
järnvägen till Brunn, har gett namn åt det stora
slaget 5 och 6 juli 1809, i hvilket Napoleon I
efter sin andra öfvergång af Donau med 160,000
man med knapp nöd lyckades besegra ärkehertig
Karls 110,000 man starka österrikiska armé.
C. O. N.

Wagrien, fordom namn på östra delen af Holstein
mellan Kielfjorden och Lübeckbukten (halfön
Oldenburg). Namnet härledes af de slaver, vagrer
l. vagirer, som skola ha inträngt i landet omkr. 804
under Karl den stores krig mot sachsarna. De döptes
först omkr. 1100. Omkr. 1140 eröfrades landet af
grefve Adolf af Holstein, hvilken inkallade en mängd
nybyggare från Nederländerna, Westfalen o. a. st.
E. Ebg.

Vagus (Nervus vagus). Se Hjärnnerver, sp. 850.

Vahea, bot., detsamma som Landolphia.

Vah ed-Dachile, oas. Se Dachel.

Wahehe, invånare i Uhehe.

Wah el-Charge (Wah el-Khargeh), oas. Se Charge.

Vahhabiter, en muhammedansk reformert sekt i
Central-Arabien, af arab. wahhābī, d. v. s. anhängare
af Muhammed ibn Abd-el-wah-hāb ("den Gifmildes,
d. v. s. Guds, tjänare"), sektens stiftare,
f. 1704 i staden ʿUjeina, d. 1792 i Derʿīje i
Nedjd. Han uppfostrades i Ibn Hanbals ritus,
den strängaste af de fyra ortodoxa skolformerna
(se Imam), inom hvilken hans farfar Suleiman
varit en framstående auktoritet, och studerade i
sin ungdom hufvudsakligen i Damaskus. Där kom han
i beröring med den extremt hanbalitiska riktning,
som grundlagts af Ibn Teimija. Denne, en betydande
religiös och etisk personlighet (d. 1328 i Damaskus),
hade med flammande ifver uppträdt som reformator af
islams många synkretistiska utväxter, hvilka vunnit
burskap äfven inom de ortodoxa skolorna. Islams
historiska utveckling är betingad af tre faktorer:
koranen, sunna och idjmāʿ, d. v. s. consensus bland
de teologiska auktoriteterna (se Islam, sp. 918),
men bland dessa hade idjmāʿ blifvit formen för en
synnerligen vidtgående synkretism,
genom hvilken allsköns religiösa åskådningar,
seder och bruk upptagits och införlifvats med
profetens religion under anpassning till omgifvande
religionsformer. Ibn Teimijas reformation gick just ut
på att afskära den af idjmāʿ betingade utvecklingen
och återinsätta koranen och profetens sunna som
ensam norm för det religiösa lifvet, och Muhammed
ibn ʿAbd-el-wahhab blef hans konsekventaste och
mest betydande lärjunge; tvenne i Leiden förvarade
handskrifter af Ibn Teimijas verk, kopierade af
Muhammed, vittna om det ingående studium han egnat sin
store föregångare. Han förkastade radikalt idjmāʿ och
alla under dess auktoritet insmugglade bidaʿ (plur. af
bidʿa, nyhet) och yrkade sträng och bokstaflig
efterföljd af koranen och sunna. Han bekämpade den
upphöjelse öfver det mänskligas sfär, som under
kristet inflytande kommit Muhammeds person till del
långt in i de ortodoxe sunniternas läger, och lika
afvisande ställde han sig mot schiʿiternas delvis
gnostiskt betingade öfverskattning af Ali, Hasan och
Husein, allt för att i hela dess stränghet häfda det
arabiska monoteistiska gudsbegreppet. Vahhabiterna
göra för sig ensamma anspråk på att vara de rätta
muwahhidūn ("bekännare af Guds enhet") och betrakta
alla andra muhammedaner med koranens ord som mušrikūn
("sådana som sätta andra väsen vid Guds sida"). Han
förkastade h. o. h. de fyra ortodoxa rättsskolorna
och vände ett flammande hat mot en mängd populära
seder och bruk, som i strid mot koranen och sunna
sanktionerats af idjmāʿ, t. ex. den i islam ytterst
allmänna helgondyrkan, processioner kring profetens
och heliga mäns grafvar, bruket af rosenkransen
o. s. v. Äfven i rent yttre ting skulle en återgång
till profetens enkla religion ega rum: han förbjöd all
lyx i klädedräkt, njutning af rusdrycker, haschisch
och tobak, hasardspel och all vällefnad. Hvar och
en, som ej åtlydde hans bud, skulle betraktas som
affälling och dödas. — Politisk betydelse fick
hans rörelse, först sedan han flyttat öfver till
Derʿīje och för sig vunnit en stamfurste i Nedjd,
Ibn Saʿūd, som äktade hans dotter. Denne samlade
omkring sig flera centralarabiska beduinstammar
och antog (omkr. 1745) titeln "emir af Nedjd". Han
började nu vända sina blickar utåt, närmast mot
el-Ahsa, där Turkiet rustade sig till strid mot
honom. Han dog 1765, men hans planer fullföljdes
af hans son ʿAbd-el-ʿazīz (f. 1720, d. 1803). 1787
lämnade denne befälet öfver armén åt sin son
Saʿūd, vahhabiternas mest betydande statsman, lika
mycket utmärkt för vid politisk blick som genom den
stränghet, hvarmed han upprätthöll ordning i sina
provinser. 1795 underkastade sig el-Ahsa, och Saʿūd
började tränga vidare mot n. Under de följande åren
organiserade Turkiet sitt motstånd ut från Bagdad,
hvars guvernörer, tidvis understödda från Damaskus
och Djidde, dock föga kunde uträtta. 21 april 1802
intogs genom öfverrumpling Kerbela, och den rika
vallfartsorten, schiʿiternas heligaste stad, undergick
en skoningslös sköfling. S. å. vände sig Saʿūd mot
Mekka och lyckades, delvis på grund af oenigheten
bland dess styresmän, bemäktiga sig staden, där en
stor vahhabitisk reformation igångsattes: religiösa
ledare afrättades, alla tempel utom Kaʿba nedrefvos,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>